måndag, december 04, 2006

Ekonomisk kraschlandning?

Nu kommer ekonomiska indikationer om en skarp nedgång i USA. Den kan dra med sig en kollaps för dollarkursen med höga räntor i lågkonjunkturen. Det kommer att minska världshandeln med en internationell lågkonjunktur som följd. Kina kanske sitter på motmedlen om det inte är för sent.

Vi har alla att vara oroliga för den ameriklanska ekonomiska utvecklingen. Länge har man trott att den amerikanska högkonjunkteuren skulle kunna "mjuklanda". Men nu har det kommit indikationer som kanske visar att det inte kan uteslutas att det blir en "kraschlandning" med oöverskådliga effekter även för andra länder.

I USA har bostadsbyggandet och biltillverkningen gått knackigt en längre tid. Men resten av ekonomin har gått hyggligt. I förra veckan (1 dec) kom emellertid uppgifter för november som utvisade en oväntat dålig utveckling av industriproduktionen. Orderingången och produktionen gick mycket sämre och även sysselsättningen minskade. Inköpschefsindex, som är en hygglig konjunkturindikator, föll oväntat från 51,4 i oktober till 49,5 i november, vilket tyder på lågkonjunktur. En oavbruten konjunkturuppgång sedan början av 2003 ser ut att gå till ända. Inköpschefsindex har faktiskt legat över 50 sedan början av 2002 med bara ett kort avbrott 2003.

Aktiekurserna föll, marknadsräntorna föll och dollarn föll under förra veckan. Man kan se att marknaden räknar med att Federal Reserve (centralbanken) skall sänka räntan under våren (senast i maj, vilket framgår av terminskontrakten för räntorna). Det kommer att sänka dollarn ytterligare.

Nu kommer sannolikt det dollarras som förutsågs redan för två år sedan. Men då lyckades dollarn återhämta sig genom Alan Greenspans avvägda räntehöjningar. Men det kanske var ett uppehållande försvar. I varje fall får efterträdaren Ben Bernanke ta hand de långsiktiga svårigheterna och förmodligen få bära hundhuvudet för ett misslyckande. Dollarns utveckling framgår av nedanstående diagram:

Dollarn har gått från drygt 10 kronor till mindre än 7 idag (Källa DI)

Man kunde tro att en fortsatt dollarförsvagning skulle vara bra för att USA skall komma tillrätta med sitt långvariga underskott i utrikeshandeln. Bytesbalansunderskottet för 2006 förutses bli hela 6,6 procent av BNP. Exporten stimuleras och importen blir dyrare. Men nedåtgående räntor, växelkurs, konjunkturer och aktiekurser medför alla att det blir mindre intressant för utlandet att investera i USA.

Då blir det svårare att finansiera det fortfarande stora bytesbalansunderskottet. Det är inte bara Kina som investerar sitt handelsöverskott i amerikanska värdepapper. En rad andra länder gör det också, däribland Sverige med drygt 6 procent av BNP i bytesbalansöverskott. Världskonjunkturen har under 12 år stimulerats allt mer av det växande amerikanska bytesbalansunderskottet. När det minskar kommer exporten för en rad länder också att hållas tillbaka. Redan den hittills noterade sänkningen av dollarkursen har gett svårigheter för Volvo och Saab.

Förra gången det begav sig sjönk dollarkursen från en topp 1985 och nästan tio år framåt. Efter sju år kollapsade den svenska kronan - den hade då stigit mot dollarn från 8:61 kr 1985 till 5:81 kr i genomsnitt 1992. Nu har Sverige större fallhöjd genom överskottet i bytesbalansen på drygt 6 procent mot ett underskott på 2-3 procent i början av 1990-talet. Men då steg kronan knappt 50 procent mot dollarn. Nu har den redan stigit drygt 50 procent och om dollarn sjunker till 5:80 igen har kronan stigit nästan 80 procent mot dollarn sedan 2001. Där kan vi vara inom ett år.

Dollarn borde inte få fortsätta att falla. Men kan man driva ut Fan med Belsebub ännu en gång? Det tycks USA:s nye finansminister Henry Paulson kunna tänka sig. Han reser i mitten av december tilsammans med centralbankschefen Bernanke och andra höjdare till Kina för att förmå kineserna att låta sin valuta yuanen att stiga snabbare mot dollarn. Det kan rädda en del jobb i USA till priset av kortsiktigt sämre utveckling i Kina. Efter årsskiftet kan annars protektionismen med en demokratisk kongressmajoritet blomma ut för fullt.

