onsdag, mars 26, 2008

Generell välfärdspolitik ger höga skatter

Med grundtrygghet i välfärdspolitiken skulle skatterna bli mycket lägre. Stora delar av välfärdskostnaderna skulle finansieras med tilläggsförsäkringar istället. Generell välfärdspolitik kräver skatter både för "rundgång" och för en smygvägen införd omfördelning. Med selektiv grundtrygghet, som c föreslog igår, skulle omfördelningen kunna ökas ännu mera med bibehållna höga skatter.

Centerledaren Maud Olofssons förhastade och kanske okunniga utspel om avskaffade barnbidrag utom för låginkomsttagarna aktualiserar den principiella frågan hur en avvägning borde göras mellan generell och selektiv välfärdspolitik. Centern har ju traditionellt haft grundtrygghet som utgångspunkt för välfärdssystemen. Det är en principiellt respektabel ståndpunkt.

Historiskt har det för bondeförbundet dock mera handlat om att bevaka de egna väljargruppernas mera omedelbara intressen. Bönderna har såsom småföretagare med både avskrivningsmöjligheter, som håller nere skatterna, samt möjligheter till stora naturauttag ofta haft låga deklarerade inkomster. Att med dessa förhållanden kräva välfärd enligt inkomstbortfallsprincipen skulle ge ren förlust eftersom skatterna skulle bli högre utan att förmånerna blev större.

Just för barnbidragen är dock en grundtrygghetsprincip mera malplacerad än för andra typer av välfärdsinrättningar. Barnbidragens funktion är samhällsekonomiskt sett att tillgodose den kollektiva nyttigheten "demografisk stabilitet". Enligt detta synsätt skall minskningar i nativiteten (som på 1930-talet) mötas med stöd för familjebildningen (barnavdrag eller -bidrag och liknande). Det är alltså inte i första hand fråga om en fördelningspolitisk åtgärd som t ex skall gynna låginkomsttagarna.

Däremot kan t ex obligatoriska pensioner, sjukpenning och arbetslöshetsersättning organiseras enligt grundtrygghetsprincipen. Det var tanken med de pensionssystem som segrade i folkomröstningen 1957 (frivillig tilläggsförsäkring). Delvis har vi kvar synen när det gäller sjukpenningen som efter en tillfällig höjning till maximalt 10 basbelopp nu är återförd till 7,5 beträffande den inkomst som skall försäkras. Detta är ännu tydligare inom arbetslöshetsersättningen där endast en liten grundförsäkring på 320 kr/dag är obligatorisk och där även den starkt subventionerade tilläggsförsäkringen är maximerad till kring 5 basbelopp.

Vi kan också tänka oss att den utbildning som inte direkt kan motiveras som en kollektiv nyttighet (ca 6 års grundutbildning) skulle kunna avgiftbeläggas och finansieras med studielån. Likaså skulle sjukvården kunna delas upp i ett lågalternativ som var gratis och ett tilläggsalternativ som gav bättre vård med större överlevnadschanser. Sannolikt skulle kritiken bli hård i Sverige mot försök att lansera en lågkvalitativ sjukvård som något som uppfyllde ett rimligt grundtrygghetskrav.

Helt klart skulle grundtrygghet kunna renodlas som princip i socialförsäkringssystemen men inte när det gäller välfärdsproduktion. Frågan är vidare varför ens grundtryggheten skulle behöva finansieras med skatter. Det borde räcka med att en försäkring upp till grundtrygghetsnivå var obligatorisk. Endast för dem som aldrig klarar att ta en försäkring skulle skattefinansiering bli nödvändig. Med medborgarkonton skulle nästan ingen falla inom denna kategori.

Ståndpunkten att generell välfärdspolitik är bättre än grundtrygghet har inte kunnat underbyggas på ett teoretiskt acceptabelt sätt. Motiveringen är istället taktisk och går ut på att utnyttja välfärdspolitiken också för att åstadkomma inkomstomfördelning. Argumentet är följande:

Med generell välfärdspolitik kan man ge större förmåner till låginkomsttagarna än vad som är aktuariskt motiverat (dvs försäkringsmässigt korrekt). Detta beror på att det är möjligt att ta ut höga skatter från alla och speciellt från höginkomsttagarna så länge som alla uppfattar att de får tillbaka något från de höga skatterna. Det är nämligen mycket svårt för lekmän att beräkna vad de egentligen (mera aktuariskt) skulle ha att förvänta sig i form av förmåner från den offentliga sektorn. Finansdepartementets försök till beräkningar är oklara.

Det betyder alltså att så länge politikerna inte låter gör tydliga beräkningar av vad den aktuariska rättvisan skulle ge för olika inkomstgrupper och visa en jämförelse med vad skattefinansieringen istället medför, så kan man föra väljarna bakom ljuset om vad skatterna används till. Men just barnbidragen har inte riktigt denna funktion. Debatten kunde dock bli en inkörsport till en mera principiell diskussion.

