tisdag, juli 05, 2005

Ansvar och förpliktelser inget för utilitarismen

Man bör döma den brottsling som kan ges sken av att vara ansvarig för brottet. Och betala lön till den som gjort jobbet bör man bara göra om pengarna inte gör bättre nytta hos Unicef. Exempel på absurditeter i utilitarismen.

< Här skall jag behandla den sjätte och sjunde invändningen mot utilitarismen på min lista från 29/4. Den sjätte invändningen gäller det moraliska ansvaret som tenderar mot kollaps eftersom utilitarismen inte kan hantera detta som ett särskilt begrepp. Den sjunde invändningen är näraliggande och gäller plikter och rättigheter som inte heller kan hanteras som särskilda moraliska begrepp.

Det klassiska argumentet när det gäller utilitarismens oförmåga att hantera ansvarsbegreppet är att det kan visa sig vara vara bättre att döma och avrätta en oskyldig än att lägga stora resurser på att leta efter den som verkligen är ansvarig för brottet. Ex: Statsministern har mördats och polisen finner snart en suspekt person av "ringa värde" som med stor fermitet döms och avrättas för att lugna folket. Det ligger inget särskilt värde i att rätt person döms och straffas. Man skall enbart se till konsekvenserna av att någon som uppfattas som rätt person straffas. Så länge detta skeva förfaringssätt inte leder till obehagskänslor på grund av bristande rättssäkerhet är det ok enligt utilitarismen.

Det leder uppenbarligen också till hemlighetsmakeri och att bara en elit kan invigas i vad som verkligen sker (s k kanslihusutilitarism enl Sidgwick). Skulle kritik mot rättsosäkerheten ändå uppkomma kan utilitaristerna vädja till folk med denna moral med argumentet: "Det är bättre att döma någon oskyldig då och då än att låta flera skyldiga undkomma." Detta argument är som synes moraliskt skilt från argumentet om det moraliska ansvaret.

Moraliska förpliktelser har inget värde

Den sjunde invändningen berör huruvida utilitarismen kan hantera att vi uppfattar att vi kan ha särskilda moraliska relationer med vissa människor. Är det så att löften kan ge upphov till moraliska förpliktelser? Nej säger U, men att bryta löften ger negativa sidoeffekter (t ex vrede) och därför ett sämre samhälle. Detta anser dock kritikerna vara bakvänt. Vi tycker inte att löftesbrott är fel därför att de väcker vrede. Tvärtom är det det moraliska felet att bryta ett löfte som väcker vrede.

Ett exempel med pojken som jag anställt för att klippa min gräsmatta brukar användas för att illustrera detta (konstruerat av Rolf Sartorius 1969). När han utfört arbetet och begär sin lön bör jag enligt U endast betala om jag inte kan använda pengarna bättre - t ex skänka dem till Unicef. Exemplet förutsätter att han inte skulle offentliggöra min illegitima handling alltför högljutt. Det är inte helt absurt enligt Sartorius.

Men det är det. Det faktum att pojken klippt gräset och att jag utlovat lön för detta saknar betydelse för U. Oavsett vad pojken gjort och vad jag har sagt kan det enligt U inte medföra att han kan ställa större anspråk än andra människor på resultaten av mina handlingar. Bara om det råkar vara så att betalningen av lönen maximerar nyttan är det min plikt att göra så. Normalt anser nog de flesta att en fordran skall betalas oavsett om detta maximerar nyttan.

"Att avge ett löfte är inte bara att använda en finurlig institution för att höja den allmänna välståndsnivån" skriver W D Ross i The Right and the Good (1930). Det innebär en plikt mot en annan människa som inte kan reduceras till plikten att öka samhällets allmänna välfärdsnivå.

Regelutilitarismen början till lärans förfall

För att hjälpa upp U från denna anomali har den s k regelutilitarismen lanserats. Vi skall alltså välja det regelsystem som maximerar nyttan. Men denna revidering utgör ändå ingen lösning på själva det moraliska problemet eftersom en förpliktelse som sådan inte kan ha något moraliskt värde.