Frågan är dock om inte dessa eventuella åtgärder kommer för sent. Kina har visat tillmötesgående hittills genom att ställa sitt sparande (180 mdr dollar -06) till förfogande för världen. Det är förvånande att landet ackumulerat en valutareserv på en biljon dollar ($ 1000 mdr). Vad skall kineserna ha för nytta av den? Men det tycks ligga i Kinas natur. Under tre århundraden, från 1500 till 1800, hamnade 3/4 av den nya världens billiga silverproduktion (t ex från den berömda gruvan i Potosí) som en sorts valutareserv. Asien producerade i slutet av 1700-talet 80 procent av allting i världen med 2/3 av världens befolkning.

Skall Kina till år 2010 ackumulera ytterligare en biljon dollar i valutareserven? Om detta mot förmodan kan ske i amerikanska värdepapper som ger lägre avkastning än tidigare och i en valuta som faller i värde finns chansen att allting inte går överstyr. Men det förutsätter att inga protektionistiska åtgärder görs mot Kina. Och kanske inte heller några skattehöjningar som demokraterna 2009 kan tänkas vidta för att minska importen och balansera den federala budgeten (i enlighet med Nuder-doktrinen att statsbudgeten helst alltid bör visa överskott). Hade det inte varit bättre att få upp yuanen redan för två år sedan?

Kinas preferenser för valutareserver kanske har underskattats. Men räcker en fortsatt välvillighet att lägga pengar på hög? Den amerikanska ekonomin är kanske så illa ute att det behövs någonting ytterligare. Eftersom detta 'något' sannolikt är en räntehöjning under en lågkonjunktur ser läget ändå inte så bra ut. Det betyder att den svenska regeringen år 2010 kanske kommer att gå till val under en svår kris för export och sysselsättning.

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

9 Comments:

At 04 december, 2006 22:55, Anonymous Anonym said...

Du är alltför pessimistisk. En månad med dåliga ISM och Chicago PMI siffror kan bli reviderad till nästa månad. Bostadsbyggandet har i vissa geografier varit mycket spekulativt, så vad vi ser där är mest en tillnyktring – skadar aldrig på sikt. Utanför dessa områden är marknaden hyggligt stabil; ”Existing Home Sales” var upp i november. Biltillverkningen går bra, men titta inte bara på GM och Ford, Toyota var upp kraftigt i november och blev näst störst, och mycket av deras produktion ligger sedan många år i USA. En annan bra sak för bilindustrin är att de äntligen försöker få stopp på sitt mångåriga dumpande av bilar till extremt dåliga priser till biluthyrarna – att hyra bil kommer att be dyrare, men tillverkarna kommer att gynnas.

 
At 05 december, 2006 03:49, Blogger Per-Olof Persson said...

Pengarna styr konjunkturen

Från januari 2001 till november 2006 ökade penningmängden (enligt M1) med 25 % i USA. Detta har skapat fastighetsboomen och köpfesten i USA. Köpfesten har skapat ett underskott i bytesbalansen.

Penningmängden (enligt M1) har dock minskat med 1,5 % från januari 2006 till november 2006. Detta är orsaken till att amerikansk ekonomi saktar in. Detta är också orsaken till varför importen och priserna börjar sjunka. KPI sjönk med 0,6 % i oktober samtidigt som producentprisindex och priserna på metaller sjunker.

Konjunkturen och priserna beror i stort sett endast (om vi bortser från produktionsproblem) på en sak - förändringar i penningmängden. Därför är det lättast att analysera förändringar i penningmängden. Man studerar lämpligast den direkta orsaken till någonting.

Därför vet vi också att konjunkturen kan bli bättre igen om centralbank och banker åter igen lyckas öka penningmängden. Detta lyckades i USA 1924 och 1927. Därför såg det ut som om perioden 1922-1929 var en oavbruten period av konjunkturuppgång.

Kommer centralbank och banker kunna öka penningmängden? Detta vet vi inte förrän i efterhand. Ett stort problem kan dock vara att arbetskraftskostnaderna inte har ökat så kraftigt det senaste året sedan 1982. Produktiviten har också varit stillastående under tredje kvartalet.

Vi vet också att den tunga industrin går sämre än konsumentvaruföretagen och att ekonomiska nedgångar alltid startar inom den tunga industrin. Om kostnaderna i den tunga industrin ökar för kraftigt hjälper det inte att öka den monetära efterfrågan i ekonomin.

Kostnaderna ökar helt enkelt i snabbare takt än intäkterna. Det var detta som hände under 1970-talet när stagflation uppkom. Prisökningarna berodde på en ökad penningmängd, men eftersom industrins kostnader översteg intäktsökningarna, ledde detta till neddragningar inom industrin. Därför ökade både inflationstakt och arbetslöshet samtidigt, vilket skulle vara omöjligt enligt den keynesianska skolan.


