söndag, augusti 07, 2005

Persson på rätt väg?

Perssons utspel i Björkvik att spräcka utgiftstaken kan ge minskad arbetslöshet. Men opponenterna kommer att peka på att detta äventyrar statsfinanserna. Resultatet kan bli en flopp och regimskifte med stor fortsatt arbetslöshet.

I sitt traditionella tal i Björkviken sa statsminister Göran Persson att han inte skulle kunna uppträda där om ett år om han inte skulle lyckas pressa tillbaka arbetslösheten (Ekot 7/8). Det finns ingen risk för överhettning, menade Persson som därmed pekade på den enda egentliga möjligheten att lyckas: att höja efterfrågan. Detta skall ske genom att tusentals nya jobb skall skapas i den offentliga sektorn. Genom denna operation slipper han sänka skatter och lätta stela regler för företagen så att de anställer fler.

Däremot har han fortfarande kvar problemet med arbetsutbudet. Tänk om ingen vill ha de jobb som den offentliga sektorn kan erbjuda till avtalsenliga löner? Det kanske är mer lönsamt att fortsätta att vara arbetslös eller sjukskriven? Det är oppositionens (främst moderaternas) problembeskrivning. Nu får vi se om Reinfeldt kontrar med en sådan kritik.

Persson har lyssnat på LO:s ekonom Dan Andersson som tidigare idag gick ut med kravet att statens utgiftstak måste överskridas för att efterfrågan skall öka tillräckligt mycket för att det skall bli fler jobb. Om statsministern blev tvungen att välja mellan utgiftstaket och arbetslöshetsbekämpning skulle han välja det senare. Emellertid trodde han inte att det skulle bli nödvändigt eftersom utgifterna just nu ser ut att bli lägre än beräknat. - Det tyder enligt min bedömning inte på att Persson tänker sig någon jättestsning på nya jobb i den kommande budgeten.

Det är sannolikt att Persson och Andersson har lyssnat på Feldt och Lindbeck som båda har förordat ökad efterfrågan och större underskott i statsbudgeten (tillfälligt) för att via ökad efterfrågan få fler jobb. Problemet är bara att det psykologiskt knappast finns någon beredskap för att acceptera ökade underskott. De flesta bedömare gör ingen egen analys när de hör dessa signaler utan hävdar att ökat underskott leder till inflation och överhettning med ruinerade statsfinanser och massarbetslöshet som följd.

Nationalekonomin har ersatts av socialpsykologin. Det borde Persson, Andersson, Feldt och Lindbeck beakta. De borde anvisa en plan för hur genuina ekonomiska analyser skall ersätta de nu dominerande psykologiska tumreglerna. Det är nu troligt att oppositionen kan ta flera poäng på att kritisera Persson för ekonomisk ansvarslöshet och att han äventyrar statfinanserna och förtroendet för kronan. När ett antal experter faller in i kören kommer Perssons utspel att visa sig vara helt tandlöst och ganska ofarligt för statsfinansena. Oppositionen kan då fortsätta att kritisera regeringen för kraftlöshet och sedan vinna valet på den höga verkliga arbetslösheten.

Att Persson gjorde en liten ansats att verkligen bekämpa arbetslösheten är intressant men genom att den sannolikt var för dåligt förberedd kommer den inte att få någon verkan inför kritiken mot underskotten. Alternativt uteblir denna kritik och Persson kan fullfölja sin nya politik och minska arbetslösheten och kanske vinna valet. Då har man dessvärre också bundit sig för varaktigt större offentliga utgifter för lång tid framöver.

Hur det än än går kommer oppositionen att få svårigheter. Antingen lyckas Persson nu och vinner valet, eller så bildar oppositionen regering i ett läge med rekordstor arbetslöshet och kritik mot underskotten i bagaget. Då kommer den nya regeringen inte heller att kunna göra så värst mycket för att minska arbetslösheten.

(Reinfeldts politik med 30 000 offentliga jobb m forts)

8 Comments:

At 08 augusti, 2005 10:47, Anonymous Anonym said...

