fredag, juli 01, 2005

Utilitarismen kan inte motivera utjämning

Genom att minimera det "offer" av nytta som skatterna innebär kom utilitaristerna fram till att skatteuttaget måste bli progressivt. Men om vissa kräver dyra viner och andra är nöjda med sojamjöl, som Arrow invände, leder inte lika inkomst till lika nytta.

(<Nr 5 av 12) När utilitarismen stod på sin höjdpunkt kring förra sekelskiftet trodde man att den utgjorde ett starkt moraliskt argument för materiell utjämning. Det berodde på att nationalekonomerna kunde inkorporera nyttoresonemangen i sina matematiska modeller i det som senare blev välfärdsteorin inom mikroteorin. Moralen upphöjdes till vetenskap av de brittiska ekonomerna Henry Sidgwick (1838-1900) och Francis Ysidro Edgeworth (1845-1926) och blev grunden för progressiv beskattning.

Utilitarismen föreskriver inte materiell utjämning utan det ansågs bli en konsekvens av dess tillämpning för 100 år sedan. Än mindre motiverar U att detta skulle vara "rättvist" eftersom U är en teori om det goda och inte om det rättvisa. För U är rättvisa ett främmande begrepp som inte tillför något värde i en nyttokalkyl utöver subjektiva psykologiska tillstånds nytta. Trots detta hänvisar man i den bredare politiska debatten till att utjämning skulle vara "rättvis".

Den första utilitaristiska ansatsen för beskattningen finns hos J S Mill (Principles 1848). Han var ingen anhängare av progressiva skatteskalor. Därför har hans formulering, att likabehandling av alla skattskyldiga kräver "the same pressure upon all", tolkats som att var och en skall betala skatt i proportion till den nytta man har av statens upprätthållande. Men eftersom han felaktigt(?) presumerar att detta innebär den minsta uppoffringen för helheten (least sacriface is occasioned on the whole) har man ocså sett detta som förebådande skatteförmågeprincipen.

Utilitarismens beskattningsprincip

Det var Edgeworth som med sina matematiska kunskaper i bagaget kunde formulera utilitarismens "minsta offer-princip" (The Pure Theory of Taxation 1897). Han antog att nyttan av inkomster avtog i förhållande till inkomsternas stegring. Vi uttrycker detta idag som fallande marginalnytta av inkomster. Syftet var att den negativa nytta som en given skattesumma förorsakade skulle reduceras till ett minimum. Därför skulle de högsta inkomsterna beskattas först och sedan medelinkomsterna. De lägsta inkomsterna skulle åtnjuta skattefrihet.

Matematiskt är det alltså så att om allas nyttokurvor är likadana skall alla inkomster i de högre skikten dras in med en hundraprocentig marginalskatt tills tillräckligt mycket pengar kommit in för att täcka den pålagda skattesumman. Detta synsätt var Edgeworth dock medveten om att måste modifieras med hänsyn till de högre inkomsttagarnas sparande som befrämjade produktionen. Något utrymme för en rättvis likabehandling finns inte i denna princip.

I sin förlängning leder det utilitaristiska resonemanget till att alla inkomster borde utjämnas. Detta kallas ibland "oupplyst utilitarism" för att man inte beaktar inkomsternas inverkan på incitamenten att producera. Skatterna och de offentliga utgifter som de finansierar skall då explicit användas för omfördelning. En sådan radikal utilitarism faller under den 'socialpolitiska beskattningsprincipen'.

Numera anses resultatet inte bli utjämning

Föreställningen att man både kan veta att alla har samma nyttofunktion av inkomster och att nyttan hos olika individer kan mätas och jämföras har utsatts för kritik. Utilitarismens nyttohantering betraktas idag mera som en teoretisk spekulation än som en verklighetsförankrad teori. Och det är en teoretisk invändning som medfört att man inte längre är beredd att motivera utjämning med utilitarismen (resursjämlikhet). "Nobelpristagaren" 1972 Kenneth Arrow var en av de första att uttrycka denna invändning 1973:

Om en individ är "nöjd med vatten och sojamjöl, medan en annan blir desperat utan brockfågelägg och bordeauxviner från tiden före vinstockslusens härjningar" så är det knappast så att de har det lika gott ställt om de har samma inkomster. Inte heller den blödarsjuke som behöver mediciner för 4000 dollar om året.