Men kanske regelutilitarismen i alla fall utgör lösningen på det praktiska problemet? Vi kanske skall betrakta löften som plikter samt rättigheter som närmast okränkbara för att detta i praktiken maximerar nyttan. Genom att inte vara utilitarister i vårt moraliska tänkande och inte använda U som beslutsmetod kan vi ändå finna detta efteråt vara det riktiga sättet att maximera nyttan (U som riktighetskriterium).

Är inte detta litet väl invecklat? Borde vi inte istället säga att skälet till att vi använder icke-utilitaristiska beslutsmetoder (löften, förpliktelser, rättigheter) är att vi godtar icke-utilitaristiska riktighetskriterier? Att hävda att det finns någon indirekt utilitaristisk förklaring till våra icke-utilitaristiska sedvänjor borde falla för Ockhams rakkniv (man bör välja den enklaste hypotesen).
Forts punkt 8>

8 Comments:

At 06 juli, 2005 23:33, Anonymous Anonym said...

Icke-utilitaristiska teorier verkar innehålla ännu större problem. Dvs, om man utgår ifrån att en moralteoris riktighet ska avgöras genom att testa dem mot någon sorts intuition (varför man ska avgöra moralteoriers riktighet på det sättet har ingen hittills kunnat förklara). De flesta icke-utilitaristiska teorier kan nämligen inte alls svara på varför någon ska straffas.

Enligt libertarianism borde stöld, mord osv vara nästan lagligt. Den som stjäl 1 miljon kronor borde dömas till att betala tillbaka 1 miljon kronor. Den som mördar någon borde antingen inte dömas alls, alternativt dömas till att återuppliva personen. Den som hugger ner någons träd ska dömas till att fixa så ett nytt träd växer upp. Om det nya trädet inte är exakt identiskt ner till atomnivå, tja, då får väl personen dömas till att fixa ett nytt träd. Den förre trädägaren ansåg ju kanske att det första trädet var ren perfektion, och ingen utomstående person kan ha något att säga om det, för det är att säga att interpersonella intressejämförelser är möjligt, och desstuom har ingen rätt att beröva någon dennes träd och sedan komma och ersätta detta med något nästan likadant träd.

Detta är enligt de flestas intuitioner väldigt mycket konstigare än att man ibland tvingas döma oskyldiga.


Angående pojken och gräsmattan så tycker jag att det är märkligt att komma med påståenden om vad de flesta tycker, utan att ha gjort någon undersökning. Vad nu resultatet av en sådan undersökning skulle spela för roll. För 100 år sedan tyckte de flesta att homosexuella var sjuka eller onda (idag tycker de flesta samma sak om pedofiler), det verkar märkligt att kunna avgöra handlingars riktighet genom att undersöka vad majoriteten inom ett visst geografiskt område tycker.

Och "de flesta" anser hur som helst att pojken inte bör få några pengar ifall vi vet att det, på något sätt, kommer att leda till inbördeskrig (eller svält, mänsklighetens undergång etc). Och om konsekvenserna som följer av att pojken får eller inte får pengarna spelar viss roll för huruvida han bör få pengarna, varför ska de inte vara det enda som spelar roll? Och var ska man annars dra gränsen, dvs, hur stor roll ska de spela? Ska konsekvenserna bidra med 74 %, och rättigheter med 26 %, varpå vi i genom komplicerad formel ska räkna ut vad som är den riktiga handlingen?


Regelutilitarismen är en mycket dålig moralisk teori, jag har inte sett något bra försvar av den, och jag förstår inte varför den ska räknas till utilitarismen över huvud taget, den liknar endast utilitarismen till ytan.


