torsdag, januari 31, 2008

Schimpanser är socialistiska egoister

Experiment som apforskningen nyligen gjort visar att schimpanser inte kan samarbeta genom handelsutbyte. De kräver nästan fullständig uppoffring från motparten för att gå med på ett byte. De visar prov på egoism men vill inte hålla efter andra egoister. De ser gärna att andra delar med sig men ger föga i gengäld. De är dåliga kapitalister.

Ytterligare en undersökning av schimpansernas beteende redovisas idag 31/1 i DN (ekonomidelen) under rubriken: "Schimpanser är dåliga kapitalister". Experiment visar att de är dåliga på byteshandel. De förstår vad handel går ut på men är ändå inte villiga att delta om inte vinsten blir mycket stor.

Experimenten gick ut på att ett antal schimpanser fick tillgång på frukter och annan mat. Därefter fick de chansen att byta ut dem mot andra "godbitar" som försöksledarna räckte fram. De var villiga att byta ut vissa saker, men bara om de fick något mycket bättre i utbyte. Annars föredrog de att behålla det de hade. Resultaten redovisas i Public Library of Sciences och slutsatsen är att schimpansernas inställning är omöjlig om handeln skall fungera.

Intresset för schimpansernas beteenden bottnar i föreställningen att de pga sin genetiska likhet med människan skulle kunna indikera vilken egentlig natur människan är utrustad med när kulturell påverkan inte föreligger. En del forskare har hoppats på att experimenten skulle visa att aporna skulle vara altruister och därmed ge stöd åt J J Rousseaus teori om den "ädle vilden". Men även detta experiment måste ha blivit en besvikelse för dem som hoppats att schimpanser kunde visa att männikans natur egentligen är altruistisk.

Tidigare experiment, som jag redovisat, visar att schimpanser inte vill visa 'tillmötesgående beteende'. Även om de inte behöver offra sin egen mat är de inte villiga att utan större ansträngning hjälpa andra än sina egna släktingar att få tillgång till mat (bloggartikel 31/10-05).

I en artikel i DN i december -07 redovisas experiment med schimpanser i ultimatumspelet. Först konstateras att aporna är ogenerösa och inte vill dela med sig. De är inte altruister. När de spelar om russin visar det sig att de inte heller förstår sig på att sabotera en fördelning som de borde tycka är orättvis mot dem själva (bloggartikel 18/12-07). De agerar strikt som 'economic man'. Några bloggare drog slutsatsen att Schimpanserna visade kapitalistiska tendenser (ex).

Men nu visar det sig att schimpanser är dåliga kapitalister. För att kunna bli framgångsrik i ett system med marknadsekonomi fordras för det första att man vill byta och handla. För det andra får man inte vara alltför egoistisk. Och för det tredje måste man vara på sin vakt mot bedragare och vara villig att ta en kortsiktig förlust för att hålla ordning på de egoister som ändå uppträder.

Schimpanser vill inte dela med sig. De vill inte ens göra byten om inte den andre starkt förfördelas. De vill inte upprätthålla en ordning där egoisterna lär sig att dela mera lika i samarbetet. Det är uppenbart att de egoistiska schimpanserna vill att andra skall dela med sig medan de själva inte skall ge något väsentligt i gengäld.

Kanske skulle man kunna klassificera schimpanser som socialistiska egoister. Precis som mänskliga socialister vill de gärna att andra skall dela med sig. Att idka byteshandel är inte modellen försåvitt inte vinsten mera liknar altruism från motparten. De vill ha fördelar på andras bekostnad.

Människan är däremot för det mesta mera neutral i sitt beteende. Hon fordrar inte nästan total underkastelse i en handelsrelation. Hon är beredd att "uppfostra" dem som går för långt i schimpansriktning när ett byte ser ut att bli alltför ojämnt. Ofta kan människan visa tillmötesgående så länge det inte kräver altruism. Det är till fördel för handel som kan ge arbetsspecialisering och sedan välstånd.

Om en del människor inte nöjer sig med möjligheterna att hålla efter dem som kräver för mycket uppstår en önskan att inrätta ett helt nytt system. Men motivet för detta bygger på två sentiment: det ena är att alla borde vara snälla altruister - det andra att korrigeringsmöjligheterna mot den mindre grupp som agerat alltför schimpanslikt kraftigt skall skärpas. Företrädarna för den första motivationen skulle kunna klassificeras som socialistiska altruister. Den andra kan klassificeras som socialistiska egoister eftersom de vill att andra skall uppoffra sig mera.

Den första gruppen har inte fått se sin modell förverkligad och forskningen ger föga stöd för att medfödd altruism existerar. Den andra gruppen har genomfört sin modell under 1900-talet. Men antingen har den fallit sönder eller modifierats i marknadsekonomisk riktning. Sovjetexperimentet visar att ett ekonomiskt system där människor reduceras till apor faller ihop. Kan vi dra någon slutsats om apforskningens betydelse för socialismen i praktisk tillämpning?

Forts: Barn är tillmötesgående mot kompisar, 12/9-08

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, januari 30, 2008

Klimatmålen hotar skogsindustrin men inte jobben

EU:s krav på förnyelsebar energi kommer att slå ut en del av skogsindustrin. Men sysselsättningen kommer istället att öka i framställningen av skogsbränslen. När vindkraftverken eventuellt byggs i Sverige ökar sysselsättningen i maskinindustrin temporärt i ett årtionde.

Idag går ordföranden i SCA:s styrelse, Sverker Martin-Löf, ut i DI (30/1) med ett angrepp på EU:s klimatmål under den nästan tvåsidiga rubriken: "Klimatmål hotar jobben". Han har två argument. För det första höjer handeln med utsläppsrätter elpriserna. För det andra betyder kravet på ökad andel förnybar energi från 40 till 49 procent att mer skog kommer att gå till energiproduktion.

På kort sikt kommer naturligtvis båda dessa effekter att ge svårigheter för skogsindustrin. Men på längre sikt behöver knappast båda effekterna uppträda samtidigt. Det beror till en del vilken väg byråkraterna i Sveriges planeringsdepartement och -myndigheter kommer att välja för att uppfylla kvotökningen med 9 procentenheter. Den ena vägen innebär prioritering av kraftproduktionen. Den andra prioriterar förnybara biodrivmedel. Dessutom finns frågan om kärnkraftens dimensionering med i bilden.

Med en kraftig utbyggnad av vindkraften och av kraftvärmeproduktionen skulle Sverige med vissa svårigheter kunna uppnå kvotökningen med 9 procentenheter. Detta ger en kraftig ökning av elproduktionen. Låt oss anta att kraftvärmen byggs ut med 30 TWh varav 10 TWh i form av el, vilket ligger i linje med KVA:s bedömning av potentialen (bloggartikel nov-07). Den totala ökningen som EU kräver kan bedömas till 54 TWh (15% motsvarar 90 TWh, 9% 54 TWh, se bloggartikel dec-07). Kvar blir då 24 TWh för vindkraft, vågkraft etc. Det är ren elproduktion och summan blir 10 plus 24 = 34 TWh mer el.

