torsdag, juni 22, 2006

Ohederligt med 17 % arbetslöshet, enligt Karlsson

Trots att total arbetslöshet ökade i maj jämfört med förra året och trots att arbetsmarknadsministern fick fel om 4 procent före sommaren går han nu till angrepp mot dem som menar att arbetslösheten i själva verket är mycket högre.

Det officiella arbetslöshetsmåttet rapporteras av Statistiska centralbyrån (SCB) inom ramen för den s k arbetskraftsundersökningen (AKU). Det sker en gång i månaden medan AMS rapporterar anmälda vid arbetsförmedlingarna en gång i veckan. AKU:s siffra på 217 000 arbetslösa är det officiella måttet på 'öppen arbetslöshet' - tidigare kallad "arbetslöshet" som om detta var den enda arbetslösheten. Till detta tal skall läggas konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder som relativt enkelt kan varieras av regeringen för att påverka "arbetslösheten". Denna dolda arbetslöshet uppgick i maj enligt AMS till 146 000 personer. Den totala arbetslösheten var alltså i maj 363 000 personer 8,0 procent av arbetskraften (ojusterad).

I maj 2005 var den öppna arbetslösheten 234 000 personer och antalet i åtgärder 125 000. Det har alltså skett en ökning av antalet i åtgärder på ett år med 21 000 personer. Därför har den öppna arbetslösheten kunnat minska med 17 000 personer. Men egentligen har arbetslösheten tydligen ökat med 4 000 personer.

Den totala arbetslösheten var i maj i år 363 000 personer och år 2005 var den 359 000 personer. Denna "enkla" arbetslöshet har alltså ökat nu vid toppen av högkonjunkturen. Vi behöver inte titta på ytterligare grupper av mer eller mindre utanförstående personer för att kunna konstatera att regeringens ekonomiska politik inte har kunnat reducera arbetslösheten ens under konjunkturellt gynnsamma omständigheter.

Den öppna arbetslösheten är 4,8 procent under årets säsongsmässigt bästa månad. Detta är ett ordentligt baksalag för regeringen som satt målet till 4 procent och ännu mera nesligt för arbetsmarknadsministern Hans Karlsson personligen. Han har nämligen förutsagt att den öppna arbetslösheten före sommaren skall nå målet 4 procent. I juni och under sommaren ökar arbetslösheten säsongsmässigt så det var maj som han hade kunnat hoppats på. Men där högg han i sten.

Det har varit förvånansvärt tyst i medierna om Hans Karlssons självsäkra uppträdande. När han gick ut med sin prognos tidigare i år blev han snart emotsagd av sjävaste Ams-chefen Bo Bylund. Även idag är media knäpptysta. I dagens (22/6) Dagens Nyheter intervjuas Karlsson av Bosse Andersson men får ingen fråga om regeringens och hans personliga misslyckande trots att han i övrigt konfronteras med en del av de i början nämnda siffrorna. Istället får han tillfälle att kritisera dem som vill ge en sannare bild av arbetslösheten och vänder sig särskilt mot de tidigare i veckan framförda uppgifterna från Timbro att arbetslösheten egentligen är 17 procent:

"Jag tycker inte om att behöva gå in i en debatt där ena sidan inte ens gör ett försök till att visa intellektuell hederlighet", säger Hans Karlsson till DN.

Detta är en vulgarisering av debatten. Skall ekonomiska experter och forskare inte kunna diskutera arbetslösheten i andra termer än de av regeringen och överheten godkända utan att arbetsmarknadsministern far ut i anklagelser om "intellektuell ohederlighet"? Jag tycker att Timbro borde kräva en ursäkt av Hans Karlsson! Det är han själv som borde ställas till svars för att han gett en felaktig bild av både förbättringen på arbetsmarknaden och den verkliga nivån på arbetslösheten.

14 Comments:

At 22 juni, 2006 16:51, Anonymous Anonym said...

Jag är faktiskt kritisk mot alliansen för att de använder sig av så många olika siffror. Det finns en neutral standardversion hos Eurostat som inte varit föremål för socialdemokraternas klåfingriga reglering. Där är arbetslösheten över 8 procent, och måttet de använder är standardiserat.

