söndag, augusti 07, 2005

Utilitarismen är ingen moralteori

Utilitarismens nyttomaximering handlar inte om förpliktelser mellan människor utan om plikten mot det maximalt värdefulla saktillståndet. Det är ingen moralisk förpliktelse. Möjligen kan den ses som estetisk eller ingenjörsmässig.

(< Nr 11 av 12) En moraliskt riktig handling är enligt utilitarismen den som maximerar det goda - dvs saldot av det goda och onda, lyckan, nyttan eller preferenstillfredsställelsen. Moralteorier behandlar i allmänhet vilka mellanmänskliga förpliktelser som kan tänkas ha evidens, även om en del kommentatorer också inkorporerat helt metafysiska relationer.

Det har härvid t ex varit fråga om begravningsseder, tillåtliga födoämnen eller beteendet på sabbaten. Ett klassiskt exempel, som jag anser missar vad moral består i, är Herodotos´ påstående att enighet i moraliska frågor är omöjlig eftersom grekerna ansåg att man skulle bränna de döda medan en indisk stam ansåg att man skulle äta upp de avlidna, vilket respektive grupp vise versa ansåg rysligt. I modern tid anförs detta exemel av Hägerström som bevis för moralens godtycklighet, vilket legitimerar värdenihilismens ansats att all moral är nonsens.

Givetvis är det nonsens att hävda att det är en moralisk förpliktelse att behandla avlidna på ett visst tekniskt sätt. Det är närmast en fråga om plikten att iakttaga dekorum och etikett.

Utilitarismen fokuserar inte heller mellanmänskliga förpliktelser när denna lära ställer upp nyttomaximeringen som ett direkt mål. Varför skulle ett abstrakt, matematiskt kalkylerat mål utgöra en moralisk förpliktelse? Gentemot vem har vi en plikt att maximera nyttan? Inte är det gentemot det maximalt goda saktillståndet självt. Saktillstånd kan inte göra anspråk på iakttagandet av moraliska plikter.

Har vi istället en förpliktelse mot de personer som skulle gynnas av maximeringen av nyttan? Men om vi inte respekterar dem som personer utan ser dem som bärare av det goda kommer förpliktelsen likväl att överföras till det abstrakta goda. Människorna reduceras till medel för maximeringen av det goda. U är därför en teori om att respektera det goda och inte om att respektera människor.

Rawls har gjort en analogi mellan U och Nietzsches teori om det goda. N vill maximera det goda i form av t ex kreativitet som bara ett fåtal kan uppnå. Andra är nyttiga enbart om de bidrar till det utvalda fåtalets förkovran. Det eftersträvansvärda samhället för Nietzsche är kanske estetiskt överlägset "bortom gott och ont". Men för oss är det inte moraliskt överlägset. U:s eftersträvansvärda samhälle är på liknande sätt överlägset - med skillnaden att fler människors preferenser måste beaktas än hos Nietzsche. U har då enligt min mening upphört att vara en teori om moral. Den kanske kan ses som en teori om socialestetik.

Ett samhälle som hänsynslöst maximerar det abstrakta nyttosaldot utan att respektera varje människa är uppenbarligen inte ett moraliskt överlägset samhälle. Maximeringsprincipen framstår som orimlig när den granskas närmare. Utilitarismens grundprincip handlar inte om moral utan om esteticerande social ingenjörskonst.

4 Comments:

At 07 augusti, 2005 03:03, Anonymous Anonym said...

U är trams.

I grund och botten tror jag lärans popularitet beror på att den är så lätta greppa, dels för maximering är en enkel matematisk funktion som alla direkt kan förstå och dels för man tror att läran innebär "att alla ska få det bra".

Tänker man efter så inser man at valet av maximering som constraint är ganska godtycklilg. Man kan tänka sig massa andra mkt mera komplicerade funktioner, tex. att alla ska uppnå en minimininivå av lycka och att man inte får maximera så någon kommer under denna. Det skulle tex. utseluta tortyr och annat plågeri för att öka andra personers lycka.

U betyder inte heller "att alla ska få det bra" och det är konstigt att så många vänstermänniskor är anhängare av läran. De brukar ju tala så mkt om att alla ska ha det lika. I ett U-samhälle så är det fullt möjligt att 2/3 lever med jättehög lycka på bekostnad av 1/3. U tar inte nån hänsyn till fördelning.

Om 10 pedofiler vill våldta ett barn och deras totala lycka ökar mer än det minskar hos barnet så är det helt okej.

Läran är sjuk och det inse rvem som helst som kollar lite närmare.

 
At 16 augusti, 2005 12:52, Anonymous Anonym said...

Det är ingen konst att förklara att utilitarismen, en av de mest inflytelserika moralteorierna i modern tid, inte är en moralteori om man definierar "moralteori" på ett sätt så att den utesluter utilitarismen.

Bloggaren har då gjort sig skyldig till ett retoriskt knep. Genom att ändra betydelsen hos ett för vanligt folk diffust begrepp som "moralteori" lyckas man "bevisa" att alla utilitarister genom historien har varit ute och cyklat när de trott att de förespråkade en moralteori.