Detta skall först ställas mot behovet som experterna enligt tidskriften Fokus anger till 20 TWh ytterligare el till 2025 (bloggartikel 27/1). Dessutom kommer kärnkraften att byggas ut med ca 5-7 TWh genom effektiviseringar av redan byggda verk. Vi ser alltså att det kommer att uppstå ett svenskt överskott på elkraft år 2020 ceteris paribus. Om medlet för detta är skattesubventioner av vindkraft och kraftvärme kommer det reguljära elpriset att sjunka - åtminstone för industrin. För vanliga konsumenter kan det bli en höjning eftersom elsaktten kan höjas för att bekosta subventionerna.

Eftersom det framstår som irrationellt att Sverige skulle exportera skattesubventionerad el är detta alternativ mindre sannolikt. Dessutom är det rimligtvis så att EU kräver att det är den svenska energiförbrukningen som skall öka vad avser förnybart ursprung. Om en del av elproduktionen exporteras kommer Sverige inte att få räkna denna del som förnybar. Slutsatsen blir att Sverige antingen producerar 1) en mindre ökning av elkraft eller 2) ökar förbrukningen av el inom Sverige.

1) Med en socialdemokratisk regering 2010 blir det kanske nedläggning av ett par, tre reaktorer fram till 2020. Det skulle motsvara omkring 20 TWh. I så fall blir det grovt balans 2020. Utan nedlagd kärnkraft skulle den billiga satsningen på kraftvärme kunna bytas ut mot framställning av biodrivmedel för bilar istället. Då bortfaller 10 TWh el enligt antagandet ovan. Det ger utrymme för även en satsning på p 2).

2) En ökning av förbrukningen av el måste ske på bekostnad av fossilbaserad energi. Oljepannor kan bytas ut mot elvärme om konsumentpriset kan begränsas. En planmässig satsning på eldrivna bilar kan också leda till att fossildrivmedel kan bytas ut. Samtidigt måste också biodrivmedel subventioneras så att även till en början mycket dyr skogsetanol kan användas. Frågan är om denna teknik, som inte är färdigutvecklad, kan bli tillräckligt betydande för den förnyelsebara produktionen. Osäkerheten om detta kan bli att den dyrbara framställningen av etanol från vete måste prioriteras på kortare sikt. Och hur ställer vi oss till igenplantering av åkermark med energiskog (salix)?

Allt detta kommer att ta tid. Utredningar och överväganden kan ta många år. Därefter skall investeringar göras. Kanske är det enda realistiska att kasta EU:s krav i papperskorgen och istället helhjärtat satsa på kärnkraft?

Men skogsindustrin behöver få besked. Tillgången på skogsråvara kommer att minska. En lönsam export bortfaller och kompenseras endast med bortfallet av en billigare oljeimport. Skogsindustrin slås delvis ut. Men på sikt kommer inte sysselsättningen totalt att drabbas. Produktionen av skogsbaserade bränslen kräver sysselsättning. Och om Sverige inte importerar vindkraftverk kommer investeringarna i dessa att under ett årtionde ge ökad sysselsättning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, januari 28, 2008

Rättvisan knäcker de borgerliga?

De borgerliga teknokratiska statsråden vet ingenting om rättvisefrågor. Det leder till att opiniopnssiffrorna dalar. Nu senast körde Cristina Husmark Pehrsson (m?) i diket när hon menade att rättvisan kräver att kollektivavtalade sjukförsäkringar konfiskeras om de ger mer än 75 procent. Borde hon avgå som Anna Hedborg?

I en signerad artikel i DN den 26 januari pekar Anders Isaksson på en viktig orsak till den borgerliga regeringens fall i opinionsmätningarna.Det är kort och gott att den inte säger något om rättvisan. Med detta avser Isaksson den sociala rättvisan eller fördelningsrättvisan. Alliansens företrädare pratar och pratar om vallöften och siffror men säger ingenting om rättvisa. Och rättvisa är vad väljarna tidigare alltid fått höra socialdemokraterna prata om. En stor del av väljarkåren tar tydligen intryck av sådant tal. När det uteblir dalar regeringens sympatier.

Efter vad jag förstår är detta ett avgörande problem för regeringen. Det finns inga företrädare kvar som har ett hum om rättvisefrågor längre. Den siste av dem var nog Alf Svensson (kd). Därför räcker det för Mona Sahlin att antyda att regeringens politik är litet vagt orättvis och att socialdemokraternas mål är att "återställa rättvisan".

De borgerliga företrädarna borde ha skaffat sig kunskaper i rättvisefilosofiska frågor. På detta område har den politiska filosofin gått framåt med sjumilakliv de senaste årtiondena. Den som följt denna utveckling skulle säkerligen ha kunnat formulera en borgerlig rättviseideologi som hade kunnat ge självförtroende åt en regering som vill förändra på så många områden. Till nöds skulle man kunnat hålla sig till klassisk borgerlig ideologi istället. Nu ger regeringen tvärtom intrycket av att helt ha kastat allt vad ideologiskt tänkande i papperskorgen.

Den senaste dikeskörningen på just rättvisevägen svarar socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson för. Hon har ju lanserat det för en borgerlig företrädare tvivelaktiga förslaget att inskränka avtalsfriheten på sjukförsäkringsområdet så att en långtidssjukskriven aldrig kan få mer än 75 procents ersättning trots kollektivavtalade eller privata tilläggsförsäkringar. Den statliga försäkringsersättningen skall i sådana fall reduceras så att resultatet ändå blir 75 procent. En annan socialförsäkringsminister, Anna Hedborg (s) antydde något liknande på pensionsförsäkringsområdet för ett antal år sedan och hade sedan fullt sjå med att dementera att hos skulle ha önskat att konfiskera en del av de privata pensionsförsäkringsbetalningarna. Kort därerfter deporterade Göran Persson henne till Försäkringskassan.

Men Cristina Husmark Pehrsson är ett snäpp värre. Hon anför explicit rättviseskäl för sin vilja att inskränka friheten. När det finns ett statligt försäkringssystem ska den enskilde inte kunna köpa privata försäkringar "för att komma bättre till ekonomiskt än vad andra kan göra". Detta upprör SvD:s politiske chefredaktör P J Anders Linder i en ledare igår så till den grad att han brännmärker henne för "jämlikhetsfundamentalism". Hon tycks inte förstå att hennes argument också träffar den som personligen sparar till sämre tider som sjukdom och ålderdom. "När blev det orättvist att spara?" frågar han.