Att använda det måttet ger nog med ammunition för att angripa regeringen retoriskt, utan att för den sakens skull behöva hitta på egna minst sagt inklusiva definitioner av arbetslöshet.

 
At 22 juni, 2006 20:56, Blogger Unknown said...

Håller med föregående talare, men är i övrigt gripen av din artikel. Den borde du publicera i något bredare medium. Det mest skärckinjagande i scenariot är att vi befinner oss i en högkonjunktur; vad händer när det blir sämre tider? " The end of folkhemmet as we now it".

 
At 22 juni, 2006 22:46, Blogger Per-Olof Persson said...

Obalanstalet

Obalanstalet som består av öppet arbetslösa och personer i AMS-åtgärder kan ses som det riktiga måttet på antalet arbetslösa. Antalet arbetslösa uppgår då till cirka 8 %.

Problemet är att politikerna använder det enorma skatteuttaget för att på olika sätt få ner den arbetslöshet som statistiken mäter. Därför går det egentligen inte att få fram en exakt siffra på arbetslösheten.

Det vi vet är att människor förtidspensioneras och försvinner från statistiken. Detta beror i många fall på att de inte efterfrågas på arbetsmarknaden. Vi vet också att den massiva satsningen på utbildning är ett sätt att hålla människor borta från arbetsmarknaden.

Det finns mängder av åtgärder som politikerna medvetet har valt att använda sig av för att snygga till statistiken. Politikerna har gjort medvetna val för att förvanska verkligheten och en forskares uppgift är att försöka beskriva/förklara verkligheten, så betyder detta att vi kan få olika siffror för hur stor arbetslösheten är.

 
At 23 juni, 2006 01:51, Anonymous Anonym said...

Jag skulle vilja fråga Danne eller någon annan ekonom en sak. Satt och funderade på det här med arbetslösheten. Antag att man som alliansen vill höjer grundavdraget ganska mycket samt nedbringar arbetsgivaravgifterna. Detta allt annat lika borde göra det billigare att anställa. Men vad händer om fackföreningarna svarar med att kompensera skattelättnaderna för företagen med höjda löneanspråk (vilket väl är rätt troligt). Blir det några nya jobb för de som står utanför arbetsmarknaden idag då? Är det inte så att dessa skattesänkningar och en from förhoppning om att fackföreningsrörelsen kommer att hålla tillbaka löneanspråken bara är dagdrömmeri. Det man vill göra är väl egentligen att justera ner lönerna så att de som är lågproduktiva och idag står utanför blir anställningsbara? Skattesänkningarna är bara ett sätt att bakvägen få ner lönenivåerna vilket är ända vägen att få fler i arbete. Är det så eller pratar jag i nattmössan? För rent teoretiskt tänker jag mig att med fri lönebildning så skulle i princip ingen långvarig arbetslöshet existera. Har jag fel?

 
At 23 juni, 2006 22:36, Blogger Per-Olof Persson said...

Till Anonymous ovan

Nationalekonomin vill vara en sann vetenskap men problemet är att de som studerar ämnet är människor. Människor påverkas av andra människor, ideologier, vad de lärt sig under sin studietid mm.

Ett annat problem är vilken vetenskaplig metodik som ska användas. De flesta ekonomer (bl a monetarister, neoklassiska ekonomer) är anhängare av logisk positivism som är en starkt empirisk metod. De samlar in data och försöker förklara verkligheten med hjälp av matematiska modeller.

Vissa skolor som exempelvis keynesianismen använder sig inte av någon vetenskaplig metodik. Dessa skolor kan ändå bli populära om de ligger rätt i tiden. Budskapet kan tilltala människors politiska övertygelse eller så kan budskapet hjälpa dem så har makten.

Den österrikiska skolan använder sig av logisk deduktion. Denna metodik innebär att man härleder en kedja av argument med hjälp av lagen om logik (utvecklad av Aristoteles för 2300 år sedan). Man kan säga att det handlar om att tänka logiskt och om man tänker logiskt så tänker man motsägelsefritt.

Enligt lagen om logik säger Identitetslagen: "Allt som är är vad det är, och inget annat." Vi har redan genom logisk deduktion kommit fram till att lagen om utbud och efterfrågan är en sann lag och att denna lag bestämmer marknadspriset för allt som säljs på en marknad (varor, tjänster, aktier, arbetskraft mm).