Det verkar märkligt att avfärda utilitarismen därför att den skulle vara för krånglig. Relativitetsteorin är mindre enkel än Newtons mekanik, ändå är det Newtons mekanik som är felaktig (relativitetsteorin är riktig, eller åtminstone närmare sanningen än Newtons mekanik). Att avfärda utilitarismen (och relativitetsteorin) på det sättet är antingen att använda Ockhams rakkniv på fel sätt, eller så är Ockhams rakkniv helt enkelt en felaktig "idé".

 
At 07 juli, 2005 14:22, Blogger Danne Nordling said...

Det var tänkvärda invändningar: 1)Intuition som verifieringsmetod, 2)Alternativa bestraffningsteorier, 3)Har vad de flesta tycker relevans? 4) Finns det skäl för pluralistiska evidenskriterier? 5)Ockhams rakkniv på relativitetsteorin.

1) Jag håller med om att intuition inte är någon tillfredsställande metod när det gäller att fastställa etiska principer. Den sk värdeteorin inom den praktiska filosofin försöker begränsa problemet till grundläggande principer som då skulle i första hand kunna inses med förnuftet eller empiriska observationer men också genom intuition. Från dessa principer skulle sedan ett moralsystem kunna härledas. Ett alternativt sätt är den sk koherentismen, som är svårare att förstå sig på, men som går ut på att principerna måste vara koherenta med hela moralsystemet oavsett om de skulle kunna vara grundläggande eller inte.

Paradoxalt nog har en av de sista sora utilitaristerna, G E Moore, försvurit sig åt intuitionismen och hävdat att alla försök att verifiera det goda med hänvisning till faktiska förhållanden bygger på "det naturalistiska misstaget".

Jag återkommer till övriga punkter.
DNg

 
At 08 juli, 2005 12:21, Blogger Danne Nordling said...

Jag skall komma tillbaka till relativitetsteorin senare (5). Här kan jag dock fråga om det verkligen är så att ett ifrågasättande av "Big Bang-teorin" fordrar att man överger relativitetsteorin. Kan det inte tvärtom vara så att anhängarna av BBt inte kunnat tillämpa relativitetsteorin på ett adekvat sätt?

2) Alternativa bestraffningsteorier Straffet har enligt U både en allmänpreventiv konsekvens och en terapeutisk effekt på brottslingen. Andra teorier är mer diffusa. Det är en svaghet som kanske kommer sig av att utilitarismen hann utvecklas på ett flertal områden innan det blev opassande att ägna sig åt moralteori. De konkurrerande teorierna har inte kommit tillräckligt långt nu när diskursen inletts på nytt i slutet av 1900-talet.

Jag föreställer mig att en rättighetsteori måste tillåtas föra ett effektivitetsresonemang när det gäller skyddet av rättigheterna. Det skulle bli orimligt dyrt att enbart förlita sig på passivt skydd mot rättighetskränkare och att de måste lämna gottgörelse för sina förbrytelser (inte nödvändigtvis i exakt samma form - dvs pengar istället för ett nytt träd).

Skyddsorganisationen måste därför ha rätt att i allmänpreventivt syfte bestraffa förbrytare. Skillnaden mot U ligger i att skyddsorganisationen inte har rätt att straffa en oskyldig därför att detta i specifika fall skulle ha goda konsekvenser för hela samhället. Om oskyldiga däremot straffas av misstag därför att bevisningsgraden satts för lågt är en pragmatisk avvägningsfråga.

Punkt 2) är återigen ett exempel på att U ger ett otillräckligt skydd för enskilda människor. Rättigheter behövs åtminstone som "trumf". Men det har inte hörts så mycket om denna Dworkins modifiering av U de senaste åren. Är det så att andra teorier kombinerade med konsekventialism är mera fruktbara?

3) De flestas relevans Att majoriteten anser att en handling som den tjänar på är moraliskt riktig är naturligtvis inte ett relevant etiskt kriterium. Det var slarvigt av mig. Det riktiga resonemanget är mycket längre och även det är otillräckligt utrett på det teoretiska planet.

