torsdag, november 24, 2005

Demokrati som politisk filosofi

Kan man moraliskt legitimera frihetsinskränkningar med hänvisning till att de tillkommit i demokratisk ordning? Men demokratin är en beslutsmetod och inte en moralfilosofisk åskådning. Blir det inte att hänvisa till att "makt är rätt"?

De politiska idéerna består av tankekonstruktioner som utilitarism, socialism, liberalism eller av politiska teorier framlagda av olika filosofer som Platon, Locke, Hobbes, Rousseau, Rawls, Nozick eller Dworkin. Någon enstaka gång framförs tanken att demokratin skulle kunna vara likvärdeig med en politisk teori. Denna tanke brukar avvisas med argumentet att demokratin är en beslutsmetod som inte bör göras kontroversiell genom att ges ett särskilt idémässigt moraliskt innehåll. Vi kommer i så fall att få en strid om vad "verklig" demokrati egentligen innebär. Är den sanna demokratin t ex 'folkdemokratin'?

Den som gillar att det sätts makt bakom det egna tyckandet så att motståndarna får lida under tvång har idag ingen annan möjlighet än att engagera sig politiskt inom demokratins ramar. Tidigare fanns det auktoritära rörelser att gå med i. Men detta kan inte ha något som helst moraliskt värde så länge som man inte har en filosofiskt grundad övertygelse att förverkliga. Och i så fall kan den analyseras med den politiska teorins vanliga instrument.

Demokratin som legitimering av vilket politiskt program som helst innehåller dessutom en komplikation som gör den mindre intressant som politisk teori. Diskussionen om demokratins räckvidd är inte slutförd. Är syftet att åstadkomma det gemensamma bästa eller är det att genomföra det som även en liten majoritet för stunden finner önskvärt?

Som beslutsmetod för att urskilja det gemensamma bästa har demokratin också börjat ifrågasättas. Ett tidigt exempel var det sk Arrow-teoremet som påvisar att olika sammansatta majoriteter i vissa fall inte kan välja mellan tre reformförslag. Den tyngst vägande kritiken gör dock gällande att sjäva metoden gynnar dem som vill höja skatterna ett snäpp för att ge en stor förmån till sin egen grupp. En sådan iakttagelse kallas 'medianväljarteoremet'. En annan är Buchanans paradox:

Vi har ett kollektiv på tre personer som vill genomföra var sin reform som kostar 99 dollar. Var och en föreställer sig att det leder till en skatt på 33 dollar när kostaden slås ut på alla tre. Och eftersom nyttan för den som föreslår reformen är 35 dollar borde det vara önskvärt att genomföra den.

De tre reformerna råkar vara så utformade att de ger en nytta på 35 endast
till två av de tre personerna i varje enskilt reformfall. Den som inte får någon nytta är olika personer i de tre fallen. Men det räcker för att det skall finnas en majoritet för var och en av de tre reformerna.

Kollektivet inför därmed tre reformer som var och en kostar 99 dollar men som endast ger 70 dollar i nytta. Eftersom nyttan är koncentrerad till två av tre personer medan skatten slås ut på tre kommer tre samhällsekonomiskt olönsamma reformer att genomföras.

Att i detta fall legitimera den skatt och frihetsinskränkning som reformerna representerar med att de är demokratiskt beslutade kan knappast hålla moraliskt. Det är istället helt enkelt en fråga om den konservativa principen "makt är rätt" som formulerades av schweizaren von Haller efter Napoleon-krigen i början av 1800-talet.

Fortsättning: Demokratins politiska systemfel 30/3-06 - Se även ny serie: Till vad behövs staten?

17 Comments:

At 24 november, 2005 17:56, Anonymous Anonym said...

Hej!
Mycket intressant läsning :) Jag läser vi ekonomihögskolan i Lund

Mvh,
Lisa Edman

 
At 24 november, 2005 18:34, Anonymous Anonym said...

Utgiftstak

Logiken borde förutsätta att man först fastställer ett utgiftstak, som en bred majoritet kan acceptera och att man sedan tar beslut om alla budgetposter samtidigt. Det får inte bli så att den utgift som diskuteras sist blir den som hamnar ovanför taket och inte blir genomförd.