Lagen om efterfrågan säger att om det finns ett överskott av någonting så måste priset sänkas för att överskottet ska kunna säljas. Ett riktigt marknadspris uppkommer när inga överskott existerar. Eftersom vi har arbetslöshet är kollektivavtalen inget marknadspris på arbetskraften.

Skulle inte lagen om utbud och efterfrågan gälla för arbetsmarknaden så kan vilka löner som helst sättas utan att det leder till arbetslöshet. Är detta motsägelsefritt? Nej, vi vet att när lönerna höjs för mycket så uppkommer arbetslöshet. Ett företag har inte råd att anställa någon som drar in 80 kr per arbetstimme när avtalet ger denna person 100 kr per timme. Detta skulle ganska snart ge en brist i företagets kassa.

Skulle en lägre genomsnittlig lön minska efterfrågan på företagens produkter? Nej, fler blir anställda och den totala lönesumman minskar inte. Är lönerna företagens efterfrågan? Lönerna är samtidigt en kostnad som det är efterfrågan på företagens produkter. Det som är viktigt i detta sammanhang är att produkterna är lönsamma att producera.

Har löntagaren en förhandlingsnackdel i förhållande till arbetsgivaren? Nej, en löntagare tenderar att få en lön i förhållande till värdet av sin produktivitet. Dessutom ökar konkurrensen om arbetskraften när full sysselsättning börjar uppnås. Arbetsgivarna kommer att bjuda över varandra så länge det är lönsamt att anställa (vinstmotivet).

Kan arbetsgivarna genom en kartell få ner lönerna? Karteller håller inte långsiktigt därför att det är lönsamt att fuska och anställa de som är lönsamma att anställa. Dessutom innebär för låga löner att företagens produkter inte säljer och så fall måste företagen sänka priserna vilket höjer reallönerna.

Har facket höjt levnadsstandarden för arbetarna? Nej, facket har sänkt standarden kraftigt genom att det blivit olönsamt att investera i realkapital. Reallönen beror på hur mycket realkapital det finns per arbetare. Detta är den enda faktor som kan höja produktiviteten.

Hur går detta till? Om penningmängden hade varit helt stabil så kan inga löneökningar kunna ske utan att orsaka arbetslöshet. Om däremot produktiviteten fördubblas i ekonomin så sjunker priserna med 50 % och dubbelt så mycket kan köpas för samma lön som tidigare.

Är lika lön för samma arbete rättvist? Nej, detta innebär att en person med hög produktivitet har samma lön som en person med låg produktivitet. Dessutom leder denna princip till att alla med en låg produktivitet slåss ut för alltid.

Kan man inte i stället för att införa marknadslöner höja efterfrågan på företagens produkter genom att öka penningmängden? Ja, under förutsättning att detta leder till reallönesänkningar. Detta innebär att facket måste hålla tillbaka sina lönekrav och på så sätt göra det lönsamt att anställa fler.

Skulle levnadsstandarden sjunka om exempelvis 1 miljon människor på kort tid anställs med marknadslön? Det är främst de som nu är arbetslösa som skulle få en lägre marknadslön. Dessutom skulle försörjningsbördan för dessa människor försvinna och förhoppningsvis ger detta en lägre skattebörda för alla.

 
At 25 juni, 2006 22:25, Blogger Jonas N said...

PO Pettersson

Mycket trevlig och instruktiv genomgång om hur marknader, tex vad gäller arbetskraft, fungerar!

Två små kommentarer bara:

Nationalekonomi bedrivs förvisso av människor som har allehanda brister och fördomar mm. Men framför allt är det de studerar följden av människors handlande. Och människor handlar i stort sett aldrig rationellt. I de enklaste beskrivningarna handlar nationalekonomi om hur alla människor och aktörer borde bete sig i en sk 'perfekt marknad' där alla får tillgång till all relevant information samtidigt. Nu är inte marknaden perfekt på det viset. Men mer relevant är att människors preferenser förvisso styrs av ekonomiska incitament, men det är alls inte de enda överväganden som avgör enskildas handlingar. För de allra flesta är det tvärtom andra (icke ekonomiska) avväganden som slutgiltigt avgör deras konsumtionsbeslut. Och ju bättre (friare) ekonomin är desto större andel av densamma är styrd av privat konsumtion och enskildas val. (Och vi vet ju dessutom att ju ofriare en ekonomi är, dvs ju större andel som är styrd av politiker, ju mer uppenbart föranleds besluten av annat än rationellt och ekonomiskt effektivt användande av medborgarnas resurser till dessas fromma)