Det är kanske dags för Fredrik Reinfeldt att göra detsamma som Göran Persson när socialministern begår socialistexstrema förlöpningar. Dessutom borde han sätta hela regeringen på skolbänken för att lära sig borgerlig ideologi. Okunnighet om rättvisefrågor kommer annars att knäcka de borgerliga. För det är väl inte nya socialdemokratiska tekniker vi nu ser på taburetterna?

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, januari 27, 2008

Kärnkraften ingen lösning med EU:s mål om förnybar energi

Om EU:s mål om förnybar energi kan uppnås behöver kärnkraften inte byggas ut. Det kan bli elöverskott om biobränslena används till kraftproduktion. Då kan ett par reaktorer stängas. Folkpartiet som kräver mer kärnkraft måste ägna sig åt planekonomisk kalkylering med elbilar för att kunna motivera en liten utbyggnad av kärnkraften.

En del bedömare tycks anse att det det föregivna klimathotet medför att kärnkraften borde byggas ut. Folkpartiet med Lars Björklund i spetsen föreslog nyligen en utbyggnad av kärnkraften med fyra nya reaktorer. I tidskriften Fokus, som utkom i fredags, presenteras också en analys som gör gällande att redan det ökande elbehovet till 2025 inte kan tillgodoses utan att kärnkraften byggs ut. Sådana uppfattningar bygger på att EU:s krav att Sverige skall öka sin andel förnyelsebara energiproduktion med 9 procentenheter (från 40 till 44 procent) inte alls går att uppnå.

Kärnkraftsförespråkarna måste alltså göra trovärdigt att utbyggnaden av vindkraft, biobaserad kraftvärme, vågkraft och solcellsel helt har felkalkylerats. De måste sedan få Sverige att snabbt deklarera att försöken att uppnå denna ökning enligt EU:s krav nu uppges till förmån för en utbyggnad av kärnkraften. Även Frankrike kan tänkas agera i denna riktning. Tidskriften Fokus citerar sålunda forskare på avdelningen för energiteknik på Chalmers tekniska högskola som bedömer att den förnybara elen i Sverige bara kommer att öka med 10,9 TWh till år 2025.

Chalmers´ bedömning täcker bara hälften av den ökning av elförbrukningen på 20 TWh som experterna förutser till 2025. Dessutom kräver en ökning från 40 till 49 procent förnybart minst en utbyggnad med 54 TWh (större delen el) vilket indikerar att denna utbyggnad är orealistisk. Sverige skulle inte bara behöva förkasta EU:s krav utan också av nödtvång behöva bygga ut kärnkraften. Sakligt sett är detta en samhällsekonomiskt försiktig strategi. Kostnaden för kärnkraft är väsentligt billigare per TWh än biobränlebaserad kraftvärme och i synnerhet vindkraft - se nedanstående diagram från Vattenfalls årsredovisning för 2006:


Men det förefaller inte som om folkpartiet förstått att en utbyggnad av kärnkraften förutsätter ett frångående av EU:s krav på förnybar energi. Sverige kan inte både sträva efter ett uppfyllande och samtidigt bygga ut kärnkraften. Då skulle vi få elöverskott 2020. Kärnkraftsutbyggnaden kan dessutom inte börja planeras förrän nästa mandatperiod. Skall Sverige de närmaste åren satsa på en utbyggnad av förnyelsebar energi för att sedan avbryta det mesta av denna om kärnkraftens utbyggnad får klartecken om 4-5 år?

Om vi antar att de ca 54 TWh förnybar energi kunde byggas ut med hjälp av hälften biobränslen som till lika delar ger el och biodrivmedel samt resten med vindkraft mm som enbart ger el skulle tillförseln bli ca 40 TWh. Lägger vi till fyra reaktorer av genomsnittsstorlek får vi nästan 30 TWh ytterligare. Vi skulle teoretiskt få ett tillskott på 70 TWh el när behovet ökar med 20 TWh.

Det betyder rimligtvis att vi måste välja huvudsaklig inriktning ganska omgående. Allting tyder på att regeringen nu går in för att försöka uppnå EU:s krav på förnybar energi. Även om detta inte ens lyckas mer än till hälften vad gäller elproduktionen kommer detta att ge 20 TWh ytterligare el och därmed uppfylla det förutsedda behovet på bortåt 20 TWh ytterligare el år 2020. Det är svårt att se att det skulle behövas också ytterligare kärnkraft det närmaste årtiondet.

Tvärtom skulle en så stor ökning av elproduktionen med förnybar energi som uppfyller EU:s krav (om det nu är möjligt) kunna bereda utrymme för stängning av en eller två kärnkraftsreaktorer till år 2020. Argumentet för att inte stänga dem är möjligtvis att rikligare tillgång på el skulle kunna möjliggöra en massiv satsning på bilar med hybridmotorer av plug-in-typ.

Ett delvis annat scenario är att biodelen av den förnybara energin inte alls används till den energieffektiva kraftvärmeproduktionen utan helt till biodrivmedel istället. Detta ligger fortfarande inom ramen för EU:s krav på ökad förnybar andel av energianvändningen men skulle överskrida kravet på att andelen förnybara bildrivmedel skall öka med 7 procentenheter. En översatsning på biodrivmedel medför alltså samtidigt att kärnkraften fortfarande behövs i sin fulla kapacitet för elproduktion. Men behövs det ännu mer kärnkraft som Carl B Hamilton (fp) skriver i en kommentar till Fokus-artikeln?

EU:s krav på 49 procent förnybar energi och en ökning av förnybara drivmedel från 3 till 10 procent är planekonomiska mål som förvrider den mest kostnadseffektiva energiproduktionen som skulle kunna ge 17 procents minskning av utsläppen. Nu måste planeringsbyråkraterna ta ställning till olika vägar att uppnå alla tre målen samtidigt utan att veta hur framtidens teknik och relativa kostnader kommer att se ut. Det gäller att se till att varken brist eller överskott uppkommer. Erfarenheterna från östländernas planekonomiska experiment visar att det kanske inte blir så lätt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, januari 25, 2008

Ekonomisk kris eller avmattning?

Det blir en kanske inte ens påtaglig konjunkturavmattning om man får tro prognoserna gjorda med beräkningar. Inte ens utebliven tillväxt i USA i år leder till ekonomisk kris. Det är först när man lägger in mera vaga bedömningar av de psykologiska reaktionerna som det finns anledning att befara ekonomisk kris i världen.

Nu kommer konjunkturrapporterna i en strid ström. I måndags kom en rapport från Nordea och i tisdags en från Swedbank. På onsdagen kom Konjunkturinstitutet (KI) med sin rapport enligt den nya publiceringsordningen. Samtidigt rapporteras det om fortsatta kraftiga börsfall österut och den svenska börsen har sjunkit med ca 30 procent sedan toppen från mitten av förra året. Rapporterna talar om avmattning och viss risk för recession i USA (sjunkande BNP). Men ingen pekar på en direkt kris. KI är dock betydligt mera optimistiskt än bankerna.