Dollarn och Kinas valutareserv

Kina har sedan många år använt sig av strategin att binda kursen på sin valuta till dollarn. Kinas exportframgångar borde normalt sett ha ökat värdet på den kinesiska valutan och därmed gjort kinesiska varor dyrare. Kina har dock velat satsa på en snabb industrialisering och har därför velat ha ett lågt värde på sin valuta.

Strategin har då varit att låta centralbanken tillverka mer pengar och för dessa pengar köpa upp den dollar som nått landets banker. Dels har man då ökat utbudet av sin valuta och samtidigt ökat efterfrågan på dollarn, vilket har gett en fast växelkurs.

Den uppköpta dollarn har sedan använts till att köpa långfristiga amerikanska statsobligationer. Detta har ökat efterfrågan på obligationer och räntorna har därmed sjunkit. Detta har gjort det lättare för amerikanska staten och för amerikanerna att låna till konsumtion.

Statsobligationerna ger låg ränta och ska inte ses som en investering. Kina och andra länder som Sverige kommer troligtvis att förlora pengar på dessa obligationer. Dessa obligationer kommer troligtvis aldrig att säljas ut. Detta är sätt för centralbankerna att "rigga" priserna till egen fördel.

Centralbankerna vill inte att marknaden ska sätta priserna på valutor, statsobligationer (räntorna), råvaror, aktiekurser etc. Därför sker idag ett merkantilistiskt spel där centralbankerna skapar nya pengar (det går att indirekt köpa ner konsumentpriserna) för att få upp priset på aktier (anses vara viktigt för konsumtionen) och på obligationer (ger lägre ränta) samt få ner priset på sin egen valuta och priserna på råvaror (sker genom ombuds utställande av säljoptioner, säljterminer etc).

Det är när centralbankerna misslyckas som en kris kan uppkomma. Exempelvis när de inte kan förhindra ett kraftigt fall i dollarns värde. Det är viktigt att dollarn har ett högt värde eftersom olja och andra råvaror prissätts i dollar. Sjunker dollarns värde vill producenterna höja priserna för att kompensera sig för dollarns sjunkande köpkraft.

Därför är det möjligt att ha en fallande konjunktur samtidigt som råvarupriserna ökar. Detta kan leda till höjda räntor samtidigt som konjunkturen går nedåt (alltså massarbetslöshet).

 
At 05 december, 2006 16:51, Blogger Danne Nordling said...

Låt oss hoppas att jag är för pessimistisk. Men ISM i USA låg kring 57 under första halvåret och är nu nere i 49. Den första sänkningen kom redan före sommaren. Det är inte en enstaka månad som kan bli reviderad det är fråga om.

Det är nog bara en tidsfråga innan konjunkturen i USA dråsar i backen. Och hur skall man då kunna undvika att obalanserna inte medför att korthuset faller ihop?
/DNg

 
At 03 juli, 2007 10:23, Anonymous Anonym said...

Mycket intressant. Jag skulle vilja tillgodose ett starkt svenskt intresse med anslutning härtill, vilket ter sig särskilt lägligt genom den passande trådrubriken.

Låt oss titta på svensk aktiemarknad.

Aktiemarknaden är en fascinerande och teoretiskt ytterst svårbemästrad storhet, som fått de till synes skarpaste hjärnorna att göra bort sig. Jag har inga aktier själv - bara en hyfsad inkomst, personligen har jag ingen större anledning till missnöje - men jag har två gamla spesbetyg i nationalbetyg, ett märkligt ämne som fascinerat mig i snart fyrtio år, och jag skulle därför, som en intellektuell övning, vilja genom mig på en analys.

1. Jag är i grunden pessimist. Katastroferfarenheten från trettiotalet - ett elände som först ett annat elände, världskriget förmådde råda "bot" på! - antyder möjligheten att nationalekonomin är ett i grunden "kaotiskt" fenomen som helt enkelt inte KAN förutsägas på lång sikt med tillfredsställande säkerhet. Framför allt finns det ingenting som talar för att makroekonomin har ett unikt jämviksläge, som krävs för stabilitet; där kan finnas flera jämviktslägen, eller inget alls, sett på längre sikt. Den avgrund som alltsedan Keynes' dagar gapar mellan eknomisk mikroteori och makroteori har ingalunda överbryggats. Inget ont om Milton Friedman (sedvanligt antiintellektuell vänsterbuskis är inte min grejj) och hans monetarism, denna skola bidrar med viktiga klarlägganden, men någon "grand macro theory" är den inte. Fullt uppdaterad spetsteori på detta fält kombinerar keynesianska och monetaristiska synsätt utan att i onödan skapa konflikt mellan de båda huvudansatserna.