Den andra invändningen är att den korrekt prissatta marknaden inte är en där överskotten (på ena sidan) försvinner. Tvärtom är det så att i en korrekt prissatt marknad finns det ett 'överskott' på båda sidor. Det finns ett 'lager' av både säljare och köpare, som både kan välja eller avstå att 'göra affär'. De utgör så att säga en buffert, ett 'expansionskärl' för att göra just marknaden och prissättningen (om inte perfekt, så dock) korrekt. Det är människor som kan tänka sig att slå till, men inte måste, inte just nu, men mycket väl skulle överväga det om priset för dem blir gynsammare.

Det innebär att om där sker ändringar i förutsättninarna i tex pris, tillgänglighet, efterfrågan, produktionskostnad mm så kommer dessa i princip omedelbart att medföra nya konsumtionsbeslut (sälja/köpa) på denna latent förberedda marknad. Och det är detta som gör en fungerande marknad så anpassningsbar så snabbt. Ändrade förutsättningar innebär i princip inga störningar alls prissättningsmekanismen då dessa nästintill omedelbart hanteras av denna latenta men outnyttjade marknad.

Det är illsusionen om en marknad utan överskott som är det som lett alla politiker med reglerambitioner och planekonomiska våta drömmar på helt fel spår.

Denna ofullkomlighet, alltså 'överskottet' på båda sidor, är nämligen inte alls en ofullkomligheter, utan tvärtom en av de starkaste korrigeringsmekansimer i det som utgör marknaden, som alltså i inget enda ögonblick är i närheten av 'perfekt' ...

 
At 25 juni, 2006 22:29, Blogger Jonas N said...

Man skulle alltså kunna säga att den 'perfekta marknaden' är den som på bästa sätt kan hantera att den inte alls är 'perfekt', vare sig vad gäller information eller alla enskildas motiv till att fatta beslut av (bla) ekonomisk karraktär.

 
At 26 juni, 2006 03:45, Blogger Per-Olof Persson said...

Överskott finns alltid

Tack för kommentaren Jonas N. Jag förenklade verkligheten för att inte förvirra "vanliga" människor. Full sysselsättning innebär i verkligheten en arbetslöshet på ett par procent.

Ett överskott kommer alltid att finnas och så bör det också vara. Det som är viktigt i detta sammanhang är att denna arbetslöshet är korttidsarbetslöshet. Det som är allvarligt är om en omfattande långtidsarbetslöshet uppkommer.

Skälen till att det är omöjligt att komma ner till noll procent kan vara att människor är på väg från ett arbete till ett annat, människor som slutat skolan söker arbete och på att företag drar ner på sin verksamhet. Det är också så att en del är inte efterfrågade på arbetsmarknaden som exempelvis sjuka och handikappade, missbrukare och människor som saknar ansvarskänsla.

Det hade varit bra om vi hade kunnat minska överskottet från 17 % till 3 %. Men både priser och löner är trögrörliga nedåt. Orsaken till detta är lagstiftning, planekonomiskt och ideologiskt tänkande, gammal vana, indoktrinering i skolan och senare av facket av felaktiga ekonomiska orsakssamband mm.

När det gäller analys av utbud och efterfrågan så är det främst den neoklassiska skolan som är intresserad av de matematiska sambanden. Man antager också att det finns jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Den österrikiska skolan kritiserar detta synsätt bl a för att man skapar modeller utan människor. Det är endast mänskligt handlande som kan skapa ekonomiska konsekvenser. En annan kritik är att man förutsätter jämvikt på marknaden. Man menar att marknaden aldrig är i jämvikt men att människors handlande ser till att marknaden hela tiden försöker komma i jämvikt. Jämvikt uppkommer aldrig men det viktiga är den ständiga resan mot jämvikt.

Det är endast mänskligt handlande som kan se till att full sysselsättning uppkommer. Företagare (arbetsgivare) är människor som anställer andra människor. Den österrikiska skolan utgår från dessa axiom (självklara sanningar). Man utgår ifrån "metodologisk individualism" (individen) och då får man de rätta orsakssambanden (om härledningen är riktigt gjord).

