tisdag, maj 16, 2006

Inflationsmålet borde höjas till 4 procent

Nationalekonomen Per Lundborg hävdar att om inflationsmålet höjs skulle en finanspolitisk expansion relativt snabbt få ner arbetslösheten till 2-2,5 procent. Det finns ingen strukturell förändring på arbetsmarknaden som skulle utgöra ett hinder. Sänkta bidrag är obehövliga.

Vid ett möte med International Industrial Relations Association (IIRA) under tisdagseftermiddagen 16/5 behandlades Riksbankens inflationsmål. Inledare var professor Per Lundborg vid Stockholms universitet och kommentarer gjordes av TCO:s chefsekonom Lena Hagman och riksbanksekonomen Anders Vredin, chef för den penningpolitiska avdelningen.

Lundborg gav en ganska inlindad redogörelse för inflationen, penningpolitiken och arbetslösheten. Fundamentalt är att inflationen legat under målet 2 procent under åtta år sedan 1995. Den har till och med legat under den undre gränsen i intervallet plus/minus en procent (dvs under 1 %) under perioden 1996-2001 och 2004-05 (med korta undantag). Därför kan man konstatera att penningpolitiken har misslyckats när det gäller att uppnå inflationsmålet. Riksbankens ränta har varit för hög.

En nackdel med låg inflation är enligt Lundborg att reallöneflexibiliteten minskar. Det finns alltid en andel företag som går dåligt och som därför borde anpassa sina kostnader nedåt. Men om inflationen är låg eller obefintlig måste de nominella lönerna i så fall sänkas. Det är av psykologiska skäl nästintill ogörligt. De svaga företagen måste då ta till andra metoder för att om möjligt förbättra sin situation. Då ligger kraftiga peronalminskningar närmast till hands. Det ökar arbetslösheten.

När inflationen blir litet högre tenderar möjligheterna att göra reallöneanpassningar att öka. Det beror på att inflationen fortfarande är så låg att många ändå inte räknar med den. Men om inflationen blir ännu högre ökar arbetslösheten igen eftersom man oftare börjar räkna in en mekanisk inflationskompensation i löneökningarna. Lundborg hänvisade till forskning av George Akerlof och egna skattningar av sambanden för Sverige.

Per Lundborgs rekommendation var att inflationsmålet skulle kunna sättas till 3,5 eller 4 procent. Det skulle sänka den öppna arbetslösheten från idag närmare 5 procent till 2-2,5 procent. Några avgörande hinder från arbetsmarknaden såg inte Lundborg. Ekonomin i övrigt skulle inte fungera sämre vid 4 procents inflation än vid 2. Först uppåt 6 procents inflation skulle börja försämra effektiviteten.

På min fråga om inte det skett strukturella försämringar av arbetsmarknadens funktionssätt som skulle utlösa kraftiga inflationstendenser svarade Lundborg att han gått igenom ett stort antal studier av arbetsmarknadesns funktionssätt och då kunnat konstatera att det inte fanns några betydelsefulla belägg för en sådan tendens. Riksbanken har också givetvis samma möjligheter att hålla inflationen vid 4 procent som vid 2. Genom en finanspolitisk stimulans skulle arbetsmarknaden dessutom snabbt svara med en ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet.

På min fråga om han inte var tämligen ensam om att bedöma situationen på detta sätt svarade Lundborg att det finns en betydande enighet om behovet av en finansplitisk stimulans och hänvisade bl a till Konjunkturinstitutet. Något behov av att sänka ersättningsnivåerna i bidragssystemen för att få ut de egentligen arbetslösa såg han inte heller.

Det är svårt att känna igen sig i den offentliga debatten. Ostridigt är dock att KI:s chef Ingemar Hansson uttalade sig i Dagens Industri 13/5 (s 9) där han just för perioden 2004-05 hävdade att den av Kristina Persson (v RB-chef) erkända för höga räntan hade orsakat ett produktionsbortfall och en för låg sysselsättning med 1-2 procent. Men annars har det varit tunnsått med rekommendationer i mer expansiv riktning. Riksbankens räddhågsna syn har varit nästan allenarådande. Det kanske är så att det är Riksbnken själv som utgör strukturfelet i den svenska ekonomin, som en av åhörarna framkastade?

5 Comments:

At 17 maj, 2006 03:06, Blogger Per-Olof Persson said...

Forskning av George Akerlof

Problemet med att göra empiriska studier inom nationalekonomin är att det inte finns några långsiktigt stabila samband inom detta ämnesområde. Detta beror på att ämnesområdet handlar om mänskligt handlande och mänskligt handlande är ingen stabil faktor.

Människor ändrar sitt handlande när verkligheten förändrar sig. Ett bra exempel på detta är när Keynes trodde att löntagarna inte skulle märka om reallönerna sjönk och detta skulle leda till en högre sysselsättning. Problemet var bara att människor lärde sig hur de skulle använda sig av konsumentprisindexet för att höja lönerna.