2. För en bedömning gäller det att inte låta träden skymma skogen. Vilket är den AVGÖRANDE ekonomiska parametern? Bara tänka klart: vad behöver vi för att producera? Jo, energi! Hur är läget på denna nyckelfront? INTE ljust! I dessa klimatdebattens dagar glömmer vi lätt att jordens oljereserver är på upphällningen. Det slentrianmässiga motrargumentet, att marknaden tvingar fram en kompenserande teknologisk utveckling håller inte streck mot empiri. För närmare studium vill jag rekommendera Gunnar Lindstedts lättillgängliga bok Olja. Lindstedt är inte ensam; rätt nyligen publicerades på SvD en artikel av en framstående svensk forskare, vari framhölls att uppvärmningseffekten kommer snart att avta av sig själv, då den energi som åtgår för att generera densamma inom snar framtid (ett par decennier) kommer att upphöra finnas till hands i den omfattning som krävs.

Häremot kontrasterar skarpt de alltmer alarmistiska rapporterna om klimatkris. Man kan fundera på vad som ligger bakom denna kontrast, men det ligger utanför ramen för denna postning.

3. Här uppstår en ett slags kognitiv dissonans. OM framtiden nu är så mörk, hur kan det då komma sig att ekonomin, så som det framgår av mediarapportering och aktiekurser, just bara månad ut och månad in tycks må bättre än någonsin? Vid en första anblick ser man: det här går inte ihop, och av det vida vedertagna postulatet "marknaden har alltid rätt" frestas många dra slutsatsen att naturvetenskapsmännen har fel. Det är en inställning det dominanta fåtalet världsomfattande oljebolag gärna uppmuntrar, vilket Gunnar Lindstedt visar i sin bok.

4. Det finns emellertid en hake i resonemanget. Föreställningen om marknadens överlägsenhet grundar sig på antagandet att det åtminstone i huvudsak råder fri konkurens. Men just betr. den strategiska marknaden, enerigimarknaden, är detta i särskilt hög grad fallet, och empiri tyder på att vi snarast har ett harmoniskt monopol de facto, eller världsomfattande oligopol, en kartellbildning, som reglerar utvecklingen genom sin överväldigande "market power". För klarhets skull vill jag framhålla att detta har inget med "konspiration" att göra; dessa jättebolag agerar helt enkelt i enlighet med sin natur och generar vinst så gott de förmår; och något annat KAN de helt enkelt inte göra, varför en moraliserande hållning är fullständigt meningslös. Vad som behövs är en klar analys i sak.

På detta stadium får vi lägga märke till att aktiemarknaden har en inbyggd - "strukturell" - instabilitet (liksom klimatet), därigenom att självförstärkande mekanismer verkar med automatik. En långvarig stabil aktiestegring tenderar i sig själv att generera fortsatt stegring till följd människors benägenhet att fatta beslut på grundval av en naiv tendensutdragning utan att vara klart medvetna härom.

Härav följer vidare, att oljebrontosaurusarnas styrande personalenheter, strukturellt drivs att agera så att denna effekt begagnas vinstmaximeranden på relevant sikt. För att maxxa vinsten krävs att man underhåller aktievärderingen så länge det går, till det exakt rätta ögonblicket, bristningsgränsen, då man snabbt drar sig ur. Jag ser, kort sagt, framför mig en hotande börskrasch, en "svart tisdag".

4. Sedan kan mycket tilläggas. Dock; non sunt multiplicanda praeter necesstatem. De två huvudparametrarna, energitillgångarna, och energimarknadens struktur, bedömer jag avgörande för hela ekonomin. För att undvika ett information overflow lämnar jag övriga omständigheter därhän, då de endast på kortare sikt och i underordnad grad bestämmer utvecklingen.

5. För småspararen finns det bara ett sätt att klara sig mot jättarna; att vara ännu smartare än de. De som härvid misslyckas ruineras tids nog. Mot denna samlade bakgrund vill jag ge mitt bestämda råd till enskilda aktiesparare: SÄLJ! och gör det nu. Mer subtil än så kan man på lägsta nivå omöjligt vara; det har man inte resurser till. Ännu en tids finnansiell britsommar återstår, och den missar man ju; det är dock överkomligt, och den som låter det bästa bli det godas fiende råkar nästan alltid hamna i värsta läget.

Kan man emellertid tryggt gå efter substansvärdering?