Jämför man med keynesianismen så utgår man här från exempelvis "aggregerad efterfrågan" och "aggregerad sysselsättning" som två kommunicerande kärl. Man utgår från den högsta nivån och går inte ned på individnivå. Keynes människosyn (ej ovanlig på denna tid) var att eliten (överklassen) skulle styra övriga antingen som politiker eller som rådgivare till politikerna. Därför handlar dessa teorier om planekonomi och styrning av människor.

En arbetsgivare är en människa med fel och brister (vissa är rätt korkade). En arbetsgivare kan vara kall och hjärtlös. Men konsumenterna är iskalla rovdjur som vill ha billiga och bra produkter. Konsumenterna kan ändra sin efterfrågan till helt andra typer av produkter eller till företag som producerar effektivare. Detta betyder att ett arbete aldrig kan vara tryggt och säkert.

Ett stort problem är att pengar i en ekonomi alltid är en bristvara. Även om man ökar penningmängden så blir pengar efter ett tag åter en bristvara. Företagets intäkter och kostnader mätts i pengar och långsiktigt måste vinst uppkomma. Ett företag kan inte övervältra ökade kostnader på konsumenterna eftersom detta leder till minskad försäljning (undantag dock för monopol som säljer livsnödvändiga varor som inte kan ersättas av andra varor).

Huvudproblemet blir då att om kostnaderna ökar så minskar produktionen och därmed sysselsättningen. Skatter och avgifter är kostnader, lönerna är kostnader, lagar och regleringar orsakar kostnader mm. Beskattning gör att företagens resurser som exempelvis arbetskraft försvinner. Den offentliga sektorn kan visserligen öka antalet anställda pga beskattningen. Men eftersom slöseriet och effektiviteten är lägre i den offentliga sektorn så kommer denna sektor inte att kunna anställa alla som beskattas bort.

 
At 26 juni, 2006 16:50, Blogger Danne Nordling said...

Till Anonymous 01:51: Om man sänker arbetsgivaravgifterna för alla kommer lönerna att stiga så småningom så att lättnaden äts upp. Om man sänker enbart för vissa grupper är det inte lika säkert att lönerna stiger så kraftigt. Det beror på att extra löneökningar för vissa kan utlösa kompensationskrav för andra. Därför är det möjligt att göra begränsade grupper mer anställningsbara. Alliansens tanke är att det är särskilt lämpligt inom tjänstebranscher riktade mot hushållen.

- - -

Men eftersom Alliansen omedelbart vill "finansiera" skattebortfallet kommer de positiva effekterna att till stor del utebli. Med finansiering menas ju höjd skatt eller lägre off utgifter. Vid full sysselsättning är det naturligt att bereda utrymme för nya aktiviteter genom att tränga undan gamla med "finansiering". Men när syftet är att skapa flera jobb gäller inte detta. Då skulle det ju inte bli några nya jobb totalt sett.

Alliansens förslag om sänkta arbetsgivaravgifter är ett paradexempel på hur mikroteorin inom nationalekonomin kan förvrida huvudet på politiker som fått höra att makroteorin inte längre gäller eller rentav inte existerar. Analogin är mycket enkel. Låt mig illustrera detta med marknaden för smågrisar.

Bönderna finner ett år att det pris som rådde tidigare inte förmår efterfrågan att bli så stor att alla deras smågrisar går att sälja. Då kommer någon på att sänka priset och andra följer efter. Vips är alla smågrisarna sålda och allt är frid och fröjd - eller?

Den vanliga nationalekonomiska analysen om smågrisar handlar om s k svincykler. Priset påverkar förväntningarna till nästa år och då kanske det produceras alltför få smågrisar med prishöjningar som följd. Detta skall jag inte gå in på. Det räcker med att konstatera att prisets "klarerande" effekt på marknaden inte är tillräcklig för att vi skall vara nöjda med tingens ordning.

Låt oss föra in en konkurrerande marknad för nötkött i analysen. När svinfarmarna kunde sälja säg dubbelt så mycket griskött (mot lägre pris) drabbade detta också nötmarknaden där en mindre del boskap blev över och fick stå på tillväxt. Men eftersom denna marknad var större och mer flexibel än smågrismarknaden har nationalekonomerna tenderat att bortse från följderna på andra marknader. Härav har kolartron på prisets allenarådande stabiliseringsfunktion sannolikt uppkommit.

