måndag, februari 27, 2006

Antikens kommunistiska utopier

Den kommunistiska idén parodierades redan år 390 f Kr av Aristofanes med kvinnogemenskap och allt. Marx' idé om alienationen finns hos Jambulos och Mores Utopia finns hos Euhemeros. Dessa "folksocialistiska" idéer var enkla produkter av fattiga och hårt arbetande människors drömmar om materiella förbättringar.

Platon (428–348 f Kr) ställde upp ett idealsamhälle som byggde på att de två styrande grupperna inte fick äga någon egentlig privategendom. Hur den tredje gruppen, näringsidkarna, skulle organiseras var han inte särskilt utförlig om. Det har dock antagits att även denna del av samhället skulle bygga på någon sorts kollektivism. Platon såg nämligen det privata ägandet, klasstatens särintressen och penningspekulationerna som destabiliserande genom de konflikter som härigenom uppkom. Här finns ett frö till en politisk teori om vilka samhällsfenomen som borde reformeras för att ett bättre samhälle skall uppnås. Men det förefaller som om Platon mest litade till sin inuition när han pekade ut orsakerna till de sociala samhällsproblemen.

Det är också möjligt att Platon inspirerades av andra kommunistiska idéer som var vanliga i det antika Grekland. Dessa hade uppstått från mer folkliga föreställningar om det goda samhället. Man föreställde sig att i en fursvunnen guldålder hade folk kunnat leva ett gott liv på det som naturen serverade utan någon större ansträngning för människorna. Nu gällde det att försöka återgå till det förlorade paradiset. Sådana tankar finns hos Hesiodos i hans Verk och dagar. Men i Athen fanns sådana idéer hos tragöder och komediförfattare. Aristofanes (445-385 f Kr) karikerar denna "folksocialism" i sin komedi Ekklesiazusai ("Kvinnornas folkförsamling") i termer av att i utopisamhället finns det inte behov av andras börs, ingen avundsjuka på andras lycka, ingen utarmning och nöd, inga partistrider, inget häkte för gäldenärer, inga falska vittnen och sykofanter - det athenska folkets parasitiska plågoris [Hägerström].

Aristofanes karikerade idealsamhälle skall inte lida av någon brist, vilket skall åstadkommas genom förstatligandet av produktionen. Detta skall ske genom en kupp av kvinnorna. Det gemensamma ägandet skall ge alla tillräckligt av allt, bröd, kött, fisk, kläder, vin, korinter, russin utan att någon behöver arbeta. Det nödvändiga arbetet skall utföras av slavarna. Stöld blir något omöjligt. Om någon tar en annans mantel är det bara att gå till centralmagasinet för att hämta en ännu bättre. Aristofanes ger också en drastisk skildring av den kvinnogemenskap, som skall råda i det nya samhället. Den utopiska socialismen på 1800-talet hade alltså redan parodierats av Aristofanes år 390 f Kr.

Intressant är att även More och Campanella har sina föregångare under antiken. Sålunda skildrar Euhemeros en ö Panachäa som ligger bredvid Indien som han stött på under sina resor (omkr 300 f Kr). Det enskilda ägandet är här begränsat till hus och trädgårdar. Allt annat är gemensam egendom. Produktionen leds av staten men jordbruk och hantverk utförs privat med av staten anvisade produktionsmedel. Arbetets frukter skulle dock överlämnas till de offentliga magasinen för att sedan fördelas lika bland folket.

Jambulos beskriver en solstat som ligger någonstans vid ekvatorn. Här finns ett utilistiskt element genom stadgandet att den som angrips av någon svårare sjukdom är skyldig att begå självmord. Detta går igen genom skyldigheten att när medborgaren blivit gammal måste denne börja inandas en narkotisk gas från blommor som på ett behagligt sätt tar livet av honom/henne. Både produktion och konsumtion var gemensamma, några hushåll förekom inte. Kvinnogemenskap rådde. Det nödvändiga arbetet skulle utföras av alla i tur och ordning. Alla skulle alltså utföra olika sysslor växelvis för att arbetsfördelningens förstörande effekter på den harmoniska personlighetens utveckling skulle upphävas. Detta kan ses som ett enkelt folkligt önskemål hos hårt arbetande personer att få det materiellt bättre. Marx´ utopi om ett makligt liv på en herrgård med möjlighet att fiska på morgonen, vara herde på eftermiddagen och kritiker efter kvällsmålet har här sin förebild.