Begreppet "substans" är mer komplext än vad i förstone kan tyckas. Vi ser en kedja av beroenden. De reala tillgångarna, fabriker, maskinpark, varulager, humankapital m m, må i sig vara konstanter, men icke så deras värde, som bestäms av produktens efterfrågan, vilken i sin tur beror av det allmänna ekonomiska läget, vilket drar in fastigheter, banker, valutamarknader och framför allt den primärt spekulativa aktiviteten på aktiebörserna, vilken på så sätt kan dra med sig hela ekonomin. På lång sikt är det alltså inte teoretiskt möjligt med en renodlat realt orienterad aktieinvesteringsstrategi.

Det stora exemplet är naturligtvis börskraschen 1929, vilken följde på åtta års accelererande värdestegringar, där spekulation under det sista året fick överhanden och en jättebubbla bildades. Den långa depression som sedan följde känner vi väl till.

Vår psykologiska benägenhet för tendensutdragning verkar lömskt även på makronivå, och nu har vi ett likartat läge: JUST därför att vi på lång sikt - alltsedan andra världskriget och i Sverige därtill på kort sikt - c:a 7 år - har haft en oavbruten, smått sensationell, uppgång medför att farhågor kan göra ett overkligt intryck, i synnerhet som pessimistrernas förutsägelser flera gånger kommit på skam och därmed framstår som olyckskorpar, men just denna senaste effekt är särskilt giftig; då pessimistiska signaler i stadigt läge i princip torde fördela sig på en normalkurva över tiden är det helt enkelt oundvikligt att den inledande serien slår fel; just en sådan serie av pessimistiska felslag, inkluderande korta skarpa bakslag på Wall Street!, föregick börskraschen på 1929 och bidrog kraftigt till att trubba av spekulanternas självbevarelsedrift.

Härtill kommer ett annat destabiliserande moment, nämligen i de personliga och institutionella intresseomständigheterna. Den amerikanska centralbanken förhöll sig passiv på den tiden, då ingen ville ta ansvar för en ekonomisk nedgång. Det samhällsekonomiskt långt värre alternativet av en spontan börskrasch framstod för de personliga aktörerna som ett mindre ont. Man måste alltid ha i minnet att offentliga institutioner bemannas av enskilda människor, varför även det offentliga i grund och botten får betraktas som privatägt.

Det amerikanska näringslivet hade ett starkt vinstintresse av att underblåsa aktiemarknaden fram till presidentvalet 1928. Oblygt framhöll man, att en depression skulle följa om den demokratiske presidentkandidaten segrade, och mycket riktigt vann republikanen Herbert Hoover en jordskredsseger. Först DÄREFTER kom kraschen! - Denne Herbert Hoover var i själva verket en klok karl, faktiskt en av de få som hade lägets allvar fullständigt klart för sig; men han var på olika sätt förhindrad att agera efter sin övertygelse i ekonomisk politik! Han var från början en lame duck. - Det finns ingenting som säger att inte likartade mekanismer skulle vara verksamma i Sverige.

I USA finns nu oroande tendenser i det fördolda, framför allt att pengarnas cirkulationshastighet minskat sakta men säkert under en längre tid, vilket med fördröjning ger en deflatorisk press. I anslutning härtill bör vi närmare studera den svenska kreditexpansionens utveckling, men om denna vet jag mycket litet, och dessa monetära sammanhang ligger i gränsmarkerna för min kompetens.

När det gäller börsanalytiker och expertkommentarer skall man vara misstänksam. De är knappast helt oberoende, de har sin egen välgång att se efter, och de är klart benägna att snacka mycket träd och lite skog.

Låt mig sammanfatta. Jag bedömer aktier som ett i dagens läge synnerligen riskabelt investeringsalternativ. Detta av följande skäl:

1. Vi har en allmänt okänd och snabbt förvärrad energikris, vilken maskeras av alltmer panikartade alarmsignaler ifråga om klimatutvecklingen.

2. Den strukturellt inneboende instabilitet som genom spekulation verkar på aktiemarknaden visar, rent analytiskt, tecken av ett slag som ytligt tycks lugnande, men historiskt visat sig utomordentligt illavarslande.

3. Med stor sannolikhet har vi en massiv inflytelse av egenintresse på olika håll, näringsliv, politiker, offentliga institutioner, experter m m, vilket ger en skev - alltför optimistisk! - bedömning av aktiemarknaden.

4. Det internationella ekonomiska läget, i synnerhet vad beträffar dess huvudmotor, USA, är vid närmare påseende mycket osäkert. Under ytan finns klara tecken på en förestående recession.