Detta var en invändning som både riktar sig mot utilitarismen och den nya princip, att istället förbättra för de sämst ställda, som John Rawls hade lanserat 1971. Invändningen bidrog till att utilitarismen därefter kommit att alltmer förvisas till doktrinhistorien.

Den filosofiska diskursen bland utjämningsförespråkarna har numera övergått till att orientera sig bland de fyra nya fall som dunkelt kan urskiljas:

1) Resursjämlikhet Utilitarismens konventionella slutmål som leder till samma nytta för alla endast om alla är lika.

2) Välfärdsjämlikhet Alla får olika inkomster med hänsyn till hur mycket nytta de kan utvinna ur pengar.

3) Jämlika möjligheter till välfärd Allas förutsättningar utjämnas (både talanger och uppväxtmiljö) så att bara skillnader i ambitioner påverkar välbefinnandet.

4) Jämlika möjligheter till resurser Här finns två varianter av lotterier: ett som enbart ger externa resurser och ett som inkluderar en rätt till andras talanger.

Det är inte att undra på att den egalitära rörelsen har råkat i svårigheter på det teoretiska planet. Frågan är bara när dessa svårigheter når den praktiska fördelningspolitiken. Under tiden hänger den progressiva beskattningsprincipen i luften utan teoretisk legitimering.

2 Comments:

At 04 juli, 2005 12:48, Blogger Danne Nordling said...

Revolutionsteori och etik

När klyftan blir för stor blir det revolution. Det är en ganska enkel revolutionsteori. Samhällsbevararna behöver då bara se till att leverera "bröd och skådespel" i just tillräcklig mängd för att hålla massorna lugna. Politisk teori blir då en diskurs om hur styrandets hantverk skall utövas - inte om de etiska principerna för ett gott styrelseskick.

Dock är den politiska filosofin nästan inte alls intresserad av sådana förnumstiga råd. Socialismens revolutionsteori ligger på gränsen och borde egentligen hänvisas till en sidoavdelning. Det finns ju ingen politisk teori om den socialistiska etiken och det samhälle som blir en följd av denna. Det enda som finns är Blancs princip om förmåga och behov som mycket undanskymt har citerats(!) av Marx och Lenin.

Den socialistiska utgångspunkten har hoppat över principdiskussionen och istället fokuserat på att en omvälvning skall åstadkommas. Kring detta har man sedan diskuterat om vilka medel som är effektivast. Hur åstadkommer man en revolutionär situation? Skall man inrätta ett elitistiskt avantgarde för proletariatet etc?

Därför är socialisternas diskussioner ganska ointressanta för oss som är intresserade av politisk filosofi.
/DNg

 
At 04 juli, 2005 17:33, Blogger Danne Nordling said...

Det är inte mitt fel att den politiska filosofin handlar om teoretiska och hypotetiska förhållanden. Enkannerligen är den progressiva beskattningen en följd av några numera okända ekonomer som för hundra år sedan ägnade sig åt verklighetsfrämmande teoretiserande. Det förtjänar att granskas, eller hur?

Jag har inte hängt ut dig som socialist utan gett ett exempel på hur folk som redan vet vad som skall göras resonerar. Då är svensk socialdemokrati inte något motexempel. Hög samhällsmoral är inte detsamma som en lödig moralfilosofisk grund för en ideologi. Socialdemokratin visade ett visst intresse för politisk filosofi först under 1990-talet. Då utgav man (Tidens förlag) åtta volymer med politisk-filosofiska uppsatser författade av icke-marxistiska socialister och vänsterliberaler. Men något bestående intresse lyckades man inte uppbåda. Från en av dessa uppsatser har jag förresten hämtat de fyra kategorierna som egalitärerna skulle kunna diskutera istället för U. Det var inga "hemgjorda" begrepp som du så tvärsäkert dömer ut dem som.

Och även om jag skulle ha kommit på detta själv kan det väl tänkas att det skulle finnas något av intresse i dem? Eller är jag så korkad att att jag inte kan tänka en enda originell tanke?

Slutligen var det den ansedde ekonomen Kenneth Arrow som drog till med "sojamjölsteorin". Efter det har Us övertalningskraft för inkomstutjämning avsevärt försvagats. Då får väl utilitaristerna skylla sig själva om de inte kan motbevisa Arrow? Och hittills har de varit oförmögna till detta.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home