Det finns anledning återkomma till Danne Nordlings kommentar till det perssonska sommartalet, som tillsammans med det oanmälda uppträdandet på SSU-kongressen var ett försök få lite liv i en mer och mer avsomnad arbetarrörelse.

Först 1.
Gäöran Persson kör det traditionella greppet som nu prövats år efter år och som bara resulteerat i en växande arbetslöshet . Därtill i att alltfler blir beroende av socialbidrag samt olika socialförsäkringar.

Detta ämne berördes inte annat än såtillvida att dessa grupper utan vidare spisning skulle få behålla alla sina förmåner.

Sedan 2.
Vänsteralliansen samt LO har fått en skarp motståndare inte bara i moderaterna samt i en alltmer sammansvetsad allians utan även i Svenskt Näringsliv.

Därifrån har konstaterats att den svenska välfärdsmodellen kantrat och att näringslivet för sin del ska komma med ett konkret åtgärdsprogram via den så kallade Bäckströmkommissionen.

Sossarna har varit rätt tysta om detta frånsett förstås Tomas Östros medan det varit betydligt mer ljud i skällan från ett irriterat LO.

En oldtimer som Stig Malm sätter dock sin lit till forna dagars rundabordssamtal och dit räknar man säkert också med att näringslivet ska ställa upp på atgt hålla alla utländska konkurrerande företag från låglöneländer borta från den svenska arbetsmarknaden.

Slutligen 3.
Persson bestämmer själv var skåpet ska stå inom socialdemokratin.
Men han är beroende av samverkanspartier som han vill hålla utanför regeringen och som han egentligen avskyr som pesten- Och från det hållet har arbetskraftsprogrammet fått ett skiftande mottagande.

Lars Ohly ser sin chans att gasa på alltmer inom den offentliga sektorn även till priset av skyhöga budgetunderskott.
Peter Eriksson däremot vill inte ställa upp på detta så tiden får väl utvisa om borgerligheten även här kan notera den regeringsmakt i förfall, som är huvudorsaken till vänstern ras i olika opinionsundersökningar.

 
At 08 augusti, 2005 11:20, Blogger Danne Nordling said...

Persson har väntat i det längsta på att "konjunkturen" skulle lösa sysselsättningsproblemet så att han själv skulle slippa föreslå det för honom personligen genanta att öka skuldsättningen. Hans tal i Björkvik kanske är en försöksballong? Om underskottskritiken uteblir kommer han att kunna sopa golvet med kritikerna. Synd bara att detta kommer att permanenta en överstor offentlig sektor.
/DNg

 
At 08 augusti, 2005 15:27, Anonymous Anonym said...

Har inte Göran Persson nu rätt länge haft påtaglig hjälp av både konjunkturen samt av våra företag som varit veritabla vinstmaskiner?

Visst har vi en tendens i Sverige att strunta i en debatt om och kritik mot sånt som verkligen är viktigt, i detta fall ett växande underskott i våra socialförsäkringar och ökningen av arbetslösheten.

Men lite har vi dock fått oss till buds. Oppositionen ställer inte upp på den underbalansering av budgeten som länder som Frankrike, Tyskland och Italien praktiserat utan att få ned arbetslösheten.

Och inte bara oppositionen utan även alltfler ekonomer säger att den perssonska politik som han kommer att sopa mattan med motståndarna med i själva verket är kontraproduktiv, då den leder till högre räntor.

Hur går det då med bostadsbyggandet? Hur klarar sig då de företag som lånat pengar till låga räntor? Och hur kommer det att gå för alla dom som investerat i nya, dyra bostäder och som kanske får ökade räntor med 1,5-2 procent?

Då kommer det verkligen att gå åt helskotta för Göran Persson.

Men Danne; vilken nivå på den offentliga sektorn och på skattetrycket tycker du själv är lämplig?

Och om du vill ha en sänkning, inom vilken tidsperiod menar du att den kan uppnås?

 
At 08 augusti, 2005 16:29, Blogger Danne Nordling said...

Varför rädsla för expansiv politik?

Om fler av de verkligt arbetslösa (ca 900 000 pers) skall få ett arbete måste Sveriges ekonomi expandera. Men över Reinfeldts kommentar till Perssons Björkviks-förslag står det i SvD: "Reinfeldt oroas över expansiv politik". Finns det ingen styrsel i m:s strategi för hur man skall bemöta Persson?

