Högskattestaten här för att stanna?
Nu finns det inget parti som ifrågasätter välfärdsstaten. Dagens högskattestat har kommit för att stanna, menar Håkan Arvidsson i SvD. Men det finns tecken på motsatsen.
"Välfärd till högstbjudande tidens fältrop" är rubriken på en artikel 'Under strecket' av Håkan Arvidsson, universitetslektor i historia (Roskilde) i SvD 5/4. Där analyserar han de politiska konsekvenserna av att välfärdsstaten nu tycks etablerad i nästan alla politiska läger. Borgerlighetens (sannolikt speciellt moderaternas) accepterande av den skattefinansierade välfärdsproduktionen har medfört att socialdemokratin inte längre kan tillgodogöra sig politiska poäng på att försvara välfärden mot fientliga klassintressen.
När ytterligare välfärdsreformer inte kan finansieras med industriell tillväxt (växande skattebaser) har besparingar blivit nödvändiga. Dessa går ut över den socio-ekonomiska grupp som skulle komplettera industriarbetarna som socialdemokratisk maktbas - de offentligt anställda. Resultatet har blivit att de borgerliga kunnat lansera en borgerlig välfärdspolitik som värnar om tjänsterna men utan skattehöjningar.
För flera decennier sedan lanserade nationalekonomerna en teori om kollektivt väljande (public choice) som just gick ut på att den som erbjuder nya förmåner med oklar finansiering får ett försteg i politiken. Likaså skulle den som slår vakt om redan uppnådda förmåner för röststarka grupper få fler väljare än de som vill dra ner på godiset och istället erbjuda en ljummen skattesänkning åt alla.
Där är vi nu. Nederlaget för moderaternas mångåriga attack mot public-choiceteorins järnhårda lagar har med Reinfeldts reträtter slutgiltigt bekräftats. Och precis i enlighet med teorins prediktioner har han rikligt belönats i form av fördubblade opinionssiffror. Det förefaller alltså som om högskattestaten gått segrande ur striden och oåterkalleligt etablerats som framtidens organisation för den sociala interaktionen i rika industriländer.
Mot detta talar både empiriska och teoretiska skäl. Några avancerade industriländer klarar sig med ett skattetryck som bara ligger på drygt hälften av det avenska. Det är USA, Japan, Schweiz, Irland och Australien. Deras skattetryck ligger mellan 25 och 31 procent av BNP år 2003 mot Sveriges 51 procent. Inget av dessa länder är fattigare än Sverige.
En empirisk indikation talar också emot högskattestaten på längre sikt. Den bygger på en administrativ ekonomisk styrning - "kommandoekonomi" i pejorativa sammanhang - som aldrig har fungerat i längden. Både Romarriket och Inkariket gick under. Ett modernt exempel är Sovjet-imperiet. Det finns en inneboende mekanism som gör systemet dyrt och tungrott. Därför finns fröet till dess undergång inbäddat i systemet självt.
Ett teoretiskt skäl är att välfärdsstaten, som Håkan Arvidsson skriver, inte längre behöver framstå som en kompromisspunkt mellan kommunism och kapitalism. Den borde därför kunna reformeras på sina egna meriter.
Här finns en intressant åsiktsbrytning i opinionen. I Sverige finns ett stort intresse för att finansiera välfärden med avgifter istället för skatter. En opinionsundersökning från feb -05 gjord av Demoskop utvisar att 63 procent vill ha lägre skatt och istället betala avgifter för välfärdsservicen (s 11).
Den springande punkten är dock hur en sådan vilja skulle kunna kanaliseras i det politiska systemet, delvis i strid med public choice-teorins lagar.
posted by Danne Nordling @ 11:39
3 comments
3 Comments:
Den som utgår från public choice teorin får ett politiskt försteg menar DN.
Denna teori kräver stadigt högre skatter, kombinerat med ökad andel avgifter, men också med ökad skuldsättning: detta alternativ är dock borta ur bilden efter EU-inträdet liksom en konstant hög inflation samt ideliga devalveringar.
Syftet är med p/c är förstås att bygga upp ett välfärdsystem, som i sin grunder även kan uppnås via läge skatter.
Företrädarna för public-choiche vill med offentliga välståndslösningar samt ett väl utbyggt bidragssystem skaffa sig det socialdemokratin lyckats med i Sverige, ett solitt väljarunderlag. Det ska vara röstmaximerande, men även i sin struktur myndighetsmaximerande. Denna modell förstärks ytterligare i vårt land genom den väl finförgrenade facligt- politiska samverkan SAP samt LO utvecklat.
Denna modell har andra partier inte heller annat än i mindre grad vågat utmana, vilket är en förklaring till att socialdemokraterna ständigt lyckats uppnå erforderliga regeringsallianser.
Endast när SAP och LO i grunden velat stöpa om marknadsekonomin har borgerligheten klarat av att mobilisera så starkt folkligt stöd att den reformistiska vänstern tvingats skrinlägga dessa sina planer.
Vi har nu fått en slags blandekonomi, i vilken den offentliga bolagssfären dock är mycket stark och där alternativa lösningar samt konkurrens inom den offentliga sektorn är svagt utvecklad.
Men, men; det finns inget som är gratis, hävdade Milton Friedman på sin tid och det har verkligen besannats.
