lördag, oktober 04, 2008

25 år sedan 4 oktober mot löntagarfonderna

Socialdemokraternas förslag till löntagarfonder 1983 ledde till en vändpunkt i Sveriges långsamma utveckling mot socialism. Nu blev marknadsekonomi det nya. Var det folket mot fonderna? Eller berodde detta på några ivriga rubriksättares manipulationer eller på organisationspolitiska nödvändigheter?

För 25 år sedan hölls en jättedemonstration i Stockholm mot den nytillträdda socialdemokratiska regeringens förslag till löntagarfonder. Det skedde samma dag som riksdagen öppnade - den 4 oktober 1983 - och den samlade uppemot 100 000 personer. Det ganska tandlösa förslaget klubbades dock igenom av riksdagen den 21 december. Efter regimskiftet 1990 avskaffades emellertid löntagarfonderna för gott. En närmare redogörelse för hur LO och Olof Palme agerade på 1970-talet när löntagarfonerna växte fram finns i ett par artiklar som jag skrev i januari 2007.

För att högtidlighålla minnet av demonstrationen och de 25 åren utan "fondsocialim" höll Timbro ett seminarium igår som ville uppmärksamma hoten mot den fria företagsamheten idag. Deltagare var finansmarknadsminister Mats Odell, bryggeri-VD:n Jens Spendrup, ideologen Anne-Marie Lindgren från arbetarrörelsens tankesmedja samt riksgäldsdirektör Bo Lundgren (tidigare bankminister och sedan moderatledare). En inledning gjores av Patrik Engellau (ordf i tankesmedjan Den Nya Välfärden) och Dick Kling (ordf i Timbro). En hel del av diskussionen handlade om löntafarfondsfrågan snarare än om de aktuella hoten.

Jag passade på att skänka ett exemplar av min skrift från 1977 betitlad "Fritt näringsliv eller fondsocialism", som utgavs av SAF i 130 000 exemplar, till Timbros bibliotek. Förmodligen hade denna då mycket uppmärksammade skrift en viss betydelse för företagarnas egen uppfattning om löntagarfondernas innebörd. Många av storföretagens ledare hade ju dittills hellre velat göra upp om en kompromiss med LO som såg ut att bli någon form av successiv socialisering med individuell anknytning.

Detta borde det forskas mera om. Det är ju inte alls så att hela frågan mest bestod i att socialdemokraterna och LO lade fram ett förslag 1983 som retade 100 000 företagare men som ändå genomfördes. Långt radikalare förslag hade tidigare diskuterats som om ett uppgivet näringsliv bara hade att tacka och svälja med några små kosmetiska eftergifter. Något hände under resans gång som svetsade samman ett demonstrationståg på 100 000 arga personer.

Något av fondfrågans underliga utveckling framgår av tidningen 'entreprenörs' bok "Tjugofem år utan fondsocialism" författad av journalisten Ronald Fagerfjäll, som utgavs med anledning av bemärkelsedagen. Men författaren undviker att trampa på minerad mark och boken handlar faktiskt om en hel del annat i näringslivets utveckling än hotet från löntagarfonderna. En lika fyllig redogörelse för hur frågan om införande av löntagarfonder har utvecklats finns i senaste numret (40) av tidskriften Fokus som rubricerar sin artikel "Direktörståget". Även SvD uppmärksammar bemärkelsedagen idag med en artikel av Claes Arvidsson på ledarsidan. Tidigare (28/9) skrev PJ Anders Linder om frågan med bäring på näringslivets initialt svaga uppträdande.

En mindre hedervärd förklaring till att näringslivets företrädare till slut samlade sig till försvar av kapitalismen ges av historieprofessorn Lars Ekdahl på Mälardalens högskola:
"Svensk ekonomi var inne i en kris och SAF höll på att falla samman. Fonderna kom som en gåva.

– När protesterna mot fonderna kom i gång, var förslaget i praktiken redan nerlagt. Fonderna blev ett sätt att ena Saf, säger Lars Ekdahl." (Fokus nr 40, s 41)

I själva verket skulle man långt in i borgerligheten ha sett ägandet som ett hot mot demokratin och som måste motverkas med demokratisk socialism även om en del företrädare hellre använde ordet löntagarinflytande. Men varför blev förslaget så urvattnat dessförinnan? Om stora delar av borgerligheten var med på noterna skulle det väl inte finnas något skäl till att överge Rudof Meidners ursprungliga riktlinjer?