Empiriska studier och statistiska samband inom nationalekonomin är av lite värde eftersom sambanden dels kan vara slumpmässiga och dels därför att sambanden inte är långsiktigt hållbara.

Ekonomin skulle inte fungera sämre vid högre inflation

Vid en högre inflationstakt blir den allmänna prisnivån högre. Problemet med ett konsumentprisindex är att indexet endast försöker mäta det genomsnittliga priset för en genomsnittlig konsumentprodukt. Sedan påstås det att varje vara och tjänst har ökat i pris med exakt samma belopp och vid exakt samma tidpunkt.

Om nu detta vore sant så skulle en högre inflationstakt inte få ekonomin att fungera sämre. Nu är inte detta sant eftersom en ökad penningmängd alltid förändrar relativpriserna på ett slumpartat sätt och då blir det betydligt svårare för företagen att använda sig av ekonomisk kalkylering. Ekonomin kommer då att fungera sämre.

Relativpriserna är produkternas prisförhållande, ex om 1 kg potatis kostar 1 kr och 1 kg tomater kostar 10 kr är relativpriset 1:10.

Om en ekonomi ska fungera effektivt måste de knappa resurserna (arbetskraft, realkapital mm) förflyttas från produktområden med låg efterfrågan till områden med hög efterfrågan. Om ex efterfrågan på potatis ökar och priset stiger till 2 kr per kg och efterfrågan minskar på tomater och priset sjunker till 8 kr per kg blir relativpriset 1:4.


Är penningmängden helt stabil så påverkas priserna i ekonomin enbart av utbud och efterfrågan på produkterna. I detta fall kan företagen göra den perfekta ekonomiska kalkyleringen. Företagen vet att högre priser och högre vinster beror på en högre efterfrågan. De knappa resurserna ska förflyttas till dessa produktområden.

Ökar penningmängden blir företagens kalkylering mer slumpartad och ger sämre information. Högre priser och vinster behöver nu inte bero enbart på en högre efterfrågan utan kan också bero på att penningmängden har ökat.

Ju mer pengar ekonomin tillförs desto svårare blir kalkyleringen. Detta beror på att de nya pengarna förflyttas genom ekonomin ojämnt både i tid och rum. Var de nya pengarna hamnar är det ingen som vet och den prishöjande effekten kan komma långt senare.

 
At 17 maj, 2006 06:38, Anonymous Anonym said...

Vad ska man saga: De ar galna.

800.000 lever pa sjukbidrag, men Sverige problem ar for lag inflation.

 
At 17 maj, 2006 10:13, Anonymous Anonym said...

Alla bidrag är inte kopplade till KPI. Det sägs att sänkta bidrag inte behövs, men nettoeffekten av högre inflation blir en sänkning om än långsam sådan av alla bidrag som inte är kopplade till KPI. Är det bättre att sänka en del bidrag över tiden och dolt med hjälp av inflationen istället för en engångssäkning på en gång?

Möjligt, men nettoeffekten blir densamma. Däremot är det politiskt förmodligen lättare att göra det med hjälp av inflationen eftersom man då har någon att skylla på till skillnad från om man måste försvara beslutet.

 
At 17 maj, 2006 12:35, Blogger Danne Nordling said...

Några kommentarer:

"Problemet med att göra empiriska studier inom nationalekonomin är att det inte finns några långsiktigt stabila samband inom detta ämnesområde."

Denna invändning kom också från Vredin på RB men avvisades av Lundborg, som menade att man nu hade tillräckligt mycket data och även metoder för att beakta mera långsiktiga förändringsmönster i ekonomin.

"Nu är inte detta sant eftersom en ökad penningmängd alltid förändrar relativpriserna på ett slumpartat sätt..."

Jag tror att Lundborg menade att vid ganska låg inflation var detta ett litet problem jämfört med den vinst en ökad löneflexibilitet skulle innebära. Först när inflationen blir mer än 6 procent blir det påtagliga skadeverkningar.

Är de galna eller är Riksbanken ett strukturellt problem? I varje fall finns det knappast någon bred offentlig debatt om detta.

Bidragen skulle minska i alla fall? Jo, men det skulle ta ganska lång tid och diskussionen skulle dyka upp i alla fall som nu med a-kassan.
/DNg

 
At 24 maj, 2006 13:44, Anonymous Anonym said...

Mkt intressant inlägg. Jag tror att alldeles för många debattörer är fasta i sina ideologiska positioner. Om man är höger, så förväntas man vara en riktig räntehök, och om man är vänster så förväntas man vara för en överbudspolitik.

Ditt förslag om att höja inflationsmålet till 4% skulle säkerligen delas av både Vänstern och Socialdemokratin, det visar att åtminståne några debattörer vågar föreslå oväntade förslag.

Fortsätt så.

 

Skicka en kommentar

<< Home