Att därför i grunden ifrågasätta den nuvarande välfärdsmodellen samt att åstadkomma det som långsiktigt är helt nödvändigt, lägre skatter, ja, det kommer tyvärr att ta sin tid.
Det blir så därför att allt som behöver förändras kräver alternativa, konkreta lösningar. Det måste också bygga på ett erforderligt, folkligt stöd. Och det är inte bara den offentliga sektorn som måste omgestaltas: pensionssysyemen har grundläggande svagheter, vilket kräver en rad viktiga hänssynstaganden.
Och ett mer företagarvänligt klimat är en absolut nödvändighet, vilket också kräver en slags strukturll infogning i det starkt förändrade EU vi nu möter. Och hur ska vi och andra industristater klara de utmaningar men också möjligheter som globaliseringen innebär, en modell, där åtskilliga demokratier nu rätt hämningslöst gör affärer med auktoritära samt totlitära regimer.
Om nu vänsteralliansen under de närmaste 5-7 åren har siktet inställt på en skattenivå kring 55-57 % av BNP/invå så tror jag att en borgerlig allians under Reinfeldst ledning åtminstone ska kunna komma ned till 47-48 %. Skillnaden blir trots allt inte obetydlig, men det gället att visa mod också.
En nu framstånde ledamot i Skattebetalarna menade att den ideala skattenivån var dem amerikanska dvs 27-29 % av BNP/inv. Och Skattebetalarna har i sina djupanalyser visat att redan med nuvarande modeller så går det att få ned kommunalskatterna med så där tre kroner per skattekrona.
Därutöver måste något göras åt de skattekilar i systemen som Danne så ofta gett exempel på.
Socialstaten stabil på lång sikt?
Vad är nödvändigt och vad är önskvärt att göra åt socialstaten? Det nödvändiga är betingat av att alternativet kanske betyder kaos och sammanbrott och kan utrönas empiriskt. Det önskvärda är ett resultat av en logisk analys från premisser som praktiskt taget alla borde kunna enas om.
Public choice-teorin förutsäger att "more of the same" är det röstvinnande konceptet. Reinfeldts omorientering bekräftar att teorin stämmer med verkligheten på ett frapperande sätt (åtminstone vad gäller opinionssiffror).
Till slut kan vi dock stå vid vägs ände. Skattetrycket blir så högt att tillväxten uteblir och fusket blir förödande. Tillsammans med den offentliga sektorns ytterligare förstelning kan detta leda till så mycket desorganisation att systemet bryter samman. Så har det gått för uppblåsta välfärdsstater tidigare. Hur undviker vi att hamna där?
Om Alliansen vinner nästa val kanske utvecklingen kan bromsas tillfälligt. Men den revanschlystna socialdemokratin kommer knappast att lansera public choice som röstvinnande fråga i valet 2010. Jag tror att det då kommer att gå att vinna valet på ett budskap att höja skatterna.
År 2010 har Alliansen regerat på att hålla uppe välfärden utan att höja skatterna. Men eftersom detta skall ske i statlig regi kommer missnöjet över hur dåligt den offentliga sektorn fungerar att kunna exploateras med hjälp av parollen "höjda skatter mot borgerlig snålhet - nu behövs mera resurser till välfärden".
Efter detta val kommer det att finnas objektiva skäl för att något höja skatterna inom 10 år på grund av demografiska skäl. Det kommer då att bli ytterligt svårt att separera detta skäl för höjda skatter från behovet att ta i anspråk mera resurser för att göra samma sak som tidigare men mera ineffektivt. Sådana försök kommer att avvisas med argument som "vill ni återinföra ättestupan?" och reportagen om förvirrade åldringar som måste bo kvar hemma under ovärdiga former kommer att bli legio.
Det seriösa försök att höja sig över public choice-mekanikens obönhörliga lag som Reinfeldts företrädare hängav sig åt på ett visserligen bitvis taffligt sätt förtjänar all respekt. Tyvärr kom 90-talskrisen och andra hinder emellan. Tåget har nu gått.
Jag är inte säker på att det går några fler tåg.
/DNg
Tack för ditt svar, som kännetecknas av pessimism tycker jag, måhända välgrundad.
Den politiske ledare som verkligen genomfört betydande inkomsskattesänkningar är väl Bush. Oaktat högst betydande kostnader för Irakkriget så har detta ju gett hög och stabil ekonomisk tillväxt samt också en kraftig sysselsättningstillväxt. Problemet här är dock ett växande budgetunderskott.
Sossarnas taktik nu inför valet förefaller bli att skrämma väljarna ens med marginella förändringar i nuvarande välfärdsstat, som ska accepteras på gott och gott - och att skyffla alla dess grundläggande problem under mattan.
Det andra budskapet blir fantastiskt nog höjda skatter.
Jag tycker trots allt att alliansen har möjligheter tackla båda dessa grejer.
Sjäv har jag i tolv år varit oppositionsråd i Gävle och om jag nu minns rätt varje år lagt väl genomarbetade alternata budgetförslag med skattesänkningar.
Den kommun i nuläget som jag tror sköter sin ekonomi bäst är Solna.
Själv bor jag nu i Alingsås, en kommun där färändringslusten är stor och där man räknar med en befolkningsökning på 4-5000 invånare fram till 2010-2012. Tyvärr gick fp+cp här i koalition med sossarna i regionen, vilket omedelbart ledde till en skattehöjning med en krona.
Skicka en kommentar
<< Home