Tidigare skulle FR inte varit ensam om att varna för expansiv politik. Flera ekonomer varnade för detta och GP skyllde sin passivitet hittills på dem. Ännu i våras var Cecilia Hermansson FSB mot en räntesänkning med detta argument. Men nu idag hörde jag henne i P1 i programmet Pengar i en repris från i fredags där hon förordade en expansiv politik, gärna ikombination med både efterfrågeökande och arbetsutbudsstärkande skattelättnader. Även LO-ekonomen Lars Ernsäter och Anders Palmér från 1:a APf var inne på behovet av stimulanser.

Frågan är vad den andre gnällspiken vad gäller räntesänkning och stimulans från i våras (Eklund) anser idag? Han brukar dock ha en förmåga till anpasslighet så det skulle förvåna om han nu säger att räntan och skatterna borde höjas.

Skämt åsido, det finns inte några tydliga signaler från ekonompsykologerna att räntan skulle stiga kraftigt om utgiftstaket bryts igenom. Men Ohly kan naturligtvis sätta skräck i en del aktörer genom att berömma detta så som han börjat med redan.

Om oppositionen misslyckas med att få igenom bilden att en spräckning leder till skyhöga räntor och finansiellt kaos kommer Persson att kunna gå vidare med denna politik. Det skulle tillsammans med moderaternas överbud om offentliga utgifter innebära en möjlighet för GP att sopa golvet med kritikerna. Härvid tror jag att en liten räntehöjning inte är kontraproduktiv. Räntan har bara en en begränsad effekt på den privata konsumtionen och nästan ingen effekt på investeringarna om vi talar om en eller annan procentenhet.

Bostadsköparna får det besvärligare om räntan går upp och inga skattesänkningar görs för att stimulera ekonomin. Men det betyder inte att det går åt "helskotta" för GP. I själva verket är GP fortfarande ganska smart. Även om han inte lyckas långsiktigt kan han vinna valet och efter denna personliga triumf avgå och låta efterträdarna ta hand om problemen.

Tyvärr ser nu jobbpolitiken ut att leda till en ännu större offentlig sektor. Av helt andra skäl anser jag att den offentliga sektorn skall vara liten. Den skall enbart ta hand om sådant som inte alls eller endast med stora svårigheter kan handhas av den privata sektorn. Denna slutsats följer av att de flesta ser frihet och likabehandling som grundläggande värden. De som trots detta vill inskränka friheten (främst för andra) gör sig skyldiga till en självmotsägelse genom att frångå likabehandlingen av egoistiska skäl. Folk som säger emot sig själva borde vi vara skeptiska till och inte låta deras åsikter väga alltför tungt. Jag skall återkomma till denna ansats.
/DNg

 
At 08 augusti, 2005 22:33, Anonymous Anonym said...

Att pytsa in en massa nya miljarder i den kommunala sektorn är diskutabelt vare sig förslaget kommer från moderaterna eller socialdemokraterna.

Måhända har här Reinfeldt velat hindra socialdemokraterna från att köra den valstrategi, som länge varit deras,nämligen att politikernas uppgift är att värna om vård, omsorg och sysselsättning. Detta sagt tämligen så opreciserat.

Men nu finns det olika sätt att bedöma den offentliga sektorn. Den har på kommunal basis en så betydande pensionsskuld att Svensk Kommunrating gjord bedömningen att enbart den kräver en skattehöjning på minst en skattekrona.

Vi står också inför det demografiska gapet, som Göran Persson menar kräver en skattehöjning på tre till fyra skattekronor inom skattningsvis de närmaste tio åren.

Samtidigt har Skattebetalarnas förening granskat ett antal svenska kommuner rätt ingående och kommit till slutsatsen att strukturomvandlingar och en koncentration på kärnverksamheter skulle möjliggöra skatteminskningar på några skattekronor.

Och visst är det naivt att inbilla sig att även den offentliga sektorn inte skulle kunna drivas effektivare, ge utrymme för ökad valfrihet samt kombinera detta med alltmer av privata lösningar.