Sen tycker jag att grundlagen bör sätta en yttersta gräns för uttaget av skatter från medborgaren. Det är inte rimligt att någon skall betala mer än 50 % av sina inkomster. Gränser bör också finnas för indirekta och punktskatter. Framför allt skall givetvis inte skatt på skatt kunna utgå i anständighetetens namn.

Kommuner och stat får helt enkelt anpassa sin verksamhet till den gräns för skatteuttag som gäller. Underförstått att de pengar som inte kommer in som skatter faktiskt inte försvinner utan kan användas av medborgarna efter deras värdering.

 
At 24 november, 2005 19:23, Anonymous Anonym said...

"Eftersom nyttan är koncentrerad till två av tre personer medan skatten slås ut på tre kommer tre samhällsekonomiskt olönsamma reformer att genomföras."

Jag förstår inte Buchanans paradox. Vad är det som hindrar att alla tre bildar en "stor koalition" och avskaffar alla tre reformerna samtidigt? Kan du ge referensen till Buchanans artikel?

 
At 24 november, 2005 20:20, Blogger Danne Nordling said...

Jag tror att Buchanan menar att för varje förslag hålls en omröstning där det finns en majoritet av dem som vinner på respektive förslag.

Att avskaffa alla tre reformerna tror jag skulle beskrivas som "social nedrustning" av vissa av dem som förlorar. Politikerna tenderar att inte kunna stå emot denna typ av emotionell kritik av det rationella. Se hur det gick för Bo Lundgren och vilken efterträdare han fick.

Referens: James Buchanan; The Limits of Liberty, Between Anarchy and Leviathan (1975)
/DNg

 
At 24 november, 2005 21:14, Anonymous Anonym said...

"Jag tror att Buchanan menar att för varje förslag hålls en omröstning där det finns en majoritet av dem som vinner på respektive förslag."

Jamen, i exemplet skulle ju alla tjäna på ett förslag som tog bort alla skadliga reformer samtidigt. Vad är det som gör att inget sådant förslag kommer till stånd? Det är ju det "paradoxen" verkar hänga på.

"Att avskaffa alla tre reformerna tror jag skulle beskrivas som "social nedrustning" av vissa av dem som förlorar."

Visst, men i Buchanans exempel skulle ju alla 3 individer tjäna på att gå samman i en "stor koalition" och avskaffa reformerna.

Jag förstå ärligt talat inte vari paradoxen består. Om man a priori utesluter en koalition där alla tre spelare ingår så kan man få Buchanans resultat, men varför skulle man göra det?

 
At 25 november, 2005 01:38, Anonymous Anonym said...

Nu har jag inte läst Buchanans bok, men jag tycker det låter som ett ganska precist exempel av Fångarnas Dilemma. Det dilemmat förutsätter också att (a) deltagarna inte kan snacka ihop sig innan, och (b) de försöker maximera egennyttan.

Resultatet är också detsamma: Om alla handlar på det sätt som är bäst för dem personligen så leder det till att alla får det sämre, inte bättre.

 
At 25 november, 2005 04:42, Blogger Per-Olof Persson said...

Om varje individ tjänar på en reform men förlorar på två reformer så har alla förlorat på att införa dessa tre reformer.

Oftast är det så att varje politiskt parti är i minoritet i Riksdagen eller i Kommunfullmäktige. Om ett parti då vill införa en reform så måste det politiska spelet börja.

Om alla partier är i minoritet: Parti A vill genomföra en reform och gör då upp med Parti B för att få majoritet för reformen. Parti B måste "köpas" genom att Parti A stödjer en annan reform som Parti B vill genomföra.

Parti C kan genomföra samma process med Parti D eller med ett annat parti. Kombinationerna är oändliga och så kan det fortsätta i all oändlighet. Till sist är beskattning så hög att alla förlorar på det politiska spelet.