En moralteori, eller en normativ teori säger oss vad vi BÖR göra i en given situation. En normativ teori behöver inte ha att göra med mellanmänskliga relationer, dels för att den kan handla om vad man bör göra för sigsjälv, dels för att den kan handla om vad man bör göra mot icke-mänskliga djur eller ting (bör jag förstöra Mona Lisa?).

Alltså är det kriterium som bloggaren föreslår för att en teori ska kvala in som moralteori inte bara främmande för ett akademiskt språkbruk, utan också direkt olämpligt.

Alltså är utilitarismen en moralteori.

 
At 16 augusti, 2005 16:30, Blogger Danne Nordling said...

All värdeteori är inte moralfilosofisk

I akademiskt språkbruk skiljer man mellan värdeteori och underavdelningen moralfilosofi (moralteori). Andra underavdelningar är t ex estetik och rättsfilosofi.

Frågan är nu om den utarbetade utilitarismen är en moralteori? Många definierar moral som något som handlar om mänsklig (främst) samlevnad. En moralteori borde därför handla om mellanmänskliga relationer och inte relationer till metafysiska, religiösa eller estetiska entiteter.

Det som prima facie kallas U innehåller två tilltalande komponenter, som gjort läran inflytelserik i vår tid: den handlar om mänsklig välfärd och den är konsekventialistisk. John Stuart Mill trodde sig kunna sammanfatta U med den Gyllene regeln (Gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig). Om enbart detta är U skulle den utgöra en moralteori.

Men U är någoning mer kvalificerat eftersom vårt handlande också matematiskt skall maximera saldot av lidande och lycka för berörda kännande varelser. Detta är ett abstrakt aritmetiskt begrepp som inte kan ställa några krav på förpliktelser. Hur skulle det i så fall gå till? Och varför skulle vi kunna tänkas ha en sådan plikt?

Låt oss betrakta ett konkret exempel: Vi befinner oss i en helt fullsatt livbåt efter ett skeppsbrott av typ Titanic. En simmande person ber att bli uppdragen i livbåten och säger:

- Jag är generaldirektör för Socialstyrelsen. Någon måste lämna båten.

Livbåtschefen frågar då om någon är beredd att offra sig för generaldirektören. Det är svetsaren Lundström.

Men då ingriper en utilitarist i livbåten och säger:

- Det är vår plikt att häva den minst värdefulla människan i sjön och det är inte svetsaren Lundström utan hyttstäderskan Greta Andersson. Då kommer saldot lycka-lidande att bli störst för alla sammanlagt.

Med utilitaristiskt våld dränker människorna i livbåten hyttstäderskan, hindrar altruisten Lundström (som frivilligt hade kunnat hoppa i) och räddar generaldirektören. Allt för att maximera den abstrakta U-summan.

Rawls gjorde en analogi mellan utilitarism och estetik enligt Nietzsche. Kan inte Karim Jebari se likheterna?

 
At 17 augusti, 2005 13:04, Anonymous Anonym said...

Det exempel som Danne Norling använder sig av är ett väl använt exempel inom den filosofiska litteraturen som används för att peka på en kollission mellan U och våra moraliska inutioner. U är mycket riktigt väldigt kontraintuitiv på många punkter, men ingen moralteori kan undvika kontraintuitiva slutsatser, allra minst kantianismens pliktetik.

Rawls analogi mellan U och Nietzsche är delvis retorisk. Detta kan förklaras av att jargongen mellan kantianer och utilitarister haar tidvis varit väldigt hård (man kan t ex läsa R.M Hares recension av "A Theory of justice" som ett exempel på hur det kunde spåra ut).

Nietzsches teori har trots det en gemensam aspekt med utilitarismen: den är konsekventialistisk. N menar att man bör öka världens estetiska innehåll, enligt vissa tolkningar. Jag skulle dock säga att han är värderelativist.

Visst har Norling rätt när han menar att många av oss tycker att en korrekt moralteori ska handla om interpersonella relationer snarare än om abstrakta entiteter, men argumentet förbiser två aspekter av U.

1) Det som U vill maximera, vårt välbefinnande är inte abstrakt. Det är något som vi upplever i varje ögonblick i våra liv och som vi alla finner viktigt. Vem kan vara likgiltig inför lidande?

2) Andra moralteorier har svårt att förklara varför vi ska ha plikter och principer om dessa leder till totalt mindre välbefinnande. En värld där alla lever enligt kantianska principer, men där alla mår för djävligt verkar vara lika vidrigt som en värld där vi man mäter och kalkylerar njutning på matematisk basis.

Min poäng är att även om U är en teori som bör förkastas, så är det en terori som 1) är en moralteori 2) är ibland väldigt plausibel 3) kan lära oss om hur vi bör förhålla oss till plikter.

boktips: T.M Scanlon "What we owe to eachother"

-en mycket bra bok som utvecklar Rawls kontraktualism på ett mycket plausibelt sätt.

 

Skicka en kommentar

<< Home