Det som grovt gäller för varumarknader gäller också för arbetsmarknaden. Dock kan inte utbudet hållas tillbaka på samma sätt som för smågrisar. En lång debatt om lönepriserna förde jag förra året med "Per" efter prof Jonungs råd att föra åtstramningspolitik när den egentliga arbetslösheten är på topp. Per menade att man nog skulle kunna anställa fler utan att öka efterfrågan men fick till slut ge sig - läs debatten här.
/DNg

 
At 27 juni, 2006 16:57, Anonymous Anonym said...

En lång debatt om lönepriserna förde jag förra året med "Per" efter prof Jonungs råd att föra åtstramningspolitik när den egentliga arbetslösheten är på topp. Per menade att man nog skulle kunna anställa fler utan att öka efterfrågan men fick till slut ge sig - läs debatten

Skulle bara vilja inflika att anledningen till att jag fick ge mig var att Dannes motexempel gick från realistiskt (då fick Danne ge sig) till totalt orealistiskt.
Det orealistiska låg i antagandet att människor i varje period skulle stoppa 10% av sin inkomst i madrassen i all evighet. Alltså även i det läget när en ny Ferrari kostar 1 kr och medborgarna har 1 miljon på banken.



Överens, Danne? :)

 
At 28 juni, 2006 05:22, Blogger Per-Olof Persson said...

Angående debatten i augusti 2005


Två teoretiska fel angående sparchocker

(1) Sparchocker uppkommer aldrig i en ekonomi med stabil penningmängd. Det närmaste man kan komma en ekonomi med stabil penningmängd är om man har en guldmyntfot och en hundraprocentig reserv för bankerna (idag är bankernas reserv 10 %).

(2) Om en sparchock ändå skulle uppkomma i en ekonomi med stabil penningmängd, så sjunker räntan och det blir näst intill gratis att låna till investeringar eller konsumtion.


När uppkommer sparchocker?

Historiskt sett har sparchocker endast uppkommit efter en kraftig utlåningsexpansion (en ökning av penningmängden), som exempelvis i USA 1929 och i Sverige 1990. En ökning av penningmängden (M) medför att även pengarnas omloppshastighet (V) ökar.

Omloppshastigheten (V) innebär att pengarna används fler gånger per år vilket innebär att sparandet minskar och konsumtionen ökar. Skälet till att pengarna används fler gånger är att fler pengar gör dem mindre värda i förhållande till något annat, exempelvis varor, tjänster, aktier, fastigheter mm.

Man kan också förklara det som så att pengar blir ingen bristvara eftersom det snart kommer nya ändå och då kan man ändå använda dem så snabbt som möjligt. En sparchock uppkommer när människor inser att den kraftiga ekonomiska uppgången inte är hållbar och man har lånat för mycket till konsumtion och spekulation.

I detta fall kan sparandet öka mycket kraftigt på kort tid. Centralbanken kan lindra sparchocken genom att sänka räntan och lånen blir billigare. Det stora problemet med för stora lån kvarstår dock och dessa låna måste betalas ner eller skrivas av i bankernas bokföring.

I detta fall kan till och med penningmängden (M) minska eftersom de nya pengarna har genererats genom utlåningen. Antalet pengar blir mindre genom amorteringar och avskrivande av lån. Eftersom nästan alla pengar har skapats av bankerna innebär detta system att dagens penningmängd endast räcker till amorteringarna på lånen.

Därför måste bankerna hela tiden skapa nya pengar genom ny utlåning för att kunderna ska kunna betala räntan på lånen. Detta innebär att antalet nya pengar måste skapas allt snabbare och i en allt större mängd över tiden. Någon gång i framtiden måste man därför tillåta att en allt högre inflationstakt amorterar ner lånen och gör dem billigare för låntagaren. På längre sikt kommer dock valutasystemet att haverera.


Stabil penningmängd och en ekonomi med ränta

Nu kan vi konstatera att sparchocker inte uppkommer i en ekonomi med stabil penningmängd, dvs en ekonomi med en guldmyntfot. I denna typ av ekonomi kommer vi att ha förändringar i sparandet men de blir inte snabba och överraskande.

