Socialism och altruism

Socialismen har haft en attraktionskraft hos grupper där missnöjet med det bestående varit större än viljan att utforma framtiden. Därför har den deterministiska marxistiska teorin blivit framgångsrik där framtidsvisionen saknas. Men hur ser egentligen ett socialistiskt samhälle ut? Bygger det på altruism?

Radikalt oppositionella tänkare har sedan Tomas Mores dagar ställt upp ett idealsamhälle som präglats av tidens ekonomiska knapphet och de dåtida produktionsförhållandena där jordbruket var huvudnäringen. "Utopia" och "Solstaten" var naturligtvis jordbrukssamhällen. Det var också Babeufs och Cabets samhällen som sedan låg till grund för den marxistiska socialismens lätta antydningar om hur det framtida samhället skulle se ut (i det "Kommunistiska manifestet").

Genom att Karl Marx var påverkad av Hegel ville han lansera en deterministisk variant av den "socialistiska läran". Men eftersom det hade varit tämligen ointressant att beskriva framtidssamhället som en prognos koncentrerade sig Marx på att analysera "kapitalismen" i kritiska termer. Det gav en tillfällig fördel: dels kunde olika missförhållanden kritiseras med antydan om att dessa skulle avskaffas och dels kunde han göra gällande att systemet ofrånkomligen skulle gå under genom sin omänskliga utformning, som skulle leda till revolution.

Hur det framtida samhället skulle se ut och fungera eller ännu hellre hur det var önskvärt att det skulle utformas blev ett överflödigt inslag i läran. När Lenins bolsjeviker kom till makten 1917 var de ganska vilsna eftersom det inte fanns någon socialistisk politisk teori för det socialistiska samhället att falla tillbaka på. Pengar, lönearbete och privat äganderätt skulle avskaffas - men vad skulle sättas istället? Någon form av administrerad ekonomi enligt någon sorts planering var det enda man visste. Det hade både Babeuf och Engels samt även Tomas More antytt. Resultatet blev en militär organisation av ekonomin, som dessvärre totalt misslyckades och ersattes (temporärt) av NEP-systemet.

Nu tillhör det sovjet-socialistiska ekonomiska systemet historien. Några vill inte dra några lärdomar alls av dessa erfarenheter utan betraktar sovjet-systemet som ett tragiskt sidospår. Andra kanske mera betonar det politiska systemets demokratiska och frihetliga misslyckande. Socialismen fick aldrig chansen i Sovjet, menar de. Den "egentliga" kommunism som Ohly vurmar för innehåller varken diktatur eller personliga umbäranden under en totalitär terrorstat. Men hur ser då den moderna "utopiska" kommunismen ut?

Finns det någon socialistisk politisk teori?

Jag har försökt hitta någon socialistisk teori om det framtida samhället. Det enda jag funnit är funderingar kring ett deltagardemokratiskt arbetsliv. Finns det inte längre en socialistisk vision som vi kunde diskutera med hjälp av den moderna politiska filosofins alla verktyg? Jag är tacksam för tips. Tillsvidare förefaller det som om diskussionen har återförts till Rouesseaus stadium: människan är altruistisk och borde naturligen leva under en "ursprunglig" kommunism som jägar- och samlarfolken gjorde för mer än 6 000 år sedan. Det framkom t ex igår i TV-programmet "Stenristarna" (del 2 om bronsåldern, TV2) där det framhölls att det var jordbrukssamhället som medfört alla stridigheter - "den största olyckan som drabbat mänskligheten".

Det är kanske därför som det går att skriva tjocka böcker om människans natur som den som Lasse Berg utkom med i höstas (Gryning över Kalahari, bl 17/11). Hans bok utmynnar i en beskrivning av människans medfödda natur i altruistiska termer. Men han generaliserar inte helt vilt utan hänvisar till Pinker och dennes uppgifter om andelen psykopater i (den manliga) befolkningen, som skulle vara 3-4 procent. Dessa personer står uppenbarligen för en oproportionerligt stor del av "egoismen" och ondskan i samhället.

Kan egoisterna elimineras?