På denna grund, och ett härpå vilande självförtroende, vill jag ge följande rekommendation till aktieägarna: sälj ut, och gör det senast kring tidpunkten för nästa allmänna val.

Låt mig slutligen tillägga, att även jag personligen har, indirekt men starkt, ett egenintresse av fortsatt värdestegring på aktiemarknaden, varav det följer synnerligen tungt materiellt incitament att behålla mina insikter för mig själv; den sanningslidelse jag här lägger i dagen har alltså andra motiv.

 
At 03 juli, 2007 19:21, Blogger Danne Nordling said...

Det är en tänkvärd analys "Kraxpelax" kommer med. Makrovärdering av aktiemarknaden är en svår konst. Utvecklingen bestäms ytterst av den ömtåliga balansen mellan två marginella men praktiskt taget lika stora grupper: säljare och köpare.

När det finns fler som gör positiva bedömningar än motsatsen stiger börsen förutsatt att det finns pengar att köpa för - stegringen blir alltså relativt långsam. När motsatt läge gäller sjunker börsen. Eftersom det inte finns några andra begränsningar än psykologiska kan nedgången bli mycket kraftig. Och de psykologiska mekanismerna har egenheten att vid en viss tröskel bli självförstärkande och inte stabiliserande. Därför är det ganka omöjligt att förutse vad som skall hända. Merparten av aktörerna har gjort övervägda kalkyler om utvecklingen med diametralt motsatta resultat för de två grupperna. Hur skulle någon utomstående då kunna säga att den ena gruppen "har fel"? Även när börskraschen redan är på väg finns det köpare som tror att det är fördelaktigt att nu köpa billigt eftersom det snart blir dyrare igen.

Kraxpelax kommer fram till att det är dags att sälja. En sådan rekommendation måste förfela sin verkan på ca hälften av mottagarna eftersom det är de som köper vad de andra säljer.

Vad frågan handlar om är huruvida psykologiska signaler om pessimism, "inga träd växer till himlen" eller "efter solsken kommer regn" blir starkare än faktuella signaler baserade på analyser av fundamenta såsom p/e-tal, tillväxtprognoser eller substansvärden. När det sker inträffar en nedgång på börsen.

Detta underlättas naturligtvis av att fundamenta redan signalerar en nedåtgående anpassning. Vi har då utvecklat en obalans som bygger på psykologi i kombination med verklig tillgång till pengar. Räntepolitiken och penningmängdens ökning tyder på ökad penningtillgång. Men om omloppshastigheten har sjunkit (hur vet du det, Kraxpelax?) kan motsatsen bli resultatet. Så där står vi.

Det kanske är yttre händelser som utlöser tillräckligt stor pessimism för att fundamenta inte längre skall räcka för att hålla emot. Dessa yttre händelser är naturligtvis också svåra att förutsäga. Men om det finansiella systemet är konstruerat för att kunna ackumulera allt större obalanser ökar risken naturligtvis för en snabb anpassning åt andra hållet, vilken kommer att beskrivas som någon typ av krasch och utlösa alla negativa psykologiska reaktioner som bara väntar på att få manifesteras.

Det är därför som den ömtåliga balansen mellan USA och Kina är så viktig. Vad som skulle behövas är en presentation av ett ekonomiskt scenario som visar hur en balanserad utveckling skulle kunna se ut det närmaste decenniet. Nu tror alltfler på att det måste bli någon typ av krasch och väntar på de första signalerna.
/DNg

 
At 03 juli, 2007 20:42, Anonymous Anonym said...

Att omloppshastigheten minskat har jag från en amerikansk börsanalytiker, vars resonemang gjorde ett på mig bestickande intryck. Jag råkar ha ett strålande minne, men ids inte spara på alla länkar jag ser... :o/

En allmänpolitisk rekommendation man man borde överväga är kanske en rättning mittåt, med ett försiktigt inslag av ökad statlig interventionism. Här har, det ska vi påminna om, vår nuvarande regering snabbt förbättrat läget genom avbetalning på statsskulden, och även höga energipriser har bidragit genom den stora skatteandelen. Anders Borg är nog den nuvarande minister som gjort det bästa intrycket på mig. Jag tror som antytts på en riktig mix av monetaristiskt och keynesianskt synsätt. S k supply side economics är emmertid tveksamt grepp, då bubbelbildning kan riskera stimuleras i ett mycket dunkelt läge.

Detdär att antingen säljare eller köpare förlorar är en intressant truism! Det är dylika överväganden - skogstyp - småaktören enligt min åsikt bör prioritera. Närmare studier av börslistor, enskilda bolag m m, lämnar man klokast till schimpansen. Ingen vanlig dödlig har en chans att konkurrera resursstinna institutioner och monomana blådårar. Men vill man, försiktigtvis, stanna kvar på aktier är det troligen rekommendabelt att gå från stam- till preferensaktier, som är mindre känsliga för spekulation.

