måndag, juni 11, 2007

Tjänstebeskattningen måste reformeras

För att tjänsteproduktionen skall kunna bidra till ökad sysselsättning måste skatterna anpassas till denna typ av företag snarare än industrin som inte kan öka sysselsättningen. Kanske borde tjänstemomsen sänkas. Och på sikt skapar globaliseringen kanske en "normalisering" av det svenska skattetrycket?

Jag var på Almegas seminarium om tjänstebeskattningen idag 11/6 som gick under den vitsiga rubriken "Från järnskatt till hjärnskatt". Den anknyter till att skattesystemet i Sverige är utformat för stora industriföretag och inte för tjänsteföretagen som har den stora potentialen för ökad sysselsättning i framtiden.

Tjänsteproduktion har lägre produktivitet än tillverkning. En övergång till större andel tjänster i BNP leder alltså formellt till sämre välståndsutveckling, vilket Sandro Scocco på ITPS (Institutet för tillväxtpolitiska studier) gjorde en poäng av. Det var också detta debatten om ITPS i vintras handlade om (bloggartikel). Nu tillfogade dock Scocco att effekterna kunde motverkas av att fler kunde tänkas få arbete genom adekvat utformade skatteförändringar (typ hushållstjänster).

Tjänster har en hög inkomstelasticitet, vilket betyder att ju rikare ett samhälle blir desto mer är man intresserad av att konsumera tjänster. Men en svårighet är då att tjänster blir allt dyrare i relation till varor genom att produktiviteten i tjänsteproduktionen inte ökar lika mycket som i varuproduktionen. Detta brukar kallas Baumols kostnadssjuka (efter ekonomen William Baumol) och den beskrivs dessvärre oftast felaktigt när det gäller den offentliga sektorn (ex Wikipedia). Man menar att det finns en tvingande effekt till följd av detta fenomen att ständigt höja skatterna för att "bevara den offentliga sektorn".

Ett ofta anfört exempel är priset på frisörtjänster som ju följer den allmänna löneutvecklingen i det långa loppet. Trots att frisörerna inte kan klippa fortare få de allt mera betalt. Orsaken är att annars skulle till slut ingen vilja arbeta som frisör. Det betyder dock inte att priset på hårklippningar ökar snabbare än lönerna i allmänhet. Samma andel av folks inkomster går alltså bort för att bekosta klippningarna. Om denna andel togs ut i skatt skulle skatten vara konstant som procent av inkomsten. Det behövs inga skattehöjningar för att få håret klippt om detta skulle skattefinansieras.

Nu handlade diskussionen inte så mycket om den offentliga sektorns svårigheter på lång sikt. Dock nämndes kommun- och landstingsföreträdarnas prognoser att kommunalskatten år 2040 kommer att behöva bli 40 procent och år 2095 hela 70 procent. Detta beror på ett oklart missbruk av teorin om Baumols kostnadssjuka där man inte gör klart att man antar en ökning av den offentliga konsumtionen i samma takt som t ex BNP. Det vore som att anta att man efter 25 år fördubblat antalet hårklippningar per år men ändå låtsats att det bara är en konstant andel hårklippningar man talar om.

Skattelättnaderna för hushållstjänster och jobbavdraget fick starkt stöd från docent Ann-Sofie Kolm med bakgrund i Uppsala. Forskningen visar att det är sådana typer av lättnader i tjänstebeskattningen som kan ge effekt på sysselsättningen. Hon efterlyste dock mera experimenterande och också utvärderingar av olika reformer för att man bättre skall kunna ta ställning till reformer inom den offentliga sektorn.

Fil dr Åsa Hansson från Lund diskuterade olika skattepolitiska filosofier när det gäller 'effektiv beskattning'. En modell är att ha likformig beskattning, som var utgångspunkten för den stora reformen 1990/91. En annan att beskatta utifrån externa effekter (A Pigou) på miljö, folkhälsa och liknande. En tredje är att differentiera beskattningen med hänsyn till priskänsligheten (F Ramsey) så att beskattningen blir optimal. Denna tredje modell kräver sannolikt att skatterna även på hushållsnära tjänster sänks medan företagstjänster får en högre skatt (t ex moms). En fjärde modell är att kompensera att fritid inte beskattas med särskilda skatter på varor som är förknippade med fritid (Corlett-Hague). Åsa Hansson exemplifierade med golfklubbor och TV-spel. Bättre exempel är väl filmkanaler på TV, DVD-filmer, CD-musik, nedladdad musik, bio, teater, konserter, skönlitteratur, restaurangbesök utöver lunchmåltider, segelbåtar, skidliftar, charterresor, fritidshus, trädgårdsredskap, byggvaror och liknande fritidsrelaterade varor och aktiviteter.