Jag frågade Anne-Marie Lindgren på seminariet om vad hon hade för uppfattning om att ägandefrågan fördes in i debatten strax innan Meidner lade fram sin första rapport. Förutom att det berodde på tidsandan hänvisade hon till LO-tidningens rubriksättning när fondförslagen presenterades. Även ett mer urvattnat förslag presenterades som "Med fonderna tar vi över successivt".

Enligt denna i mitt tycke tvivelaktiga hypotes, skulle alltså några få personer på LO mer eller mindre ha manipulerat fram en radikal opinion som inte fanns vare sig hos medlemmarna eller de högre funktionärerna. Hur mycket produktionsbortfall och utflyttning av företag har i så fall dessa personer på sitt samvete? Det borde också vara en uppgift för forskningen att belysa.

Tidigare artiklar om löntagarfonderna

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

7 Comments:

At 05 oktober, 2008 03:46, Blogger Per-Olof Persson said...

Det ursprungliga förslaget till löntagarfonder var kanske inte helt fel. Ekonomin skulle raseras i snabb takt och socialismen skulle ha varit död under lång tid. Människor skulle förstå orsak och verkan.

 
At 05 oktober, 2008 10:29, Anonymous Anonym said...

Löntagarfonderna hade en alldeles speciell inriktning.
För socialdemokratins och LO:s ledande ideologer ansåg man att detta innebar en övergång till ett frihetligt samhälle.

Denna filosofi hade man stöd för även i bredare skikt av partiets valmanskår.

Det var nog bra trots allt att dom som visste vad frihet innebar lyckades stoppa införandet av löntagarfonder även om det finns paraller till planekonomier.

 
At 05 oktober, 2008 12:43, Blogger Danne Nordling said...

Hade det funnits löntagarfonder idag hade de volvoanställda krävt att fonderna skulle gå in med subventioner så att ingen skulle behöva avskedas. Det var visserligen inte syftet med fonderna enligt förespråkarna, men tror någon att löntagarnas egna representanter hade kunnat säga nej i ett TV-program med förtvivlade anställda? Lagerproduktion på obegränsad sikt hade nog blivit resulatatet.

Socialismens svagheter borde kunna debatteras av kunniga journalister utan att man har aktuella anomalier som åskådningsexempel.
/DNg

 
At 05 oktober, 2008 18:23, Anonymous Anonym said...

Hade det funnits löntagarfonder idag hade kanske Sverige fortfarande haft ett bolag kallat Pharmacia?

 
At 06 oktober, 2008 06:42, Blogger Per-Olof Persson said...

Hur man förutsäger lågkonjunkturer

I en artikel ifrån 22 november 2004 förutsäger Gerard Jackson att lågkonjunkturen skulle komma 2008. Gerard Jackson använder sig av den österrikiska skolans konjunkturteori. Konjunkturcykler är ett monetärt fenomen, men förändringar i räntan och i penningmängden skapar en negativ effekt på den reala ekonomin.

"US economy: storm clouds ahead"

http://www.brookesnews.com/042211usrecession_print.html

I dagens artikel förklarar Gerard Jackson varför USA är inne i en lågkonjunktur - "sedan augusti har tillverkningsindustrin minskat sin produktion med 11,3 % och minskat sin sysselsättning med 7,9 %".

"The US is definitely in recession"

http://www.brookesnews.com/080610usinrecession_print.html

 
At 06 oktober, 2008 09:56, Anonymous Anonym said...

Det var tur att svenska folket och näringslivets motstånd mot löntagarfonder var så starkt! Annars hade nog svenska samhället idag befunnit sig på en nivå likt Kuba eller Nordkorea...

 
At 06 april, 2019 21:34, Blogger Unknown said...

Situs Terpercaya
Agen Sbobet Teraman
Situs Terpercaya

 

Skicka en kommentar

<< Home