Jag menar att man med hjälp av spelteori kan härleda åtminstone två grundläggande moraliska principer: fred (lugn är bättre än strid) och ordhållighet (bättre att hålla avtal än fuska).

De flesta skulle enligt min sannolikhetsbedömning (kan jag ta fel?) "intuitivt" instämma i detta och skippa spelteorin. Det betyder dock inte att jag menar att under andra tider och på andra platser skulle majoriteten verkligen kunna anse att strid med sina egna moraliska likar eller bedrägeri mot de egna skulle vara grundläggande moralprinciper. En sådan åsikt skulle jag klassificera som objektivt felaktig och orsakad av vilseledande information. Får jag be om ev motbevis?

Svårigheterna uppstår istället när fallen inte är så renodlade och abstrakta. Om hållandet av ett avtal leder till inbördeskrig eller mänsklighetens undergång kommer saken i ett annat läge. Jag tycker att konsekvenserna måste beaktas. Leder då detta till att avtal är värdelösa och att varje löfte skall konsekvenskalkyleras utan att blanda in civilrättens sanktioner?

Fortsättning följer. /DNg

 
At 08 juli, 2005 19:36, Anonymous Anonym said...

2) Alternativa bestraffningsteorier Alla rättighetsetiker anser inte att man ska göra konsekventialistiska övervägningar vad gäller skydd av rättigheter. Nozick ansåg väl till exempel inte att man skulle göra det?

En rättighetsteori kan antingen vara helt ickekonsekventialistisk vad gäller skydd av rättigheter, helt "rättighetskonsekventialistisk" eller konsekvenskänslig (men ej helt konsekventialistisk) vad gäller rättigheter. Alla dessa har problem. Du verkar föreslå antingen den konsekvenskänsliga varianten eller den helt konsekventialistiska. (Säg till om jag har tolkat dig fel på den punkten.)

Den konsekvenskänsliga varianten har det allvarliga problemet att det blir helt godtyckligt var gränsen (mellan ren konsekventialism och ren ickekonsekventialism, vad gäller rättigheter) ska dras, såvida man inte kommer med en metod för att avgöra var gränsen ska dras. Och var man än drar gränsen så verkar den här varianten dras med problem från båda de andra varianterna.

Problemet med den helt konsekventialistiska varianten är att när man väl bestämt sig för den så finns inga bra skäl mot att gå över till utilitarism. "Rättighetskonsekventialismen" säger att den handling är riktig som leder till att minst antal rättighetskränkningar sker (mellan tiden för handlingen, och oändligt lång tid framåt). Men det betyder ju att det inte är några problem med att offra folk till höger och vänster, bara det leder till minst antal rättighetskränkningar. Så om man anser att utilitarismen är felaktig eftersom den säger att rättighetskränkande handlingar, exempelvis mord, kan vara moraliskt riktiga, så måste man även anse att "rättighetskonsekventialismen" är felaktig. "Rättighetskonsekventialismen" verkar bygga på tanken att det som är dåligt för individer är att deras rättigheter kränks, och det som är dåligt ska minimeras, alltså ska antalet rättighetskränkningar minimeras. Men det som är dåligt för individer är inte att deras rättigheter kränks, det som är dåligt för individer är att deras upplysta preferenser inte tillfredsställs, och inser man det så verkar man ha blivit utilitarist.