Det betyder såvitt jag kan se att kommunerna ska ställas inför kravet om skattestopp.
Stopplagar ska ersättas av startlagar. Mängder av kommunala bolag kan säljas och dit hör inte minst de som inte är kompetensenlig.

Onödig byråkrati ska bort liksom onödig statlig styrning över kommunerna. Offentligt finansierad vård kan genomföras så att landstingen avskaffas.
Och mängder av andra preciseringar kan göras.

Vad kan då frigjorda resurser användas till? Jo, de kan bidra till en ny arbetsmarknad, som t o m kan bli verksam utomlands. Den kan möjliggöra skattesänkningar med alla dess fördelar.
Det bidrar till en expanderande småföretagsamhet och till vidgade fusioneringar med större företag, vilket inte minst ökar möjligheterna för de offentliganställda att söka alternativa jobb än de kommunala.

Men viktigast av allt är nog att vi måste värna om vår internationella konkurrenskraft och det sker inte genom en politik, som enligt Svenskt Näringsliv fått den svenska välfärdspolitiken att kapsejsa.

 
At 09 augusti, 2005 12:58, Blogger Danne Nordling said...

Vad är viktigast?

Självklart är det viktigt att värna om den internationella konkurrenskraften. Men på medellång sikt är den inte något problem. Vi har ett överskott på 6 procent av BNP i utrikeshandeln. Översatt till industrijobb betyder det att mer än 400 000 anställda arbetar för utlandet. Då får man ett visst perspektiv på flykten av jobb till utlandet...

Är då jobben viktigast? För Persson är det en fråga om att vinna valet och inte gå till historien som en partiledare som schabblade framför målsnöret. För de egentligen arbetslösa är det en viktig fråga. Men samhällsekonomiskt är det inte så viktigt om de 900 000 går och slår dank eller ägnar sig åt betydelselös offentlig produktion av terapikaraktär.

Jobbfrågan innebär på medellång sikt bara ett problem med utebliven produktion. Vårt välstånd skulle kunna vara 20 procent större om alla dessa jobbade med sådant som efterfrågades. Men vi har aldrig haft denna situation så vi kan inte konkret sakna den.

På längre sikt behöver något fler anställas i den offentliga sektorn för att den demografiska utvecklingen inte skall försämra standarden på servicen (inte inom 10 år!). Men de prognoser över enorma skattehöjningsbehov som duggade tätt för ett halvår sedan har inte mycket med demografin att göra.

Prognoserna för den offentliga sektorns långsiktiga utveckling är ganska enkla. Man antar helt enkelt att den offentliga konsumtionen (anställda) skall öka med samma trend som tidigare när den offentliga servicen byggdes ut. Ovanpå detta lägger man också den demografiska utvecklingen utan att framhålla hur liten dess andel är av den totala prognostiserade ökningen.

Om de styrande därtill kan få det att låta som att denna ökning redan nu står för dörren (som nästan inträffade i våras) kan stora skattehöjningar för anställningar i den offentliga sektorn legitimeras. Denna strategi(?) fallerade eftersom debatten om den verkliga arbetslösheten tog fart i våras. Vi såg detta i vad jag i en blogpost kallade "Den vinglande Nuder". Då blev det inte trovärdigt att hävda behovet av skattehöjningar för att få folk till offentlig service. Det fanns ju redan hundratusentals arbetslösa.

En pessimist kan trösta sig med att om den verkliga arbetslösheten om 20 år fortfarande är lika hög så borde den kunna minska eftersom fler då kan behövas i den offentliga sektorn.

För Alliansen är det viktigaste att vinna valet - inte att medverka till att regeringen Persson kan driva ner arbetslösheten och själv vinna valet. Därför måste man få fler Calmforsare och Eklundare att framträda med hotfulla prognoser om kris på finansmarknaderna och okontrollerade räntehöjningar med Perssons nya politik. Sådana som analyschefen Åke Gustafsson på FSB som i dagens SvD säger att det inte blivit någon oro på ränte- och valutamarknaderna måste förmås rätta in sig i ledet.