Enligt KI får vi varken se någon egentlig nedgång av BNP bland industriländerna eller någon ökad inflation. Se diagrammet nedan där den förutsedda BNP-utvecklingen också är representativ för USA:


Detta förutsätter att motåtgärderna i form av räntesänkningar och skattesänkningar i USA får effekt. Ben Bernankes räntesänkning med 75 punkter kom samtidigt som KI offentliggjorde sin rapport. Men sänkningen fanns förutsedd i rapporten och då förlagd till första kvartalet, vilket framgår av nedanstående diagram:


En sammanfattning av KI:s prognoser visas i nedanstående tabell:



Den kritiska punkten för Sverige är arbetsmarknadsgapet som för arbetslösheten visar hur stor avvikelsen är mot NAIRU (punkten för jämviktsarbetslösheten). Vi ser här att det förutses en ytterligare överansträngning jämfört med förra året (0,4 ökar till 0,9) vilket leder till ökat kostnadstryck. Men denna ökning är ändå inte så stor att den underliggande inflationen (KPIX) mer än tillfälligt går över 2 procent. Reporäntan höjs med 50 punkter före årsskiftet.

KI förutser alltså en knappt märkbar avmattning i USA och en nästan betydelselös minskning av tillväxten för hela världen, se tabellen nedan:

På grund av osäkerheten genom finansmarknadernas problem har KI gjort en alternativ kalkyl med en betydligt sämre utveckling i USA med sjunkande huspriser och utebliven BNP-ökning 2008. För världen totalt blir resultatet en reducering av tillväxttakten med 0,8 procentenheter (även för Sverige). Men inte heller i detta fall blir effekterna krisartade. Redan 2009 ligger BNP-ökningen för USA bara en halv procent under prognosen i tabellen ovan. Arbetslösheten i Sverige kommer då att successivt stiga och ligga en procentenhet högre valåret 2010. Reporäntan blir lägre - med 2,4, 3,1 resp 2,7 procentenheter (betyder tex 1,4 procent 2009). Kommer regeringen i så fall att ha ens en teoretisk chans att sitta kvar? Se nedanstående diagram:

Man kan dock fråga sig hur tillförlitliga modellberäkningar är i ett läge där irrationella psykologiska faktorer ser ut att spela stor roll. Subprime-lånens ompaketering tycks ju ha skadat förtroendet mellan olika finansiella institutioner med både verkningar för den ordinarie utlåningen och för aktiemarknaden. Detta kan påverka både investeringar, husköp och privat konsumtion, som i nästa skede driver fram ytterligare kontraktion. För att kunna bedöma sådana effekter räcker det inte med att bara göra alternativa beräkningar med exogent givna, mera pessimistiska, grundvärden.

Nu väntas ytterligare räntesänkningar i USA nästa vecka. Det finanspolitiska stimulanspaketet på ca 145 mdr $ (1,0 procent av BNP) ser ut att sjösättas ganska snart trots att demokraterna först såg ut att vilja förhala processen. Kanske vi nu ser en stabilisering på samma sätt som flera gånger tidigare det senaste året. Då återstår frågan när vi kan tro att den sista frossbrytningen har ebbat ut.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, januari 24, 2008

Att njuta av ondska

Det är uppenbart att många njuter av att få utöva våld och att få se andra utöva våld. Detsamma gäller utövandet av tvång - särskilt i organiserade politiska eller religiösa former. Att detta skulle vara altruism eller konventionell egoism verkar orimligt. Gillandet av ondska utgör en särskild moralisk handlingskategori av illvilja.

Dagen Nyheter har på "Insidan" startat en moralfilosofiskt intressant artikelserie under vinjetten "Njuta av våld". Den första 23/1-07 handlar om två fotbollshuliganer under rubriken:
"Att få in ett slag är så jävla skönt"
Artikeln beskriver hur slagsmålen blev ett självändamål utanför fotbollsarenorna och inte ens i samband med matcherna.

Här beskrivs "Pablos" beteende:
"Under fem år var kickarna efter att ha fått ge sig på en annan kille det häftigaste han visste. Särskilt skönt kändes det när blodvite uppstod, när någon till exempel började blöda näsblod."
När han fick in ett slag upplevde han rena lustkänslor: DN:s Thomas Lerner frågar: "Kan du jämföra den känslan med något annat?
- Kanske med att ligga med en tjej? Det pirrade i kroppen, man kunde känna att man var på väg att få stånd, fast inte riktigt, och när det var över kändes det som efter en utlösning.
Slagsmålen brukade pågå en kort stund, skriver DN, högst några minuter. "När Pablo var på väg därifrån kändes det lugnt i hela kroppen, säger han. Det var som om all uppdämd aggressivitet försvunnit."

Vilken typ av moraliskt beteende är detta? Är det altruism? Pablo gör något som inte gynnar honom själv mer än att han tycker att det är roligt. Med Ernst Fehrs definition av altruism (altruistisk bestraffning) skulle det kunna tänkas vara altruism. Fehrs experiment visade att den som fick bestraffa någon annan upplevde lust trots att handlingen inte gynnade henne själv.

Det verkar orimligt att klassificera huliganer som slåss på gatorna såsom altruister. Om syftet var att offra sig för sin stam, sitt folk, sitt land, sin religiösa övertygelse skulle det kunna kallas altruism. Man vill genom att missgynna sig själv gynna andra - i detta fall i kampen mot en gemensam fiende.

Huliganerna kanske istället är egoister? Är det svag egoism det handlar om? Kan slagsmål likställas med att äta en god middag - man tänker på sig själv och inte på de svältande i Afrika? Eller är det stark egoism det handlar om? Man äter en lyxmiddag på kvarterskrogen och smiter från notan?

De som njuter av ondska passar inte in i någon av de vanliga moraliska kategorierna. Att njuta av att göra andra illa utan att tjäna på det själv är uppenbarligen en särskild kategori. Det är vad som skulle kunna kallas enkel illvilja. Man skadar andra utan att vinna på det själv. Denna kategori skiljer sig sedan från varianten där man skadar andra genom att skada sig själv. Sådant beteende skulle kunna kallas självdestruktiv illvilja.