Det är därför det måste sättas spärrar för det politiska spelet. Det kan vara en förstärkning av grundlagarna som exempelvis utgiftstak, skattespärr, 2/3 majoritet för att höja skatterna, regel för att budgeten inte får ha underskott osv.

 
At 25 november, 2005 06:04, Blogger Per-Olof Persson said...

En representativ demokrati

I en representativ demokrati finns det inget incitament för väljaren att ta reda på vilka ekonomiska konsekvenser ett politiskt beslut har. Detta beror bl a på att väljarens röst bland miljontals röster inte kan påverka de politiska besluten. Att den enskilde väljaren går till vallokalen vart fjärde år är en meningslös handling.

Det är också svårt att exakt veta fördelen/nackdelen med ett politiskt beslut. Väljaren är dels skattebetalare och eventuellt förmånstagare av ett politiskt beslut. Individer är i olika grad dels skatteproducenter och dels skattekonsumenter.

Att väljaren försöker påverka de politiska besluten genom att själv bli politiker ger en hög kostnad. Mycket tid måste läggas ned på någonting man inte kan påverka någon större utsträckning. Det är oftast först när individen når en hög ställning inom ett parti som inflytande uppnås.

Att den representativa demokratin är demokratisk är en mytbildning. Den valda politikerna kan bara representera sig själv och inte mängder av andra människor. Politikern känner inte till vad varje individ tycker i varje fråga. Väljarna kan också ha många olika åsikter i varje sakfråga.

Politiken är en marknad som har misslyckats. Inom politiken bytar man politiska beslut med varandra. Om man inte har egen majoritet så bytar man ett beslut mot att man stöder ett annat beslut som någon annan vill genomföra.

Den enskilde politikern behöver inte ta konsekvensen av ett dåligt beslut eftersom det inte finns något incitament för väljaren att ta reda på beslutets konsekvenser. Om exempelvis politikerna höjer barnbidraget och finansierar detta med att höja arbetsgivaravgiften så kommer en del föräldrar att bli arbetslösa. Detta är en konsekvens politikerna inte kommer att stå till svars för.

Annorlunda är det dock på den riktiga marknaden. Om exempelvis en person köper en bil så får detta konsekvenser som personen måste svara för. Bilen ska betalas, skatt ska betalas osv. Individen får ett incitament att handla på ett sätt som minimerar konsekvenserna av beslutet.

 
At 25 november, 2005 09:40, Anonymous Anonym said...

Hej igen!

Jag förstår Buchanans exempel, tror jag. Jag vet vad Prisoners Dilemma är. Jag förstår argumentationen om politisk kohandel, och dåligt informerede väljare m.m. Men, återigen, argumentet i exemplet verkar bygga på att man apriori utesluter den "stora koalitionen". Det skulle alltså gå att få en majoritet 3-0 för ett förslag att avskaffa alla reformarna i ett svep. Om den "stora koalitionen" tillåts är det inte längre ett Prisoners Dilemma, utan ett s.k. Assurance Game, d.v.s. ett spel med multipla jämvikter. Varför lyckas man isåfall inte koordinera på den Paretoeffektiva jämvikten?

 
At 25 november, 2005 10:25, Anonymous Anonym said...

Buchanan skrev innan spelteorin slog igenom på allvar inom ekonomisk vetenskap, därav förvirringen. Alla 3 spelare har 8 rena strategier ((ja ja ja), (ja ja nej), o.s.v.). Vi får därmed en 8*8*8 matris, där vi kan stoppa in payofferna enligt Buchanans exempel. Sedan är det "bara" att lösa för Nash-jämvikterna. Helt klar är att det är en Nash-jämvikt att alla 3 spelar (nej nej nej).

 
At 25 november, 2005 11:03, Anonymous Anonym said...

Problemet med ”demokrati” är uppenbart. Men återigen faller det på att varje enskild individs (i den liberala betydelsen) frihet inte kan uppnås, varken praktiskt eller hypotetiskt, på något annat sätt en genom anarki, genom statslöshet och isolering.