Sparandet påverkar omloppshastigheten (V) och en stabilare omloppshastighet (V) gör att den monetära efterfrågan i ekonomin bli mer stabil. Om också penningmängden (M) är stabil blir den monetära efterfrågan ännu mer stabil. Den monetära efterfrågan i ekonomin är M x V och detta är företagens efterfrågan och företagens försäljningsintäkter.

Ett viktigt skäl till att konjunktursvängningarna blir minimala i den här typen av ekonomi är att den monetära efterfrågan är stabil. Om vi tillför mer pengar till ekonomin får vi en konjunkturuppgång och när ökningen måste växlas ned så får vi en nedgång.

Den monetära efterfrågan blir stabil men den reala efterfrågan ökar genom att produktionen ökar. Ju större produktionsökningar desto större prissänkningar och desto mer går att köpa för samma mängd pengar.

Eftersom den här typen av ekonomi har marknadsränta så kan ett ökat sparande inte ställa till med några större problem för den monetära efterfrågan (M x V). När sparandet ökar så sjunker marknadsräntan och de sparade pengarna kommer att lånas och användas främst till investeringar och konsumtion.

När sparandet minskar så ökar marknadsräntan och det blir mer attraktivt att spara. Omloppshastigheten (V) blir relativt stabil. En annan fördel med det lägre sparandet (en ökning av konsumtionen) är att investeringarna blir färre. Detta är bra därför att kampen om de knappa resurserna i ekonomin försvinner och inga överhettningar och prischocker kan uppkomma.

Man får inte i heller mängder av investeringar som enbart på papperet är långsiktigt lönsamma (pga av en artificiellt låg ränta). Dessa måste förr eller senare avvecklas och då kan djupa lågkonjunkturer uppkomma.

Kan de sparade pengarna läggas i madrassen? Nej, men de kan användas till annat än investeringar och konsumtion. Pengarna kan användas till spekulation i värdepapper och dras undan den monetära efterfrågan (M x V).

Men detta kan inte uppkomma i någon större utsträckning om man har en stabil penningmängd (guldmyntfot) därför inga allmänna prisökningar kan förekomma i den här typen av ekonomi. Aktieindex kan endast öka om andra priser sjunker som exempelvis på fastigheter eller vice versa.


Kan lägre löner öka sysselsättningen?

Ett av exemplen från augusti 2005 förutsatte en sparchock på 10 %. Detta kan inte förekomma om penningmängden (M) är stabil. Exemplet förutsatte också en ekonomi utan ränta samt att ekonomin inte har några produktivitetsökningar. Sparchocker är också väldigt sällsynta och uppkommer bara när banker och centralbank har skapat en monetär överhettning.

Vi glömmer sparchocker och antar att penningmängden (M) är stabil (vi har guldmyntfot) och att omloppshastigheten (V) också är stabil. Kvantitetsteorin ser ut så här:

M x V = P x Q

M = Penningmängden
V = Omloppshastigheten
P = Genomsnittligt pris
Q = Antal varor och tjänster

År 1 antar vi följande:

M = 100 kr
V = 10 gånger per år
P = 1 kr
Q = 1000 st
Antal arbetande = 10 personer
Lön per år = 45 kr
Total lön = 450 kr
Antal arbetslösa = 2 personer (17 %)
Företagens vinstmarginal = 10 %
Övriga kostnader förutom lönerna = 450 kr

(100 kr x 10 gånger per år = 1 kr x 1000 st)

Företagens omsättning är då den samma som den monetära efterfrågan (M x V) 100 kr x 10 gånger per år = 1000 kr. Företagens kostnader är då (total lön) 450 kr + (övriga kostnader) 450 kr = 900 kr. Företagens vinster är då (1000 – 900 =) 100 kr.

År 2 vill vi ha full sysselsättning:

Vi sänker lönen per arbetare från 45 kr till 37,50 kr. Eftersom vi får fler i arbete får vi samma lönesumma som tidigare. Skattebördan för de arbetslösa minskar samtidigt som fler produkter produceras. Vi antar att produktionen år 2 ökar med 10 %.