Enkel illvilja behöver enligt min mening inte begränsa sig till att man själv måste utöva fysiskt våld. Det framgår också av DN:s andra artikel i serien som också handlar om publikens uppskattning av våldsutövning:
"I en hockeymatch på Hovet i Stockholm nyligen rök två spelare från Djurgården och Luleå samman. Publiken jublade. Dagen därpå menade en sportkrönikör i Aftonbladet att slagsmål självfallet måste tillåtas i elitserien - då ökar underhållningsvärdet."
Professor Peter Gill menar att mycket av våldsutövningen är inlärd och alltså möjlig att påverka:
"- De flesta barn vet oerhört snabbt hur långt de kan gå, lär sig gränserna för det accepterade. I samspelet mellan andra barn och vuxna, i socialiseringsprocessen, lär de sig den moraliskt accepterade våldsnivån i vårt samhälle."
Men i så fall borde det väl göras mer för att stävja våldet på ett tidigare stadium? Det är Peter Gill inne på. Man undrar dock varför alla kriminalpolitiker verkar ha trott att våldet skall bekämpas med fler poliser och säkerhetskontroller vid matcherna. Frågan är komplicerad eftersom vi har sett våldsbetonade uppvisningar ända sedan antiken i form av gladiatorspel och djurhetsningar. Fortfarande har vi kvar tjurfäktningar och liknande ännu idag. Och hur ligger det till med sadistiskt beteende?

Dessutom är det rimligtvis också så att det inte bara är fysiskt våld som uppskattas av många människor utan också psykiskt. Det finns alltid personer som själva vill utöva tvång mot andra. Och ännu fler som uppskattar sådant tvångsutövande. Även detta beteende bör klassificeras som illvilligt. Man vill alltså försämra för andra utan att vinna på det själv förutom att man gillar själva försämrandet.

Mycket av politik och religion under århundradenas lopp har handlat om illvilja i organiserade former. Oftast är dock inte explicit illvilja socialt acceptabelt. Därför har den ofta draperats i olika rättfärdigande retoriska dräkter. Hämnd och religion var tidigt legitima motiv. Någon vag rättvisemotivering ett annat. På senare tid har också det jag kallat "tvångsaltruism" blivit ett slagkraftigt argument. Även om en del i detta beteende utgör organiserad egoism så finns ofta ett element av illvilja med i motivationen. Man vill försämra för någon avskydd grupp, inte i första hand för att själv njuta av dess tillgångar, utan för att man vill att andra skall lida.

Detta fenomen har inte diskuterats särskilt mycket av statsvetenskap och filosofi. Men beteendet har ställt till svårigheter för utilitaristerna: skall njutningen av andras rena olycka räknas in i nyttokalkylerna? Ronald Dworkin kallar
avund, illvilja, missunnsamhet, hat, rasism, homofobi, sadism etc för externa preferenser som inte skall få räknas in i nyttokalkylen. Motiveringen är att detta i annat fall skulle innebära en sorts dubbelräkning. Andra utilitarister är inte så övertygade. Detta är en av orimligheterna i den utilitaristiska läran.

Illvilja är inget begränsat socialt fenomen. Moraliskt borde motivet vara lika starkt att bekämpa illviljan som egoismen. Men den moralfilosofiska diskursen har istället handlat om motsatsparet altruism-egoism. Ekonomisk-teoretiskt fångas inte heller illviljan i de nationalekonomiska modeller som bygger på postulatet "economic man". Det kanske är en mindre brist eftersom illviljan är koncentrerad till de mera politiska sektorerna.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

Nuder petas av Sahlin?

Lunchekot idag uppger att Mona Sahlin (s) skall göra ommöbleringar i partitoppen. Det skall avgöras under eftermiddagen.

Vad det främst gäller är att den ekonomiske talesmannen Pär Nuder, tidigare finansminister, skall bytas ut. Han har inte varit så aktiv den senaste tiden, spekuleras det. Nuder såg genast efter valet svårigheter att gå till val på höjda skatter och återställd a-kassa. Dessutom hade han svårt att psykologiskt anpassa sig till valnederlaget.

Detta är enligt min mening väntat, vilket man kunde ana när Nuder var gäst i Ekots lördagsintervju 12/1 som jag skrev om under rubriken Nuder avgår snart? Här nämnde jag också att Nuder var mindre omtyckt i partiet på grund av personliga egenskaper. Det är inte bara en fråga om att han är förknippad med valnederlaget och den avgångne partiledaren Göran Persson.

Ny ekonomisk talesman blir sannolikt den lojale Thomas Östros, enligt Eko-redaktionen.

Andra bloggar om: , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, januari 23, 2008

Orealistiskt EU-krav på förnybar energi

EU kräver att Sverige som är bäst på förnybar energi ändå skall öka produktionen av skogsbränslen drastiskt och 20-dubbla vindkraften på 12 år. Det kommer att bli dyrt och motverka en minskning av de globala utsläppen eftersom pengarna skulle ge större minskningar där inte så mycket gjorts som i Sverige. Men opponenterna vill göra ont värre.

Idag kom EU:s fördelning av kraven på medlemsländerna när det gäller klimatpolitiken (DN). Sverige skall minska utsläppen av växthusgaser med 17 procent till 2020 jämfört med 2005. Dessutom skall Sverige öka andelen förnyelsebar energianvändning från 40 procent till 49. Det är mindre än de 55 procent som tydligen var ett preliminärt krav när saken diskuterades i december (bloggartikel). Målet är att EU skall öka andelen förnyelsebar energi från 8,5 procent till 20 procent till år 2020.

Tanken med EU:s fördelning sägs formellt vara att lägga högre krav på rika länder än på fattiga. Det hjälper inte att ett land redan kommit långt i arbetet med förnybar energi - biobränslen, vindkraft, vattenkraft, solenergi - och därmed har svårt att till rimliga kostnader öka sin andel. Det förefaller dock som om denna princip inte gäller för t ex Lettland. Sverige ligger i topp inom EU med det relativt fattiga lettland på andra plats enligt nedanstående diagram från Eurostat:


Vi ser här att Sverige enligt den inte preciserade definitionen har en andel på 40 procent (Vetenskapsakademien uppger 26 procent). Nu skall denna öka med 9 procentenheter (p e). Lettland ligger på 34 procent och skall öka med 8 p e till 42 procent. Det låter som ett ohemult krav på ett fattigt land.

Men även för Sverige är kravet kostsamt och knappast realistiskt. Det är dock inte vansinmnigt som det tidigare kravet på 15 p e som motsvarade en förnybar konsumtion på 90 TWh. Nu är kravet reducerat till ca 54 TWh. Det måste i praktiken uppnås med bioenergi och vindkraft.

Kungliga Vetenskapsakademien har beräknat potentialen till 2020 för bioenergi till 32 TWh (bloggartikel). Det kräver att vindkraften byggs ut från 1 TWh idag med 22 TWh på 12 år. Dagens lösa planering går ut på 10 TWh till 2015. Energimyndigheten har gått ut med ett debattinlägg att planering med en utbyggnad uppåt 30 TWh borde påbörjas (bloggartikel).

En så kraftig utbyggnad av biobränslen kommer att ställa till med problem beträffande tillgång på skogsråvara. Och är en tjugodubbling av vindkraften på 12 år realistisk? De två frågorna borde miljöministern Andreas Carlgren och ordföranden i miljöutskottet Anders Ygeman (s) ha svarat på i radions Studio Ett alldeles nyss. Carlgren kom med glada tillrop medan Ygeman hänvisade till socialdemokraternas hemsida där det skulle framgå hur deras tidigare politik lätt kom upp i en andel på 47 procent förnyelsebar energi.