Slutligen återstår då en helt ickekonsekventialistisk variant. Enligt denna är straff, utöver straff som att den som stulit 1 miljon kronor måste betala tillbaka dessa och den som har huggit ner ett träd måste plantera ett exakt likadant, alltid moraliskt fel. Det är förstås även moraliskt fel att rädda befolkningen i ett land från en blodig diktator, då det (med största sannolikhet) kommer att leda till att individers rättigheter kränks. Den här varianten verkar dock inte ta det här med rättigheter på allvar, att individers rättigheter kränks är inga problem - såvida det inte är jag som kränker deras rättigheter. En person som går runt med skjutvapen i ett varuhus och skjuter alla hon ser kränker visserligen andras rättigheter, men det betyder inte att jag får slå ner henne med basebollträet jag har i handen och därmed rädda massa människors liv. Att dessa människors liv räddas, vilket betyder att deras rättigheter slipper bli kränkta är helt oväsentligt, det enda som är väsentligt är att jag slagit ner henne och därmed kränkt hennes rättighet (att slippa bli nerslagen).
Det verkar också bli omöjligt att jämföra hur moraliskt bra olika länder är. Enligt "rättighetskonsekventialismen" är det moraliskt bästa landet det land där minst antal rättighetskränkningar sker. Men enligt den här varianten är det moraliskt bästa landet... det land där minst antal rättighetskränkningar av rättighetskränkare sker? Alltså det land där mördare och våldtäktspersoner erhåller kortast straff och mest skydd av staten? Fast inte heller det stämmer enligt den här varianten.
Ska vi istället kanske säga att det visserligen är moraliskt fel att slå ner personen på varuhuset, men att länder mer många sådana omoraliska människor är moraliskt bättre länder än andra länder? Eller kan man helt enkelt inte säga att Nordkorea är sämre än Nederländerna?

 
At 09 juli, 2005 15:17, Anonymous Anonym said...

Kan folk som envisas med att vara anonyma fortsättningsvis antingen registrera sig eller skriva under med sitt namn? Blir lite märkligt annars om två "anonyma" står för t ex två skilda åsikter att urskilja vem som sagt vad. (jag kommenterar normalt inte vilket ursäktar mig)

Micke

 
At 11 juli, 2005 15:09, Blogger Danne Nordling said...

Skyddet av rättigheter

[Nr 2 bestraffningsteorier (forts) samt något om p4) under b) nedan]

Vi kan analysera tre varianter av rättighetsteorier:

a) Konsekventialistiska teorier, en sorts ”rättighetsutilitarism” som syftar till minimering av rättighetskränkningar,
b) Konsekvenskänsliga rättighetsteorier, som syftar till att upprätthålla rättigheterna i normalfallet men som accepterar kränkningar i undantagsfall varvid gottgörelse skall utgå,
c) Icke-konsekventialistiska teorier, som avvisar att konsekvenserna av upprätthållandet av rättigheterna har någon moralisk relevans (deontologiska teorier).

Låt oss pröva alla tre teorierna på några praktiska problem som att straffa en oskyldig, hålla ett avtal, genomföra en expropriation och beivra en rättighetskränkare. En jämförelse med U kan också vara befogad.

a) U kan tänkas sanktionera att man medvetet straffar en oskyldig för att det har goda konsekvenser. En teori av a-typ kan inte godta allmänt goda konsekvenser utan det måste uppstå en rad rättighetskränkningar som man inte kan förhindra, om man underlåter att straffa en oskyldig. Redan här ger alltså en ganska svag rättighetsteori bättre skydd för en godtycklig individ än U.

Att inte hålla ett avtal och istället betala pengarna till Unicef blir omöjligt med teorier av a-typ. Det är bara när ett avtal skulle ge upphov till en rad andra rättighetskränkningar (enl ovan) som ett avtal får brytas. En expropriation är ok att göra enligt U – ofta kan U sanktionera att inte ens gottgörelse utges (konfiskation). Teorier av a-typ kan inte sanktionera expropriation – kanske en fördel framför U.