Vi kan uppenbarligen inte ha så värst mycket högre skatter om det skulle kunna få konsekvenser i stil med den fjärde modellen. Men redan för många år sedan var Anna Hedborg inne på detta när hon tyckte att man skulle ha en särskild skatt på bullbak som man kunde utföra obeskattat hemma (på mjöl eller jäst?). Att momsen på mat borde höjas till normalnivå verkade man vara överens om. Fil dr Henrik Jordahl vid IFN (Institutet för näringslivsforskning, fd IUI) påpekade att denna nedsättning kostar 18 mdr kr och bara 4 procent av pengarna går till de mest behövande i form av ensamstående mödrar med barn.

Nu får Jonas Milton (VD) och Ulf Lindberg (näringsolitisk chef) på Almega gå hem och fundera på vad som skall bli organisationens skattepolitiska program i fortsättningen. Moderatorn på seminariet Lennart Ekdal fick i varje fall beskedet att Almega i fortsättningen skall bli mera vassa i opinionsbildningen än tidigare. Är det inte så att lösningen också ligger i att vidta en generell sänkning av skattetrycket genom att övergå till avgifter och försäkringar? På sikt borde globaliseringen få sådana konsekvenser ansåg några av deltagarna.

Andra bloggar om: , , , , , på intressant.se

Etiketter:

9 Comments:

At 12 juni, 2007 14:27, Anonymous Anonym said...

Ett sätt att komma undan Baumols kostnadssjuka skulle eventuellt vara att reducera det obligatoriska omfånget av offentlig sektor.

Dels borde även tjänster kunna effektiviseras -- vi ser det i näringslivet genom datorisering och outsourcing.

Dels skulle sannolikt utbudet av dels tjänster, dels förordningar och regleringar kunna minska. Du har annorstädes nämnt försäkringsbaserade lösningar, vilket borde kunna optimera tjänsteutbudet. Ett annat sätt vore kanske att förenkla bidragssystemet genom att ersätta det med en negativ inkomstskatt. Slutligen finns sannolikt en hel del överreglerad verksamhet, som (givet en attitydförändring) skulle kunna förenklas och utföras billigare. Här skulle det vara intressant att också se alternativa vägar diskuteras.

(Min egen favorit är Hongkong, som har en stabil, enkel skattelagstiftning med i praktiken hög progressivitet och vad jag förstår bra stöd hos befolkningen. Men jag antar att den omställningen vore för drastisk för Sverige.)

Ett andra hugskott: givet viljan att reformera, hur ska man då kunna experimentera med skattealternativ? Här kan vi ta historien och omvärlden till hjälp: kontrollystna högskattestater brukar i tider när reformer krävs införa särskilda exportzoner eller motsvarande där mindre betryckande regler gäller än i resten av landet. Givet att det verkar svårt att sänka skatterna här, så kanske den taktiken vore lämplig även för Sverige?

 
At 12 juni, 2007 16:53, Blogger Danne Nordling said...

En pessimist skulle säga att Baumols kostnadssjuka verkar oavsett sektor - det är tjänstens karaktär som avgör. Men jag erinrar mig hur vänsterpolitikerna i Järfälla för ett antal år sedan satte sig till motvärn av ideologiska skäl när vuxenutbildningen skulle effektiviseras.

Denna produktivitetsökning skulle ske genom att lärarna till en betydande del ersattes av datorstödd undervisning som kunde centraliseras och ge stordriftsfördelar. Detta lyckades dock den politiska sektorn schabbla bort genom sin demokratiska organisation. Var det bra?
/DNg

 
At 12 juni, 2007 21:12, Blogger Per-Olof Persson said...

Betalningen av den offentliga sektorn

Det är av många skäl bra att produktiviteten i den privata sektorn ökar. Men detta löser dock inte problemet med finansieringen av den offentliga sektorn. Detta beror på att när reallönerna ökar inom den privata sektorn så kommer reallönerna inom den offentliga sektorn att bjudas upp och därmed de totala kostnaderna.

En lösning är då att öka sysselsättningen inom den privata sektorn eftersom detta kommer att öka skatteintäkterna. Men detta fungerar inte i heller eftersom det höga skattetrycket missgynnar framväxten av en privat tjänstesektor.

Detta beror på att skatterna måste vara lägre på investeringar i realkapital om det ska finnas en tillverkningsindustri kvar i landet. Men samtidigt innebär detta att skatterna måste vara högre på arbetskraft än på realkapital om man vill få in höga skatteintäkter. Men detta kommer tyvärr inte att öka sysselsättningen inom den privata sektorn.