Alliansen kan naturligtvis avstå från en aktiv strategi och chansa på att Persson-administrationen är så kraftlös och inkompetent att inte ens beordrade anställningar i offentlig sektor skulle bli så omfattande att arbetslösheten minskade. Frågan är om Alliansen borde lägga fram ett eget program. Det kanske räcker med att kritisera den kraftlösa regeringen?

Det viktigast i ett allmänt perspektiv är att öka friheten. Nu tvingas vi av de styrande åse ett gigantiskt slöseri inom jobb-politiken, den offentliga produktionen och bidragssystemen samt åse tvånget inom skattepolitiken och regleringen av företagsamheten (som gör att 6 % av BNP går utomlands). Men allt detta tvång är så sofistikerat utformat att det finns starka särintressen som på varje enskilt område slår vakt om det tvång som de tjänar på. "Guld är mera värt än andras frihet" är tydligen Sveriges devis. Vem företräder biskop Thomas´ strof "Älska frihet mer än guld"?
/DNg

 
At 11 augusti, 2005 21:25, Anonymous Anonym said...

Danne Nordling förfaller mena att det är betydelselöst om 900 000 går och slår dank eller ägnar sig åt meningslösa jobb i den offentliga sektorn.

Detta resonemang är tycker jag häpnadsväckande. Vi har nu en sysselsättning som ligger 10 procentenheter under den vi hade 1990.

Detta vill inte ens regeringen gå med på utan den vill åtminstone nå upp från 75 i sysselsättningsgrad till en bit över 80 procent.

Det beror naturligtvis på att det inte är gratis att ha så mycket folk sysslolösa, vilket inte minst förklaras av att under den perssonska saneringsperioden så lade den offentliga sektorn rabarber på 85 procent av den BNP-tillväxt vi hade mellan 1994-2000.

Ett annat mått på Göran Perssons saneringspolitik var att antalet arbetslösa samt stående utanför arbetskraften ökade med 500 000 under samma period.

En och annan kanske också minns Perssons tal om att det skulle vara hans regerings främsta uppgift att ta bort den fördubbling av sjuktalen, som ägt rum bara under en mandatperiod. Detta misslyckades totalt.

Samma retorik gäller nu vad gäller arbetslösheten där fyra procent är det heliga talet, men där åtskilliga procentenheter finns dolda i en statistisk villervalla.

Danne tycks ha viss förståelse för att jobben ska komma fram via Göran Perssons recept. Men det kommer inte att ske.

Skattesänkningar däremot ger behövlig stimulans och det är genom ökad efterfrågan i den privata sektorn som vi hjälpligt kan få bukt med dagens och morgondagens alla problem.

Den offentliga sektorn kan bidra till detta genom att genomgå en behövlig saneringsprocess. Det har inte minst Skattebetalarna visat.

 
At 12 augusti, 2005 16:10, Blogger Danne Nordling said...

Nej, jag menade att det är samhällsekonomiskt betydelselöst om man slår dank eller gör något som inte behövs inom den ramen för en "offentlig anställning". Valtaktiskt är det däremot av enorm betydelse om Persson skulle kunna åstadkomma t ex 100 000 sådana "jobb". Då skulle han vinna valet.

Nu har Södersten gått ut med att Perssons saneringspolitik inte var så lyckad. Det är bra men det behövs fler sådana påpekanden. Klarar exempelvis Reinfeldt att föra så komplicerade resonemang?

De arbetslösa idag vill naturligtvis hellre ha ett "jobb" i den offentliga sektorn nu med full lön än att fortsätta med a-kassa eller sjukpenning på 80 procent tills Reinfeldt ev tar över och så småningom kommer med åtgärder som långsamt stimulerar fram fler jobb i den privata sektorn. Om GP misslyckas kan vi inte veta säkert.

Visst behövs det skattesänkningar men du tror väl inte att vi skulle kunna förmå Persson att satsa på borgerlig politik ett år före valet? Inte heller kommer han att effektivisera den offentliga sektorn före valet. Se vidare min bloggpost idag: http://danne-nordling.blogspot.com/2005/08/nu-kan-reinfeldt-ge-besked-om-jobben.html
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home