Att beivra rättighetskränkare är ok enligt konsekventialismen av a-typ. Även tredje man har rätt att i specifika fall kränka brottslingars rättigheter. Det minimerar antalet och graden av rättighetskränkningar. Förövarna har dock en fördel i förhållande till U. Deras rättigheter vid ett gripande förhindrar rena lynchningar som ju egentligen sanktioneras av U i ”upprörande” fall.

b) Teorier av b-typ är ett slags mellanting. Det intressanta fallet är avtalet med pojken som klippt min gräsmatta. Om pengarnas utbetalning orsakar inbördeskrig bör avtalet brytas eftersom sådana omständigheter föreligger att detta kan bedömas bli följden med rimlig säkerhet. Men om det kan orsaka att pojken super sig full och misshandlar en kamrat är detta normalt en slumpmässig följd som inte kan sanktionera att sådana avtal generellt kan brytas till förmån för Unicef. Att konsekvenserna i vissa fall spelar in kan inte heller sanktionera att enbart konsekvenser skall beaktas. Det är att förfalla till ’monism’.

För att vi skall kunna hantera detta praktiskt har vi skapat ett generellt rättssystem som inte låter oss hantera den här typen av beslutssituationer från fall till fall (konsekvenskalkylering). Detta har visat sig nyttigare(!) än ett system med detaljerade kontrakt, som skulle bli fallet om det blev vanligt att en del av avtalsmängden opåkallat skänktes till Unicef. Men det går naturligtvis bra om parterna är överens att stadga att pengarna går till Unicef om pojken vid utbetalningen visar abstinensbesvär eller har hamnat i ”dåligt sällskap”. (Vilken pojke vill då klippa gräsmattor?)

c) Dogmatiska teorier av c-typ där inga konsekvenser har relevans förefaller orimliga. Naturligtvis får ingen oskyldig straffas, men ett avtal om en struntsak kan leda till svåra konsekvenser för hela folket (måste inte ortodoxa anhängare ändå acceptera gottgörelse?). Expropriationer är omöjliga, men rättighetskränkare problematiska. I det sistnämnda fallet kan man dock tänka sig att skyddet för medborgarnas rättigheter normalt har delegerats till polismakten, som fått monopol på organiserat legitimt våld. Det hindrar inte att annat legitimt våld fortfarande får utövas. Här finns både varianten självförsvar och ingripande som tredje man. Även ortodoxa rättighetsanhängare borde kunna acceptera ingripande av tredje man (att slå ner varuhusmördaren med ett slagträ).

Slutanmärkning: En rättighetsteori av typ b förefaller klart överlägsen utilitatismen. Felet med U förefaller vara att det går bra att kränka rättigheter litet hur som helst för att uppnå ökad välfärd. Att kränka rättigheter är en allvarlig sak som på sin höjd får utföras för att skydda ännu viktigare rättigheter. /

'Comments' som inte måste vara helt anonyma kan skrivas med signatur genom att välja 'other'.
/DNg

 
At 13 juli, 2005 23:10, Anonymous Anonym said...

Det trista (eller hur man nu ser på det) är att utilitarister alltid kan skapa ad-hoclösningar på de absurda konsekvenser som U har.

Genom en invändning i stil med: "genom att inte betala pojken som klippt gräsmattan undergräver vi större nyttovärden än om vi skänker pengarna till Unicef", så kommer utilitaristen i princip alltid undan. Härav den kritik som U dragit på sig att den "blåser i alla riktningar".

Om utilitaristen vill kan han eller hon tex argumentera för eller emot kapitalismen. Med andra ord, beroende på vilken utilitarist du frågar så får du olika svar. Härmed kan vi heller inte, som Tännsjö fortfarande drömmer om, komma fram till några utilitaristiska principer att ordna samhället efter som det finns en koncensus kring.

Enligt min mening är detta en viktig invändning, som innebär att endast utilitarismen som sådan aldrig kan ge oss de svar på moral- och samhällsfrågor som man vid ett första påseende kanske kan förledas oss att tro.

 
At 24 oktober, 2022 12:44, Anonymous Anonym said...

off white outlet
supreme
golden goose outlet
jordan 11
off white hoodie outlet
kyrie spongebob
off white outlet
off white shoes
golden goose sale
golden goose outlet

 

Skicka en kommentar

<< Home