tisdag, november 29, 2005

Rättvisa och medansvar är altruism i TV

"Finns blått" i TV 2 handlade om hur vi skall hjälpa de fattiga länderna: genom biståndsgivning eller genom öppnandet av handeln. Rättvisediskussionen gav däremot inte mycket. De senaste årtiondenas utveckling av den politiska filosofin har tydligen inte ägt rum.

Igår sändes första delen av en TV-serie som bygger på filosofiska samtal. Repris 3/12. Serien går i TV 2 och kallas "Finns blått?" som antyder att den kommer att handla om varseblivning och kunskapsteori så småningom. Det första programmet skulle handla om rättvisa och medansvar. I DN påannonserades programmet med frågorna: Måste vi bry oss om andra människor? Vad händer om vi inte gör det frivilligt?

Det lät ju intressant i synnerhet som den politiska filosofin sedan några årtionden alltmer kommit att handla om just dessa problem när det gäller att organisera ett samhälle. Utilitarism, Rawls och Nozick är numera standardinledningen när sådana frågor tas upp i dagens diskurs. Men TV-programmet handlade i huvudsak om den sorts altruism som skulle kunna kallas "givandets dygd". Det handlade varken om social rättvisa eller om hur ansvar skulle definieras (krävs en aktiv handling eller kan alla uteblivna handlingar leda till ansvar?).

Visserligen inleddes programmet med en ojämn utminutering av vatten i de fyra deltagarnas vattenglas. Det kanske var tänkt att detta skulle kunna illustrera skillnaden mellan egalitär rättvisa och behovsrättvisa. Men resonemanget kom snart att flyta ut i andra riktningar. Magnus Jiborn från Stockhom försökte leda in samtalet på att även bidraget till vattenproduktionen borde beaktas när rättvisan i fördelningen skulle utvärderas. Det ifrågasattes på ett oklart sätt av Helle Klein från AB som kanske hade missuppfattat det hela. Hon var ju inte filosof utan "teolog" framhöll hon.

Som introduktion till Rawls´ teori var vattenexemplet misslyckat. Jiborn antydde att incitamenten skulle beaktas och Gustaf Arrhenius från Lund fick nämna att det var Rawls´ princip som var på tapeten men sedan blev det just ingenting mera om fördelningsfilosofins principer.

I förhandsrapporteringen angavs att programmet skulle handla om "filosofins svåraste fråga" (enligt Jiborn) som var varför vi bör handla moraliskt. Frågan kom upp och besvarades av Arrhenius med orden "du bör göra det rätta". Det är en fråga om att vilja eller inte vilja vara moralisk. Och?? Helle Klein antydde att det hade att göra med "vem som var min nästa" men sedan var det dags att visa ett avsnitt ur Karl-Bertil Jonssons julafton gjord av Tage Danielsson 1975. Detta skulle illustrera hur äganderätten åsidosattes med altruistiska motiv.

Jiborn förklarade att vi nog inte skulle vilja ha en "kvarters-Robin Hood" som ensidigt bestämde vad som var riktigt att göra. Det föreföll som de andra instämde. I så fall är det ett framsteg från många tidigare diskussioner som utgått från det självklara att självutnämnda socialistiska moralmatadorer skall kunna pungslå borgarbrackorna utan vidare spisning. Nu medgav Helle Klein att vänstern tidigare varit för auktoritär i moraliska frågor.

Så ställdes frågan om inte äganderätten kanske skulle kunna ses som en konvention som även de fattiga tjänar på i det långa loppet. Den fick tyvärr inget svar. Någon borde ha sagt att etablerandet av en säker äganderätt i Europa för ett antal hundra år sedan enligt forskarna är en väsentlig orsak till den välståndsutveckling som vi sedan registrerat. Och någon kunde ha tillfogat att upphävandet av den privata äganderätten i Sovjetunionen bidrog till den dåliga ekonomiska utveckligen som till slut fällde hela imperiet.

Är det inte dags att överföra TV-programmet Karl-Bertil Jonssons julafton till historiens sophög som ett stickspår influerat av socialismens svanesång på 1970-talet?

Därefter handlade samtalet mest om hur vi borde hjälpa de fattiga länderna. Jiborn relaterade en teori om att hjälp skulle kunna motiveras med egenintresset (säkerhet). Men resten av programmet handlade om gåvor kontra strukturella förändringar, typ handelsregler, tullar och liknande. Jiborn konstaterade att de fattiga länder, som tagit sig upp, har gjort det på egna villkor och inte med hjälp av välgörenhet från i-länderna.