Jag kan dock inte undgå intrycket att centerkvinnornas Annika Qarlsson är ute efter att införa någon form av selektiv grundtrygghet för att ytterligare öka omfördelningen. Hon ville uppenbarligen omfördela höginkomsttagarnas barnbidrag till låginkomsttagarna. Någon skattesänkning skulle det inte bli.

Likaså skulle man som miljöpartiet ville på 1990-talet kunna dra in pensioner, sjukpenning osv för höginkomsttagarna för att kunna höja olika förmåner för låginkomsttagarna. Någonting åt det hållet föreslog också journalisten Anders Isaksson som en metod att minska budgetunderskottet under 90-talskrisen. Risken är dock att systemet blir instabilt pga låg legitimitet hos höginkomsttagarna.

Med generell välfärdspolitik måste skatterna bli mycket höga. Dels skall alla betala skatt för en mängd obligatoriska, oftast statliga, försäkringar som lika gärna kunde vara frivilliga och privata. Och dels skall vissa betala ännu högre skatt för att bekosta försäkringsförmåner för andra än dem själva. Med generell grundtrygghet kan skatterna bli mycket lägre eftersom tilläggsförsäkringar är frivilliga och avgiftsfinansierade. Samtidigt bortfaller smygomfördelningen vilket också medger lägre skatter.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

2 Comments:

At 28 mars, 2008 12:10, Blogger Per-Olof Persson said...

Jag håller med om vad du skriver. Men samtidigt har alla de nationalekonomiska skolor som helt eller delvis bygger på Keynes felaktiga teorier klantat till det riktigt ordentligt. Nu är allmänheten indoktrinerade med dessa teorier och nu får vi se resultatet av detta.

Ett exempel på klantigheten är påståendet att det är konsumtionen som skapar efterfrågan i ekonomin. Det är sparandet och investeringarna i produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror) som skapar efterfrågan på konsumtionsvaror. I verkligheten spenderar entreprenörerna pengar på produktionsresurserna innan försäljningsintäkterna för de färdiga produkterna kommer in till företagen.

Detta innebär att det är sparandet och investeringarna som skapar efterfrågan på konsumtionsvaror, och inte tvärtom. Lönerna och allt det som köps in från andra företag betalas ifrån sparandet i ekonomin. Detta innebär att löntagarna (och underleverantörer som är entreprenörer) kan köpa konsumtionsvaror innan de färdiga produkterna kan säljas.

För att nya produkter därefter ska kunna produceras måste en stor del av försäljningsintäkterna sparas och investeras. Men detta sparande sjunker vid höga skatter och av att kostnaderna drivs upp pga politiska ingrepp i ekonomin (exempelvis regleringar, tullar, subventioner). Fackföreningarna driver också upp kostnaderna vilket orsakar ett lägre sparande och att investeringarna sjunker. Detta leder till lägre reallöner och till högre arbetslöshet.

Det finns ingen möjlighet att genom en ökning av den monetära efterfrågan i ekonomin öka investeringarna i ekonomin. Tvärtom leder detta till att de investeringar som är genomförda i de produktionssteg som är längst ifrån konsumenterna avvecklas. En ökning av den monetära efterfrågan leder till att inköpen av konsumtionsvaror ökar. Men detta gynnar enbart de produktionssteg som är närmast konsumenterna medan övriga produktionssteg krymper.

När människor ökar inköpen av konsumtionsvaror blir vinsterna som högst i det produktionssteg som är närmast konsumenterna (försäljning av konsumtionsvaror). Vinsterna ökar också i steget därefter (grossiststeget) men inte lika mycket. Vinsterna ökar också i steget därefter (produktion av konsumentvaror) men inte lika mycket som grossiststeget.

Detta drabbar de produktionssteg som kommer därefter (exempelvis produktion av investeringsvaror som används vid produktionen av konsumentvaror). Mer produktionsresurser efterfrågas i de steg som är närmast konsumenterna. Ökningen av den monetära efterfrågan driver således upp priserna på de produktionsresurser som används i de steg som är längst ifrån konsumenterna.

Detta leder till ökade kostnader i de steg som är längst ifrån konsumenterna. Vinsterna sjunker i de dessa steg och entreprenörerna minskar sina investeringar i dessa steg. Redan färdigställda investeringar avvecklas och landets kapitalstruktur krymper.

 
At 30 mars, 2008 10:02, Anonymous Anonym said...

Det är inte bara barnfamiljer som med Mauds barnbidragsförslag riskerar att få marginaleffekter på över 100 pocent utan det gäller även åtskilliga företagare.

Som P J Linder visar i sin huvudledare i dag tar de inte bara de personliga risker som finns när det gäller att bygga upp ett företag utan de drabbas också av marginaleffekter på över 100 procent.

De ska betala kommunalskatt,statsskatt,värnskatt samt arbetsgivaravgifter.
Då är inte moms och kostnader för eventuella studielån inkluderade.

Med 100 kronor i extra bruttolön ska den nyblivna företagaren betala ytterligare 32 kronor i arbetsgivaravgifter.

 

Skicka en kommentar

<< Home