Går man till SAP:s webbplats och klickar på miljö får man en hänvisning till ett pdf-dokument från 2006-09-09 betitlat "En grön omställning för framtiden". Men där finns ingen samlad bild för 2020. På sidan 6 säger man litet löst att oljekommissionen bedömt biobränslepotentialen till 35 TWh till 2020. På sidan 8 säger man att vindkraften borde femdubblas (byggas ut med 4 TWh) till 2010. Det är allt.

Inte heller andra opponenter som Svante Axelsson (SNF) fick redogöra hur hans större krav skulle kunna genomföras. Det tycks räcka med att man gapar om mera för att få vara med i radions P1. Detta gäller även TV:s Rapport där Maria Wetterstrand från miljöpartiet fick framföra åsikten att den förnyelsebara andelen borde höjas till 55 procent, utan någon som helst antydan till hur detta skulle uppnås. Inte heller på mp:s webbplats finns någon information om ett 55-procentsmål.

Vi väntar fortfarande på realistiska besked hur utbyggnaden skall gå till. Går det att göra kostnadseffektivt? Skulle inte de satsade pengarna göra större nytta i andra länder (bloggartikel)? Varför vill opponenterna att Sverige skall göra dyra nationella åtgärder som medför större globala utsläpp än nödvändigt?

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, januari 22, 2008

Snälla bolån kan bli orsaken till världskris?

Att det är de så kallade sub-primelånen som nu orsakar oroligheterna på finansmarknaderna är helt klart. Detta leder i sin tur till nedgången på världens börser. Därefter blir folk försiktiga. Konsumtionen stagnerar, sparandet ökar men investeringarna sjunker. Krisen har startat. Enligt George Soros kan den bli lika allvarlig som 1929. Om den möts med protektionism, som i början av 1930-talet, kan vi få en världsdepression. Sannolikheten för detta ökar om frihandelsfienderna vinner presidentvalet i USA.

Naturligtvis behöver det inte gå så illa. Det finns motåtgärder att ta till i form av penningpolitik och finanspolitik. Men det ansåg man också 1990 när finansbolaget Nyckeln ställde in betalningarna i Sverige. Likväl drabbades Sverige av en depression som i termer av produktionsbortfall var lika allvarlig som 30-talskrisen. Frågan är var den stabiliseringspolitiska forskningen står idag. Har den en teoretisk ram klar för sig inom vilken man kan vidta motåtgärder? Känner regeringen och oppositionen till hur man skall agera?

Det bästa är ändå att aldrig hamna i en situation där bara kraftfulla och välavvägda motåtgärder hjälper. Det är så lätt att göra fel. Bättre hade varit att förhindra att den ursprungliga störningen fått så stor omfattning att den kunde bli besvärande. I det här fallet var det ursprungliga felet att låneinstituten i USA beviljade lån (subprime) som sannolikt inte vare sig kunde bäras eller betalas tillbaka om tiderna blev sämre. Och normalt blir tiderna litet sämre med jämna mellanrum.

Nationalekonomins grundpostulat - economic man - förefaller att ha drabbats av en deviation: Långivarna har blivit snälla mot de svaga grupperna när tillgången på kreditkapial är (osedvanligt) god. De beviljade lån till miljoner personer med svag ekonomi för att dessa skulle kunna köpa sig ett hus - ett hem som de i vanliga fall inte skulle ha haft inom räckhåll. Om långivarna levt upp till egenskaperna hos economic man borde de i eget intresse ha förstått att maximal vinst hade fordrat att långivning till just dessa grupper hade fordrat extra hög ränta. Den skulle dels ha avskräckt de allra svagaste att ens försöka å lån. Dels skulle den ha skapat en buffert mot förluster när en del av låntagarna ändå kom på obestånd. Långivarna hade då fortfarande kunnat redovisa nollresultat när tiderna blev sämre.

Istället kom några ljushuvuden på att riskerna med lånen med de alltför låga räntorna och alltför svaga låntagarna kunde spridas ut till de starka aktörerna på kredit marknaden. Man paketerade om skräplånen tillsammans med prima lån så att eventuella krediförluster skulle komma att bäras av ett större kollektiv än de institut som beviljat sekunda lån. Men följden blev inte att de starka stöttade de svaga. Istället förlorade de starka förtroendet för aktörerna och såg förlustrisker överallt. De blev försiktiga och ville att de skyldiga skulle ta förlusterna. Nu slog egenintresset till - precis som nationalekonomisk forskning visat: förlustaversionen är starkare än vinstintresset.

Att vara snäll och altruistisk när pengarna flödar kan visa sig ödesdigert. Var fanns uncle Scrooge när han behövdes?

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

Marginalskattesänkning bättre än jobbavdrag

Fyra ekonomer har gjort en analys som visar att jobbskatteavdrag är en dyr väg för att skaffa nya jobb. Dessutom minskar höginkomsttagarna sitt arbete. Därför borde marginalskatten sänkas med 20 procent upp till övre brytpunkten och 5 procentenheter däröver.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) hade länge ett konjunkturråd som skulle bilda motvikt mot det tidigare alltför regeringsberoende Konjunkturinstitutet. Det ombildades senare till ett "ekonomiskt råd" som analyserar ett bredare spektrum ekonomiska frågor än enbart konjunkturutvecklingen. Varje år i januari utkommer en rapport från detta råd som numera återigen kallas "Konjunkturrådet". Den som kom idag betitlas: Vägar till full sysselsättning - ny analys av regeringens jobbpolitik.

Det kan förefalla vara ett något bedagat ämne när det visat sig att det växt fram fler jobb (oavsett om de varit följden av den specifika jobbpolitiken) utan att opinionen tagit något intryck. Snarare skulle man väl kunna dra slutsatsen att fler jobb till priset av inrättandet av en arrogant och valhänt regering inte är vad opinionen vill ha. En mer inkännande politik utan sysselsättningsframgångar verkar vara vad folk i allmänhet hellre skulle vilja ha.

Men de fyra ekonomerna har gjort en analys av själva jobbpolitiken som visar att det inte bara skulle vara konjunkturförbättringen som bidragit till skapandet av fler jobb. Jobbskatteavdraget (och förändrad a-kassa) är den viktigaste förklaringen till att antalet arbetade timmar ökar med 2 procent. Och i låginkomstgruppen ökar antalet arbetade timmar med hela 16 procent. Om detta inkluderar effekterna av regeringens efterfrågeökande åtgärder framgår inte. Det spelar opinionsmässigt mindre roll eftersom det inte tycks finnas några poäng att hämta med en lyckosam jobbpolitik.