 
At 04 juli, 2007 16:47, Anonymous Anonym said...

Jag har funderat vidare på saken, och funnit ytterligare ett uppslag som jag tycker behöver belysas.

När det gäller pengarnas omloppshastighet i USA tycks det finnas en enkel förklaring. Inkomstklyftorna har i USA ökat dramatiskt under ett par tre decennier, och över hela spannet har den relativa ökningen varit större, ju större den absoluta nivån varit från början.

På konsumtionssidan är då en ökad sparbenägenhet att förvänta, vilket enligt keynesianskt recept övar en recessiv inverkan på ekonomin. På produktionssidan får vi en allt mindre efterfrågetäckning, vilket förutom prispress medför avsaknad av goda investeringsmöjligheter med samma effekt. Den biten blir särskilt verkningsfull om arbetets produktivitet ökar hastigt. Om denna ökande produktivitet inte omsätts i motsvarande löneökningar stannar omloppet upp. Effekten härav kan som sagt motverkas med kreditexpansion genom lågräntepolitik, men ju mer omloppet saktar, ju lägre blir den stimulerande effekten av denna. Handelsbalansen torde påverkas positivt, men det uppvägs av en negativ utveckling i kapitalbalansen.

Sedan tittar vi på Sverige. Här har produktivitetsutvecklingen länge varit mycket gynnsam. De höga lönelyften sätter pengarna i omlopp och genererar efterfrågan som skapar nya intäkter åt företagen samtidigt som statskassan förbättras via skatterna. Kostnadsökningen motverkas alltså i följande led av ökade intäkter.

Det här är nationalekonomiska elementa.

Av dylika fundamentala resonemang ser man föga i den allmänna debatten. Vad som händer är att räntan höjs till följd av kostnadsökningarna.

Nu borde emellertid det uppkommande kostnadsinflationstrycket kunna mötas, om bara marknaden fungerar som den skall. I annat fall kan vi riskera en kombination av kostnads- och efterfrågeinflation. Det här borde sannerligen undersökas närmare, men jag känner inte till att sådan forskning, och empiririskt studium, sker i någon märkbar omfattning. Det är som om nationalekonomiska grundbegrepp som omlopp och multiplikatorer är okända bland utbudssidans och det offentligas aktörer, varvid talet om "dynamiska effekter" åtminstone för mig framstår som kraftigt politiskt biaserat. Se där en vänsterekonomisk ansats som förtjänar att tas på allvar till skillnad mot diverse tom och med förlov sagt rätt vulgär och därmed bettlös retorik. Under alla omständigheter ser jag en risk att kortsiktiga vinstintressen får generera en samhällsekonomiskt recessiv politik vars följder, åtminstone teoretiskt riskerar att bli allvarliga.

Nu är det här ett abstrakt rimlighetsresonemang, dvs. en modell. På en dylik kan man inte basera några förutsägelser eller rekommendationer. Det krävs ett tillskott av rejält utredda empiriska data; men någon redovisning härav har åtminstone inte jag sett till. Har någon?

Väsentligt här är att ogynnsamma signaler från USA - i bedömningen härav är jag enig med DN - får kompletteras av oroande signaler i Sverige, fastän dessa är av lite annan karaktär. I sammanhanget väsentligt är även att händelsekedjan torde generera ett bakslag på aktiemarknaden. Detta bakslag uppträder ganska sent i förloppet, men kan då ha allvarliga effekter på hela ekonomin genom en allmänt betryckande effekt på atmosfär, förväntnoingar m m, en diffus faktor som inte för den skull skall underskattas! Mycket tyder på att just en likartad utveckling som jag här skisserat spelade en viktig roll för såväl den amerikanska börskraschen 1929 som den långa depressionen, som endast kunde avhjälpas genom den dramatiska förändring i den aggregerade psykologin kriget medförde.

Avslutningsvis får man se närmare på den relativt öppna svenska ekonomin, dvs. importläckaget, och den relativt höga inkomstelasticiteten för vår export, som ger förstärkta utslag i både upp- och nedgång för världskonjunkturen.

Ja, och så är ju min identitet ingen hemlighet. Bakom artistnamnet Kraxpelax gömmer sig herr Peter Ingestad, 56 år, Solna. Fil kand & privatlärd. :o)

 
At 06 juli, 2007 13:03, Blogger Danne Nordling said...