Ytterligare ett problem är att en privat tjänstesektor också i många fall har problem med en stagnerande produktivitetsutveckling liksom den offentliga sektorn. Därför kan en större privat tjänstesektor endast till viss del lösa problemet med finansieringen av den offentliga sektorn.

Då återstår således endast ett alternativ - att den offentliga sektorn blir mer produktiv. Men mer produktiv kan denna sektor endast bli om tjänsterna produceras inom den privata sektorn och att dessa tjänster huvudsakligen blir privat finansierade. Om man använder sig av formell logik går det att få fram om antaganden är sanna eller falska. Om denna argumentationskedja inte innehåller några logiska fel så går slutsatsen inte att falsifiera.

 
At 12 juni, 2007 23:35, Anonymous Anonym said...

Skatteverket bör rimligen ha effektiviserats en hel del, med tanke på hur min deklaration ser ut nu för tiden och hur jag deklarerar. (En slags IKEA-liknande modell för offentliga tjänster, om man så vill, i och med att företag och medborgare gör allt större del av arbetet.)

Vet någon vad erfarenheterna av detta har varit? Kan det generaliseras?

 
At 12 juni, 2007 23:49, Anonymous Anonym said...

Per-Olof, jag skulle också vilja slå ett slag för att inte bara höja produktiviteten utan också minska statens åtaganden och därmed behovet av finansiering.

Ett milt exempel kunde vara att införa negativ inkomstskatt istället för bidragsapparaten. Den förra borde kunna administreras långt enklare än den senare. Men man kan sannolikt tänka sig områden där kostnaden är stor och värdet litet (eller till och med negativt). Dessa skulle kunna vara kandidater för att helt enkelt elimineras från statens uppgifter.

 
At 13 juni, 2007 00:00, Anonymous Anonym said...

Hej! Jag bloggar också om skatter ibland... Dock tror jag inte på ett kraftigt minskat skattetryck i sverige pga riskerna för välfärd och övriga trygghetsystem.

Dock skulle jag kunna tänka mig att liknande subventioner till tjänstesektorn.

Nämnas bör dock att socialdemokraterna hade ett förslag om reducerad arbetsivaravigft till 10% under en ettårs period för den egenföretagare som anställde någon vilket är lika stort avdrag som vissa moderata förslag.

Vidare hade vi ocksåf förslag om anställningsstöd även om det inte var lika stora som nystartsjobben.

Viktigt om man ska utföra riktade skattesänkningar är dock att de gynnar tillväxten. Dvs sänkt arbetsgivaravgift kan vara en vettigt skattesänkning medan man kan fundera på en avskaffad fastighetsskatt bidrar lika mycket till tillväxten..

 
At 13 juni, 2007 10:25, Anonymous Anonym said...

Rikard, personligen är jag visserligen för ett drastiskt sänkt skattetryck (låt oss säga tillbaka till 40-50-talets nivåer), men just denna diskussion är snarast inriktad på hur man hanterar stigande kostnader inom t.ex. offentlig sektor.

Ur internationell synvinkel borde skatterna snarast sänkas, men antag för resonemangets skull att vi kan klara oss ändå. Skattetrycket kan dock antagligen inte höjas så mycket mer från dagens nivå, så vad ska isåfall göras?

 
At 14 juni, 2007 11:49, Anonymous Anonym said...

Slutligen, som Danne nämner så kan naturligtvis en avsaknad av förändringsvilja bromsa eller stoppa effektiviseringsprocessen.

Som jag förstår har ändå skatteuttaget konvergerat runt något mer än 50% av BNP sedan ett antal år. Sannolikt går det inte att höja långt mer än så, trots olika utfästelser och en barnatro att skatter bara kan höjas och att budgeten för godis är obegränsat stor.

Kanske kommer vi isåfall givet kostnadssjukan istället för effektivisering att se samma trend av urholkning till pensionsfond som syns hos t.ex. försvaret, men hos många offentliga institutioner. Kostnaderna kan då kontrolleras, men värdet av tjänsterna går mot noll.

Den situationen är inte heller den hållbar: skattebetalarna kan inte sadlas med tidigare generationers generösa åtaganden i obegränsad omfattning.

 
At 14 augusti, 2007 18:20, Anonymous Anonym said...

Det blir ingen förändring värd namnet. Oavsett regering.

Jag ser ingen som helst motivation till att flytta tillbaka mitt lilla (tjänste-)företag från Storbritannien till Sverige.

Trygghet existerar ju inte för små egenföretagare i Sverige heller.

Och i valet mellan dessa alternativ:

A: Ingen trygghet + höga skatter
B: Ingen trygghet + rimliga skatter

så väljer jag förstås B.

 

Skicka en kommentar

<< Home