När Konjunkturrådet idag presenterar sina synpunkter på DN-Debatt har också mycket riktigt perspektivet vänts 180 grader. Rubriken är nu "Jobbskatteavdraget gör att många arbetar mindre". Man konstaterar att jobbskatteavdraget är ett dyrt sätt att få folk i arbete. För medel- och höginkomsttagarna sjunker inte marginalskatten. Vi får alltså ingen substitutionseffekt (fritidseffekt). Det blir bara en inkomsteffekt (fattigdomseffekt). Den gör att man får mer pengar utan att arbeta mera. Därför blir ökad fritid visserligen inte mer attraktiv men istället ekonomiskt överkomlig. Höginkomsttagarna arbetar mindre.

Rådet skulle hellre vilja att stimulansen av arbete genom avdrag också kombineras med en marginalskattesänkning. Det kunde ske genom att den statliga inkomstskatten på 20 procent mellan den nedre och övre brytpunkten (intervallet 27 400 - 40 700 kr/m) avskaffas och sänks från 25 till 20 procent däröver. Jobbskatte- och grundavdragen ersätts av ett förvärvsavdrag.

Med denna utformning menar rådet att den disponibla inkomstökningen visserligen skulle bli mindre för höginkomsttagarna men ändå ge större skatteintäkter genom att arbetsutbudet nu blir större i den övre delen. Längre ner skulle effekterna bli desamma. - Man kan dock fråga sig om det inte blir nödvändigt med en konstig tröskel i systemet någonstans ovanför mitten.

SNS´råd anser alltså att det skulle vara bättre att ha litet mindre av jobbavdrag och istället en rejäl marginalskattesänkning. Det är alltså inte bara en fråga om att avskaffa de fem procenten i värnskatt utan också att få bort statsskatten på 20 procent i ett viktigt intervall för de lägre nivåerna av höginkomsttagarna. Nog är ekonomernas analys ett ordentligt slag i ansiktet på Fredrik Reinfeldt som helt lögnaktigt påstod (11/10-07) att alla höginkomsttagare redan jobbar heltid.

Det ekonomiska rådet har bestått av förjande personer: Stefan Lundgren, docent i nationalekonomi, vd för SNS och ordf. i Konjunkturrådet,

Lennart Flood, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet, Lars Behrenz, docent i nationalekonomi vid Växjö universitet och Harald Edquist, ekonomie doktor i ekonomisk historia och forskningsledare vid SNS.

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, januari 21, 2008

Varningarna för skogsdöd en parallell till klimatlarmen?

Under 1980-talet slog forskarna larm om en snar skogsdöd. "En långsam atombomb" sade man. Alla var överens. Massiv kalkning förbereddes. Men till slut visade det sig att miljölarmet var en myt som uppstått inom forskarvärlden. Frågan är nu om detta fenomen upprepas i klimatdebatten. Kanske är klimatalarmismen en ny skogsdödshysteri?

Det är intressant att Sveriges Radio, som brukar vara politiskt korrekt, någon gång emellanåt sänder program som inte går i samma riktning som den underförstått påbjudna. Vetenskapsradion sände i P1 nyss ett program med titeln "Miljölarm - skogen dog inte" (repris i natt 0:30). Det var det andra programmet i serien Miljölarm - Tio program om katastroferna vi minns - hur gick det sedan? Sändningstid söndagar 13:00, repris måndagar 11:03 mfl, programledare Marie-Louise Kristola.

Programmet innehöll en lång utläggning om hur forskarna var helt övertygade om att försurningen och kväveutsläppen skulle ta död på skogen i Sverige. Även i Tyskland var oron stor. Man kunde peka på vissa negativa förändringar av skogen på en del håll. Men sanningen var istället att kväveutsläppen gjorde att skogen växte bättre. Den registrerade skogsdöden berodde enligt senare gjorda experiment mest på torka. Men ifrågasättandet av skogsdödshypotesen sågs länge som att man gick bilindustrins ärenden. Forskning som var ifrågasättande fick först inte några resurser för att den var politiskt inkorrekt.

Men 1987 skrev den pensionerade jägmästaren Svante Fahlgren en artikel på DN-Debatt där han påvisade att skogsdöden var en myt. I programmet återgavs en intervju med Fahlgren där han förklarade mytbildningens mekanismer med att de som inte gick i den påbjudna riktningen inte fick forskningsanslag eller befordran etc. Det lät precis som förklaringarna till att forskarna idag är så eniga om att växthusgasutsläppen är den huvudsakliga förklaringen till den globala uppvärmningen.

Programmet avslutades med att idéhistorikern Anna Tunlid från Lund fick förklara hur man kunde dra paralleller med dagens klimatalarmism. Helt klart finns det stora risker att det är en ny mytbildning som vi nu ser, menade hon. Men för att klara sig från att bli stämplad som helt politiskt inkorrekt avslutade hon sitt resonemang med en utläggning om försiktighetsprincipen. Dock fick hon in en tankeställare genom att hänvisa till att man tillämpade försiktighetsprincipen också mot förslagen om massiv kalkning av skogarna. Det fanns de som menade att vi inte kunde överblicka konsekvenserna av en sådan åtgärd. Finns det en analogi till idag?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, januari 19, 2008

Björklund okunnig om a-kassans finansiering

Den nye folkpartiledaren Jan Björklund är helt okunnig om hur arbetslöshetsförsäkringen finansieras. Han tror att de som står utanför a-kassan är "free riders" - gratisåkare som inte betalar fastän de kan få socialbidrag när de blir arbetslösa. Tyvärr ville inte Tomas Ramberg rätta honom i Ekots lördagsintervju 19/1.

En god del av intervjun handlade om regeringens planer på att införa obligatorisk a-kassa. Men vi fick inte veta varför regeringen vill göra denna reform. De svar Jan Björklund kom med var generande okunniga. Han hade tydligen snappat upp Sven Otto Littorins nödargument (när analogin med trafikförsäkringen inte höll) att de som står utanför inte bidrar till den obligatoriska arbetslöshetsersättningen på 320 kronor om dagen och därför borde tvingas med i den frivilliga a-kassan för att inte snylta på medlemmarna. (Jag skrev om detta den 9/1 och tidigare om att halva a-kassan redan är obligatorisk.)

Men Littorins tanke hade Björklund förvanskat till att man litet vagt får stöd från samhället trots att man inte har betalat till a-kassan. Det måste ha varit socialt bistånd (socialbidrag) som föresvävade honom. Men tänkte han inte på att många får socialbidrag utan att ha arbetat? Skall vi kalla alla som får socialbidrag för free riders? Björklund var tydligen okunnig om att arbetslöshetsersättningen redan består av en obligatorisk del i form av grundersättningen på 320 kr.