Jag har funderat vidare på det där att penningmängdens omloppshastighet har minskat. Det verkar troligt eftersom själva penningmängden i Sverige tycks ha ökat långt snabbare än inflationen plus produktivitetsökningen. Någonstans "fastnar" pengarna temporärt.

En förklaring till detta kanske är att börshandeln ökat vilket binder pengar. Det är inte så mycket själva värdeökningen som är orsaken utan omsättningen. Även bostadmarknaden kan ha en sådan effekt, kanske genom att den binder allt större belopp i långa lån (dessa ingår dock inte i alla penningmängdmått). Den monetaristiska analysen är oklar eller outförd.

Vad beträffar USA:s sparbenägenhet har denna minskat, inte ökat. Inkomstskillnadernas utveckling har knappast haft en märkbar effekt. USA:s problem är det nationella sparandeunderskottet i form av underskott i bytesbalansen. Hur långt kan det drivas? Denna obalans utgör ett allvarligt latent hot mot den globala ekonomin.

Både i Sverige och USA har den kamerala synen på samhällsekonomin blivit dominerande. Denna kompletteras med utbudsekonomiska funderingar. Den enda infallsvinkeln till efterfrågan finns i räntepolitiken. Men inte ens där förklarar man hur tex en räntehöjning påverkar inflationen.

Om det blir en kraschlandning på börsen ökar det pessimismen vilket ökar sparandet och minskar konsumtionen. Denna effekt förvärrades 1929 genom Feds restriktiva penningpolitik. Men den stora depressionen orsakades initialt av det sjunkande bostadsbyggandet och finalt av protektionistiska åtgärder i många länder.

De dynamiska effekterna i stabiliseringspolitiken och skattepolitiken borde klargöras av en statlig utredning. Det är oefterrättligt att det är litteraturvetaren Nuder som skall vara riktmärket i dessa frågor.
/DNg

 
At 14 juli, 2007 05:23, Anonymous Anonym said...

Vad som orsakade depressionen är mer komplext än så. Den amerikanska börskraschen var åtminstone en starkt bidragande faktor. Här förekom en katastrofal växelverkan mellan Gamla och Nya världen.

Vad spelade sedan Feds räntepolitik för roll? Själv betvivlar jag att den någon större betydelse.

Jag tror inte att kategorierna Nyttigheter och Pengar räcker till. Jag vill ha en tredje kategori, Papper. Papper är metapengar. Papper är vad man köper pengar för. De utges av bl a bolagen i form av aktier m m.

Köper man Nyttigheter går man ett steg fram, köper man Papper går man ett steg bak: man säljer Pengar.

Ceteris paribus minskar penningmängden då pappersmängden ökar.

En aktiebubbla, en skenande, självförstärkande stegring av värdet på aktier oberoende av dessas utdelning, "stamaktier", kan liknas vid en tornado. En pappertsornado, något sätter i gång den, den driver upp sig själv, och suger med sig pengar. Sedan försvinner den igångsättande faktorn, papperen fortsätter att virvla upp av tornadons inneboende kraft som sedan upphör varefter papperen singlar till marken.

I det läget blir pengar oerhört dyra, vilket ger en kraftig deflationseffekt i vanlig mening.

En hög ränta spelar obetydlig roll under kraftig aktiestegring. På samma sätt blir det mycket svårt att stimulera ekonomin med låga räntor under en depression. (Inom normala ramar lågkonjunktur-högkonjunktur går det däremot bra.)

När allmänheten totalt sett sitter med mängder av nästan värdelösa papper är pengar dyra. Så behöver man låna. Varför lånar banker ut? För räntans skull. Den måste alltså ligga över noll, åtminstone så långt bankerna i nuvarande läge förstått sin egen situation. Med vad skall låntagaren betala denna ränta? Med intjänade pengar som kräver god efterfrågan. Vad skall han lämna i säkerhet? Papper? Glöm det. Nyttigheter? Man är nog inte så pigg på det heller. Det blir alltså inga pengar.

Triangelkretsloppet Nyttigheter - Pengar - Papper - Nyttigheter osv. bryts vid penningspetsen.

Såvida inte Riksbanken ger ut pengar med NEGATIV ränta.

Men det är ju i grunden Keynes vålnad som är tillbaka, inte sant.

Nä du, det där håller inte. Milton är bra, visst är han det, men monetarismens hegemoni är torpederad, och Friedman får i stället bedömas som en framstående ekonom som lämnat viktiga bidrag på det fullt uppdaterade nationalekonomiska paradigm vars stiftare och grundare heter John Maynard Keynes.

(Friedmans empiriska studier har utatts för mycket frätande granskning.)

 

Skicka en kommentar

<< Home