M = 100 kr
V = 10 gånger per år
P = 1 kr
Q = 1100 st
Antal arbetande = 12 personer
Lön per år = 37,50 kr
Total lön = 450 kr
Antal arbetslösa = Inga
Företagens vinstmarginal = 10 %
Övriga kostnader förutom lönerna = 450 kr

Företagens omsättning är då den samma som den monetära efterfrågan (M x V) 100 kr x 10 gånger per år = 1000 kr. Företagens kostnader är då (total lön) 450 kr + (övriga kostnader) 450 kr = 900 kr. Företagens vinster är då (1000 – 900 =) 100 kr.

Vad händer med människornas köpkraft år 2? 12 människor kunde köpa vars 83,3 varor och tjänster under året (1000 st). År 2 kunde 12 människor köpa vars 91,7 varor och tjänster (1100 st), dvs en ökning med 10 %.

 
At 01 juli, 2006 02:19, Blogger Danne Nordling said...

Till Per:
Oändlighet var det aldrig tal om. Antingen ökar t ex sparandet ett enstaka år och återgår till det normala därefter, eller ocså ökar sparkvoten under en längre tid och startar en kumulativ process som gör många arbetslösa. Frågan är vad som är mest realistiskt i relation till dagens svenska problem.

Vi har 900 000 egentligen arbetslösa. Denna höga nivå har vi haft sedan en bit in på 1990-talet. Det är bara sammansättningen som varierat en del. Jonungs tes är att det räcker med att göra dessa personer mer attraktiva och/eller piska dem att söka jobb för att sysselsättningen skall öka. Det följer antingen av Says lag eller av teoremet om den realt oförändrade efterfrågan.

Att utbudet skapar sin egen efterfrågan på kort sikt har ingen lyckats visa. Frågan är om "teoremet" har kunnat bevisas. Min hypotes är att Sverige sparar för mycket. Det har medfört att minst 300 000 fler personer nu går arbetslösa än ca 1990. Teoremet säger att efterfrågan 'ceteris paribus' är realt oförändrad och att dessa personer skulle kunna anställas när som helst om bara priser och löner var mer flexibla. Om dessa personer bara fick kräva säg halva lönen skulle det finnas arbetsgivare som var villiga att anställa dem.

Vi antar att de är arbetslösa därför att deras produktivitet är säg 60 procent av andras. Då skulle alltså ett antal arbetsgivare hellre anställa två arbetslösa med 120 procents produktivitet än en vanlig med 100 procent. OK, men det skulle betyda att bara omkring hälften av den extra arbetslösheten skulle elimineras. Det var inte tanken med "teoremet".

Istället var tanken att de 300 000 som nu kan jobba för halva lönen också skulle få jobb. Varför skulle de då få jobb? Inte för att efterfrågan ökat, utan för att priset på (denna) arbetskraft gått ner. Är inte detta Says lag i kapprock? Förklara för mig varför en arbetsgivare skulle anställa fler personer om dessas arbetsresultat inte går att sälja? Efterfrågan har ju inte ökat.

Eller är det så att tiotusentals arbetsgivare nu går till banken och lånar pengar för att finansiera de första månadernas lön för att kunna anställa folk som gör något produktivt och sedan visar det sig att dessas löner skapar just den ökade efterfrågan som behövs för att de skall kunna få lön i fortsättningen? Det verkar åtminstone gå ihop logiskt. Empiriskt är det en öppen fråga.

En indikation ges av experimenten med bidrag till nystartade företag. Exempel: En ort har fem pizzerior. En arbetslös pizzabagare får bidrag (lönesänkning) att starta en sjätte pizzeria. Leder detta till att folk äter mera pizza? Knappast märkbart - följden blir att någon av de andra pizzeriorna avskedar en pizzabagare. Arbetslösheten är oförändrad.

Jag skall försöka återkomma till P-O P:s resonemang.
/DNg

 
At 04 juli, 2006 18:42, Anonymous Anonym said...

Reisman har en grundlig utredning av detta:
Capitalism

"Unemployment", pdf-sida 630

 
At 16 februari, 2007 23:24, Anonymous Anonym said...

Enjoyed a lot! Totes ibc Lessons taught video conferencing America on line internet connection funny answering machine measage's pay bill fetish shaved head Pros on celexa Actuarial medical malpractice reserves

 

Skicka en kommentar

<< Home