Berg fullföljer dock inte resonemanget, som är påhängt på slutet. Man får egentligen inte något underlag för att dra någon konkret slutsats för hur man på ett eller annat sätt skall hantera detta problem om man vill anlägga ett perspektiv som socialingenjör. En utopist skulle väl gärna se att denna grupp eliminerades för att resten av samhället skulle kunna fungera efter de altruistiska ritningarna. Detta ser naturligtvis inte bra ut i demokratiska sammanhang och därför har diskussionen lämnats därhän i nutida socialistisk diskussion.

Men även om vi kunde ta hand om psykopaterna återstår frågan om resten av befolkningen är så distinkt altruistisk att den skulle finna sig i utopisternas betonglösningar. För det är väl färdiga lösningar som de har i sikte på känt manér? Om det är så att resen av befolkningen utan protester skulle kunna trängas in i ett planerat system skulle det betyda att frihetsivrarna bestod av psykopater. Det är för en socialist kanske en plausibel uppfattning? Eller är även socialister intresserade av frihet?

Nu räcker kanske inte bevisen för människans altruism (bortsett från psykopaterna). Jag tror inte att Fehrs bestraffningsexperiment och liknande moralsociologiska experiment visat att det finns en uttalad altruism i den övriga befolkningen - bara att det finns en medfödd hämndfaktor, som medför att det har ett särskilt värde att få bestraffa personer som betett sig egoistiskt (i stark mening: försämra för andra för att gynna sig själva). Denna hämndfaktor var naturligtvis densamma under människans jägar- och samlarstadium. Sett i ett långt perspektiv för människans utveckling återstår ändå två frågor att besvara:

1. Är det sant att människan nästan överallt var fredlig och icke aggressiv innan boskapsskötsel och jordbruk introducerades? Nutida jägarfolk är ju inte så homogent "altruistiska" även om eventuellt Kalahariöknens folk kan beskrivas så.

2. Om det är sant pekar det på Rousseaus teori om tillägnandet av mark som orsak till moderna stridigheter (eller finns det någon annan civilisationsfaktor? Hur är det med ökad befolkningstäthet?). Jag skulle då vilja testa hypotesen att detta i så fall utgör ett övergångsskede som ställer till problem så länge som marken är viktig för enskilda familjers eller gruppers välstånd. När mark upphör att vara en viktigt produktionsfaktor uppstår en ny situation. Det är inte längre viktigt att fördela åkermarken jämnare och städernas mark utgör inte ett så allvarligt rättviseproblem som samhällstänkaren Henry George (1839-1897) föreställde sig.

Går vi in i ett tredje skede?

Där är vi idag. Jordbrukssamhället tillhör historien i de utvecklade länderna. Rousseaus anklagelse om markägandets elände är inte relevant. Inte heller Marx´ anklagelse om kapitalägandets elände är relevnat. En samhällsförbättrare kan inte hålla fram ett samhälle där man är garanterad mat och husrum (Babeuf mfl) som lockbete för sina proselyter. Inte heller är ett "icke-alienerande" arbete (Marx) något särskilt attraktivt lockbete för stora grupper.

Vad som återstår är 1) mer fihet. Det verkar inte vara attraktivt för socialister. Då finns 2) att "sätta åt" grupper (även genus), system och företag som folk ogillar, som något att locka med. Det är samma negation som marxisterna alltid har använt. Det kan vinna anhängare som är behäftade med vissa ressentiment. Slutligen finns 3) att utlova det altruistiska samhället. Det kan attrahera dem som hyser mindre agg till konkreta företeelser i dagens samhälle men som inte har någon religion att luta sig mot. Men hur skall detta organiseras?

Eller skall socialismen som politisk filosofi förfalla till simpel "trade-unionism"?

[Forts: Socialism bygger på altruism - som inte fungerar, okt 2006]

P S Jag fick just ett tips om en bok från 1993 av Cockshott och Cottrell (Planhushållning och direktdemokrati) som linjerar upp ett socialistiskt samhälle av mindre radikalt slag men som ändå skulle kunna vara socialistiskt i en ideal-sovjetisk mening. Vi får väl se...