Det svåra problemet visade sig vara motsättningen mellan de fattiga ländernas industriella expansion och den utflyttning av låglönejobb i i-länderna som blir följden. Men ingen kom på tanken att ställa å ena sidan fortsatt massiv skattefinansierad bidragsgivning med jobben kvar här mot å andra sidan utflyttning och skattefinansierad arbetslöshet. Det föreföll som om det var det senare alternativet kombinerat med en from förhoppning att påfrestningarna nog skulle lösas som var vad samtalsdeltagarna trodde på.

Läs även min artikel Globalisering är utilitarism? 11/8-05

2 Comments:

At 29 november, 2005 20:52, Blogger Per-Olof Persson said...

Varför är U-länderna fattiga?

Programmets deltagare var lite diffusa. Men det verkade som om de trodde att U-ländernas fattigdom berodde på tidigare utsugning av kolonialmakterna. Om då "utsugningsteorin" var felaktig så skulle U-landsbiståndet minska.

Begreppet utsugning brukar inte få någon vetenskaplig förklaring. Att använda sig av slavar i produktionen skulle jag vilja kalla utsugning. Vid plantagen användes slavar men en liten fördel för slavarna var att de åtminstone hade ett ekonomiskt värde. Det var inte rationellt för plantageägarna att förstöra sin egendom.

Den värsta utsugningen förekom i de kommunistiska länderna eftersom människor inte ens hade ett ekonomiskt värde. Miljontals människor fördes till Gulag och det hade ingen betydelse om de sköts ihjäl på resan dit. Det var bara till att fylla kvoten med någon annan medborgare som vakterna kunde fånga in.

Blev U-länderna utsugna? Kolonialmakterna var visserligen elaka mot lokalbefolkningen men det investerades dock mycket i dessa länder. Investeringar är motsatsen till utsugning och grunden till välstånd. Det skedde investeringar i kaffeplantage, gruvor, jordbruk, vägar osv.

De länder som lyckats med förvandlingen från U-land till att bli rikare har satsat på marknadsekonomi och en stark äganderätt. Medan de länder som fortfarande är U-länder har satsat på planekonomi och att maximera U-landsbiståndet.

Ett sätt att maximera biståndet är att göra landet fattigare. U-länder skapar också svält för att få bistånd. Exempelvis så är det vanligt att sätta ett pristak på jordbruksprodukter.

När lönsamheten sjunker inom lantbruket så producerar lantbrukarna enbart åt sig själva. Inget säljs vidare och inga investeringar görs inom lantbruket. Protektionismen är också välutbyggd främst i Afrika och handeln är mycket liten mellan de afrikanska länderna.

Ledarna i de fattiga länderna är lågutbildade och har ingen kunskap i hur en marknadsekonomi fungerar. De tror på fullt allvar att investeringar från västliga företag är skadliga.

Det behöver inte vara så att investeringarna sker i Kina utan de skulle istället kunna ske i Afrika. Det är inte i heller så att lönerna kommer att vara låga i Kina för alltid. Ju mer knapp arbetskraften blir i förhållande till realkapitalet ju högre blir lönernas köpkraft.

Redan idag syns tendensen att människor med akademisk utbildning i Kina och Indien rent lönemässigt börjar närma sig sina kollegor i USA. Programmeringsarbeten kommer inte att läggas ut till Indien i samma utsträckning som tidigare.

De västliga länderna kommer att i framtiden att exportera konsumentprodukter till Kina och Indien när deras reallöner ökar. Det svenska jordbruket kommer att försörja kineserna med mat.

Det som förstör denna utveckling är U-landsbiståndet. Biståndet ger ett incitament till ledarna att göra länderna fattigare. Biståndet används till lyxkonsumtion och uppbyggnad av försvaret (invasionsstyrkorna). De Schweiziska bankerna är också sprickfärdiga av biståndspengar.

 
At 30 november, 2005 20:12, Blogger Danne Nordling said...

Tror du inte att det är svårare att hjälpa genom integration, som drabbar vissa grupper, än att höja skatten för att finansiera ökad u-hjälp? Om nästan alla bönder skulle bli utkonkurrerade skulle de kunna anföra argumentet att en skattehöjning som drabbar alla någorlunda lika är mer rättvis än att en viss grupp skall bära hela landets uppoffring.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home