Det vill säga, om din moraliska ledstjärna är (den liberalistiska) individens negativa frihet finns inget hållbart samhällssystem alls, vare sig det är demokratiskt (ens genom direktdemokrati) eller baseras på (på något outgrundligt sätt odiskutabelt definierade) kollektiva nyttigheter.

Frågan borde ur denna utgångspunkt inte längre vara: Har något annat än nattväktarstaten moralisk legitimitet? Utan snarare: Har staten överhuvudtaget någon moralisk legitimitet?

– Bara om du omformulerar antingen ”individ” eller ”frihet”. Det är mitt enkla svar. Och jag tycker att liberalismens individbegrepp är alltför enkelspårigt, där människan har ett tillräckligt högt mått av egenskapen ”mänsklighet” också helt stående för sig själv, utanför sitt sociokulturella sammanhang, utanför sin plats i samhället, etc.

Därifrån utgår mitt eget personliga försvar för ”ofriheten”, som du kallar den. Tänker du om det liberala individbegreppet uppstår plötsligt möjligheten att legitimera tvång med demokrati, frihets- eller nyttooptimering, relativism eller bara ren och skär pragmatism - olika former av socialism, om ni så vill.

 
At 25 november, 2005 13:32, Blogger Danne Nordling said...

Några kommentarer:

Till Anonym 1 kl 21:14: Det är väl så att enskilda omröstningar av denna typ är vanliga. Stora koalitioner som försämrar för vissa men som ger fördelar för alla är ovanliga och ytterst krävande att förhandla fram.

Kl 9:40: Jag skulle 'prima facie' säga att det kan vara fråga om en variant av Fångarnas dilemma men med omvända förtecken. Det bästa är att spela C oavsett vad de andra gör, vilket medför att de efter den första omröstningen också spelar C (ja,ja,ja). Detta skulle jag förmoda är Nash-jämvikten. Men det är inte så att detta är det paretooptimala utfallet. Det finns som i alla FD i en annan punkt, nämligen i DDD (nej,nej,nej). Om man inte vill ha omvända förtecken kanske man skulle kalla C för D ("samarbete" för "svek" mot det kollektivt rationella) och vv.

Till Anonym 2 10:25: Jag tor att du har förväxlat paretooptimum med Nash-jämvikt. Eller kan du förklara varför det är rationellt att i den första omröstningen säga nej till ett utfall man tjänar på?
/DNg

 
At 25 november, 2005 17:34, Anonymous Anonym said...

"Till Anonym 2 10:25: Jag tor att du har förväxlat paretooptimum med Nash-jämvikt. Eller kan du förklara varför det är rationellt att i den första omröstningen säga nej till ett utfall man tjänar på?"

Jag skrev om att fånga hela situationen i ETT spel, där strategin specificerar vad alla 3 spelare gör i alla tre omröstningarna. D.v.s. alla 3 spelare har att välja mellan nnn, nnj, njn, njj, jnn, jnj, jjn och jjj. Och det ÄR en NE att alla tre väljer nnn. Att 1 väljer jjn, 2 väljer jnj, 3 väljer njj är visserligen också en NE, men den paretodomineras av den första NE.

 
At 26 november, 2005 00:13, Blogger Danne Nordling said...

Den grundläggande frågan handlar dock inte om att man bara spelar ETT spel och hamnar i ett icke paretooptimalt utfall utan om den för politiken normala gången att man vidtar reformer i en oavbruten ström. Om vi då kan identifiera tre reformer som skulle kunna avskaffas med vinst för alla får vi konstatera att detta i praktiken nästan inte förekommer.

Det teoretiskt intressanta är emellertid om en annan beslutsordning skulle kunna göra politikerna mer motståndskraftiga mot "kravmaskinernas" påtryckningar. Någon skulle dra ihop tre sådana här reformer och bestämma propositionsordningen så att de tre i klump ställs mot avslag. Det låter inte särskilt realistiskt.

