onsdag, september 14, 2005

Jobbavdrag - vad är det?

En lika stor skattereduktion för förvärvsarbetande är tänkt att göra förvärvsarbete mer lönsamt än bidrag. Genom en infasning kan marginalskatten också sänkas. Men en utfasning för högre inkomster höjer marginalskatten.

Alliansen föreslår att ett jobbavdrag, som sänker skatterna med 37 mdr kr, införs i början på nästa mandatperiod. Det är riktat till låg- och medelinkomsttagarna och skall göra det mer lönsamt att arbeta jämfört med att lyfta bidrag. Hur det i detalj ser ut redovisas inte.

I princip är ett arbetsavdrag eller jobbavdrag en skattereduktion som är lika stor för alla. Det skiljer sig alltså från ett förvärvsavdrag, som reducerar den taxerade inkomsten, vilket innebär att de med högre marginalskatt får en större skatteminskning eftersom de slipper betala en del av den högre marginalskatten. Tanken med ett jobbavdrag är att enbart de som arbetar (tillräckligt mycket) skall få detta avdrag från skatten. Det medför att de som har pension eller beskattade bidrag inte får någon skattelättnad.

För att inte skattereduktionen skall bli oproportionerligt stor när skatten är låg vid låga inkomster brukar man arbeta med ett infasningsintervall där skattereduktionen stiger räknat i kronor när inkomsten stiger. När intervallet är slut uppnås den maximala skattereduktionen i kronor. Den blir därefter naturligtvis allt mindre i procent av ytterligare stigande inkomster.

En extra fördel med ett infasningsintervall är att marginalskatten sjunker för dem som redan arbetar. Det kan stimulera dem att gå upp från kort deltid till lång deltid eller liknande. Konstruktionen kan exempelvis vara att alla får minska sitt ordinarie skattebelopp med ett belopp som motsvarar fem procent av inkomsten före skatt. Då sjunker marginalskatten med fem procent. Om infasningsintervallet tar slut vid 240 000 kr/år betyder detta att jobbavdraget högst kan bli 5 procent av denna lön, eller 12 000 krononor. Det betyder också att de flesta heltidsarbetande inte får sänkt marginalskatt - bara sänkt skatt med 1 000 kr/mån för att de arbetar.

Eftersom det av politiskt opportuna skäl är motiverat att vädja till låg- och medelinkomsttagare kommer infasningsintervallet sannolikt att sättas förhållandevis lågt. Om problemet med bidragsberoende är mindre i högre inkomstintervall kommer jobbavdraget att vara samhällsekonomiskt bortkastat: det ger varken lägre marginalskatt eller större arbetsincitament i förhållande till bidrag. Lockelsen för opportunistiska politiker är då att fasa ut jobbavdraget för den övre halvan av löneskalan.

Detta utnyttjas också av dem som vill bedriva konventionell fördelningspolitik (gynna den nedre halvan på den övre halvans bekostnad). Sålunda har LO angripit tidigare förslag till jobbavdrag med att skattesänkningen i kronor är större för den övre halvan än för den nedre (vilket är en följd av infasningen och nivån för intervallslutet).

Om skattereduktionen skulle fasas ut för högre inkomster inträffar en ofrånkomlig effekt: marginalskatten stiger. Tänkbart är att den högsta marginalskatten, som genom värnskatten i år är 57,8 procent, skulle kunna bli 5 procentenheter högre eller 62,8 procent. Det liknar konsekvenserna av förslagen från vänsterpartiet där värnskatten skulle höjas till 10 procent.

Slutligen kan diskuteras huruvida det sakliga motivet för ett arbetsavdrag är tillräckligt väl underbyggt. Men det kanske är fråga om skenmotiveringar för att Alliansen skall kunna vända sig till nya väljargrupper i den nedre delen av löneskalan?

Behövs jobbavdrag?

1 Comments:

At 14 september, 2005 20:48, Blogger Per-Olof Persson said...

Bättre att ta bort tjänstemomsen

Det verkar vara en bättre idé att ta bort tjänstemomsen än att införa ett jobbavdrag. I stort sett alla förslag för att öka sysselsättningen visar på att "arbetskraften är för dyr för att kunna efterfrågas".

Det är endast arbetsgivarna som kan efterfråga arbetskraft. För ett företag är det inte möjligt att efterfråga en individ om kostnaden för anställningen är större än den intäkt som individen kan dra in. Ett företag kan inte vara en social institution eftersom detta kan medföra nedläggning. Om varje företag tilldelas en egen sedelpress är det kanske möjligt att företagen "kan ta sitt sociala ansvar".

Say`s lag fungerar inte idag eftersom varken lönerna eller den allmänna prisnivån kan röra sig nedåt. Vi får nog vänta tills arbetslösheten är uppe i 50 % och ett totalt sammanbrott av ekonomin har skett. Problemet är också att människor fått lära sig att det är pengarna som skapar välståndet och köpkraften. Tron på tomtar och troll har försvunnit, men inte tron på att det är pengarna som skapar köpkraften.

Pengar är bara ett bytesmedel för att vi ska slippa att ha direkt byteshandel. Vi har fortfarande indirekt byteshandel, men detta syns inte eftersom pengarna skymmer sikten. Det Say menade var att "om bagaren ska kunna efterfråga ett par skor av skomakaren, så måste bagaren först producera bröd som han bytar till sig ett par skor med". Alltså människor måste först producera för att kunna efterfråga andra människors produktion. Så här gick det till även på stenåldern. Om Kalle vill köpa ett spjut av Allan så måste Kalle först tillverka två stenyxor så att att byte kan bli av.

Produktionen måste alltid komma före efterfrågan. I annat fall så skulle svälten i Niger bero på att människor inte efterfrågar mat. I detta fall så skulle den svenska SIDA-ekonomen, Sven Keynes, rekommendera Nigers regering att trycka upp mer pengar och dela ut pengarna till de svältande. Enligt Sven Keynes, "så kommer nu de svältande att kunna gå till sin lokala ICA-butik och köpa livsmedel och butiken kommer att beställa från det lokala jordbruket. Jordbrukarna får då eld i baken och producerar mer livsmedel."

 

Skicka en kommentar

<< Home