Slutligen kvarstår min fråga: även om nnn är paretosanktionerat kan jag inte se hur det utfallet skulle kunna bli resultatet utan någon sidouppgörelse eftersom tre nej implicerar tre omröstningar. Den som röstar emot sitt intresse ensidigt kommer att blockera två av de tre reformerna men öppna för de två andra att genomföra den tredje reformen som enbart de båda andra tjänar på. Den som röstar emot sitt kortsiktiga intresse förlorar 33 dollar utan kompenserande nytta alls, mot en förlust på 29 dollar om han röstar för de två reformerna han tjänar på (99-35-35=29).

Hur går det då om man befinner sig i det paretooptimala utfallet men någon lyckas ogiltigförklara den första samlade omröstningen? Man genomför en sluten omröstning med valsedlar för vart och ett av förslagen. Finns det då inte anledning att hoppa av från C-strategin (nnn) i hopp om att den andra som tjänar på samma reform också gör det? Eftersom de andra som varande närsynt rationella inser detta kommer de också att försöka med samma sak - om inte annat så för att skydda sig mot att få betala 33 dollar för ingenting. I bästa fall kan var och en hoppas på att få en annan med sig så att två reformer som kostar 66 dollar men som genererar 70 dollar i nytta genomförs. Chansen finns ju att "rätt" person håller fast vid överenskommelsen och får betala 33 dollar för ingenting. Jag kan inte se att nnn är en stabil strategi.
/DNg

 
At 26 november, 2005 17:03, Anonymous Anonym said...

En Nash-jämvikt kräver bara att en punkt är robust mot unilaterala avvikelser, så att alla spelar nnn är en NE. Den är, som du påpeker, inte robust mot koalitioner, men det är ju ingen punkt i det spelet jag har i åtanke, d.v.s. 8*8*8 spelet på normalform. Du verkar vilja diskutera spelet i extensiv form, där man kan få med fler detaljer om beslutsordning m.m.. Helt OK, men då får man vara noggrann med detaljerna.

Dessutom vet du ju om att om vi tänker oss att spelet upprepas över tid, så kan vi använda det s.k. Folkteoremet för upprepade spel, för att argumentera för att en hel del punkter är möjliga att upprätthålla som Nash-jämvikter, bl.a. flera punkter som inte var jämvikter i det underliggande spelet. Det var ju bl.a. det som Bob Aumann fick ekonomipriset för att han hade visat.

 
At 29 november, 2005 12:04, Blogger Danne Nordling said...

Nej-koalition inte Nash-stabil

Diskussionen gäller huruvida det första utfallet att alla tre personerna röstar för reformer som de "tjänar på" skulle kunna undvikas genom något annat förfarande som inte innefattar en "bindande" uppgörelse. Ett förslag är att detta avgörs av huruvida strategierna ger ett utfall som är en Nash-jämvikt (NE).

NE karaktäriseras enligt min minnesbild av att det inte finns något incitament att byta strategi så länge de andra aktörerna håller fast vid sin strategi. Med denna utgångspunkt är ja-röstningen NE eftersom ingen skulle tjäna på att byta strategi ens om någon annan av "misstag" skulle gå på samma linje.

Men nej-röstningen är inte lika stabil eftersom det finns ett svagt incitament att byta från nej till ja. Om någon annan gör det samtidigt blir det vinst, om två andra gör det blir det förlust för en själv och dessutom kan en ja-röstning anses som mer samhällstillvänd, reformvänlig eller humanistisk oavsett utfallet.

Min slutsats blir att även om alla tre medger att nej-röstning är paretooptimalt kommer de ändå med viss sannolikhet att byta strategi och rösta ja. Därför är det inte möjligt att entydigt slå fast att nej-röstningsstrategin är en punkt som innebär en Nash-jämvikt.
/DNg

 
At 29 november, 2005 12:49, Anonymous Anonym said...

Åter, en Nash-jämvikt kräver bara att en punkt är robust mot unilaterala avvikelser, så nnn,nnn,nnn ÄR en NE*. Det du verkar mena är att nnn,nnn,nnn, inte är s.k. "proper-equilibrium". Men det tror jag inte heller att jjn,jnj, njj, är.

*om du vet bättre, visa mig en unilateral avvikelse, som är best-response för någon av spelarna

 

Skicka en kommentar

<< Home