Hade han varit kunnig om detta hade han kanske kommit på att hans analogi med sjukförsäkringen inte hade gått att använda mot dem som står utanför. Nu försökte han göra gällande att likaväl som alla måste vara med i sjukkassan borde alla vara med i a-kassan. För att få sjukpenning när man blir sjuk är alla med och betalar "någon avgift" (Björklund preciserade inte hur man betalade). Men för att få - ja, vad? - när man blir arbetslös har man rätt att stå utanför och ändå få något.

Analogin är erbarmligt dålig om man besinnar att motsvarande tillämpning för sjukkassan skulle bli att man gick ur och ändå fick sjukpenning utan att betala den obligatoriska "avgiften". Eftersom det inte finns någon avgift numera skulle det inte bli någon skillnad om man nu kan definiera hur man "går ur" sjukkassan.

Det är bara om man kan få befrielse från arbetsgivaravgiften som man kan gå ur sjukkassan. Och likadant är det med a-kassan. Man kan bara befrias från att betala till den obligatoriska delen (med ersättning på 320 kr) om man kunde få slippa att betala arbetsmarknadsavgiften på 4,45 procent av lönesumman. Denna finansiering är dock redan obligatorisk och regeringen har alltså fått sitt obligatorium.

Att arbetslöshetsersättningen finansieras med en arbetsgivaravgift borde en erfaren topp-politiker känna till. Det har dessutom (förutom av mig) påpekats av f generaldirektören för inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) Bo Jangenäs i en artikel i SvD i början av januari. Han ville då upplysa den nästan lika okunnige Littorin efter dennes yrande om att de utanförstående får gratis arbetslöshetsersättning på skattebetalarnas bekostnad.

Det verkliga förhållandet är ju det motsatta. Alla som inte är med i a-kassan subventionerar dem som är med så att de kan få högre ersättning (mot en liten tilläggsavgift) än vad de annars skulle kunna få om arbetsgivaravgiften var kopplad till medlemskapet. Medlemmarna i a-kassorna snyltar alltså på icke-medlemmarna.

Varför frågade inte Tomas Ramberg om detta? Kan det tänkas att han var lika okunnig som Björklund? Vad har han då för funktion som intervjuare i mera komplicerade frågor? Då kan han ta vid efter K-G Bergström som numera bara tycks ställa ytliga frågor som inte tillför den politiska debatten något nytt.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: , ,

fredag, januari 18, 2008

Sämre produktivitetökning ger också högre tillväxt

Minskad produktivitetsutveckling kan bero på ökad lågproduktiv sysselsttning eller sämre effektiviseringsaktivitet. I det första fallet leder det ändå till tillväxt. Därför kan inte det tas som ett bevis för en misslyckad politik som leder till ökad inflation. Inte heller betyder det att lågproduktiva hellre borde vara arbetslösa. Arena har fel.

En del av kritiken mot regeringen bygger inte på saklig grund utan på mybildning. Detta var uppenbart när inflationssiffrorna nyligen presenterades. Socialdemokratiska bloggare gav sken av att det var oansvariga skattesänkningar som var orsaken till prisstegringarna. En mer försåtlig kritik kom den socialdemokratiska bloggaren Katrine Kielos med i egenskap av skribent på Arena. Hon skrev en ledarartikel med rubriken "Minskad tillväxt, ökande inflation" som innehåller en rad fällor och fel. Trots detta fick hon snabbt stöd från bloggaren Johan Sjölander ("lysande text"), som redan tidigare varit inne på dessa frågor under rubriken: "I Sverige möter vi framtiden genom att bli mindre effektiva".

En del av de rena missuppfattningar som förekommer härrör tydligen från Svenskt Näringslivs konjunkturrapport i höstas med den provokativa men missvisande titeln "Produktivitetsfall - ja tack". Där talas det om produktivitetsförsämringar när det egentligen för det mesta bara är en minskad ökning det är frågan om. Det är bara en tillfällig nedgång inom tjänstesektorn som kan registreras men Kielos talar om minskningar generellt flera kvartal i följd. Sannolikt kan hon inte hålla isär minskning av ökningen och absolut minskning, vilket får underliga konsekvenser för hennes resonemang. Vi ser utvecklingen enligt Svenskt Näringsliv i nedanstående diagram:


Att produktivitetsökningen minskat indikerar enligt SN att fler fått anställning inom tjänstesektorn (där också själva produktiviteten tillfälligtvis sjönk) och att lågpresterande fått jobb inom industrin med lägre löner än genomsnittet. Därför välkomnar Stefan Fölster denna nedgång av den statistiskt registrerade produktivitetsökningen. Detta upprör olika socialdemokratiska kommentatorer.

Arena går så långt att man gör gällande att detta bidrar till inflationen. Tesen tycks vara att oförändrade löneökningar men med en regeringspolitik som ger otillräcklig produktivitetsökning för att bära löneökningarna ger upphov till inflation. Samtidigt ondgör sig Kielos över att löneöningarna till följd av utbudsökningen av arbetskraft tenderar att pressas tillbaka. Det är ju det som också håller tillbaka inflationen!

Hon tycks också tro att den lägre tillväxten beror på den sämre utvecklingen av produktiviteten. Men så länge en mindre ökning av produktiviteten beror på att fler lågpresterande kommer i sysselsättning istället för att gå arbetslösa eller bli förtidspensionerade ökar produktionen. Det betyder tillväxt men den kan naturligtvis bli lägre därför att inte lika många nya får sysselsättning.

Det är bara om den egentliga produktivitetsutvecklingen ökar mindre t ex pga att de tidigare IT-satsningarna tenderar att få mindre effekt eller genom att annat rationaliseringsarbete blivit mindre intensivt som det kan bli inflation vid konstanta löneökningar. Något sådant har inte preciserats. Det skenbart paradoxala kan alltså inträffa att en sämre produktivitetsökning till följd av en sysselsättningsökning leder till tillväxt, och rentav till högre tillväxt om utgångsläget är det rätta.

Den grundläggande frågan om var det är möjligt och lämpligt att åstadkomma en sysselsättningsökning är möjlig att diskutera utan att dra in den statistiskt registrerade produktivitetsutvecklingen. Socialdemokratiska kommentatorer tycks fortfarande mena att det är bättre att lågpresterande går arbetslösa eller blir förtidspensionerade eftersom de drar ner produktivitetsutvecklingen när de får sysselsättning. Men de framför samtidigt det självklara argumentet att det skulle vara bättre om de fick jobb inom industrin - både för Sverige och därför att industrijobb numera är fysiskt mindre ansträngande än jobb i tjänstesektorn.

Det är att ställa sig vid sidan av debatten. Om det vore så enkelt skulle vi inte ha nästan en miljon personer i arbetsför ålder som inte arbetar. Den socialdemokratiska regeringen fick sparken av väljarna därför att man varken lyckats göra något åt detta eller ville ta problemet på riktigt allvar. Har Kielos, Sjölander och andra inte upptäckt detta?

Det är uppenbart att det finns många människor som inte klarar att arbeta med avancerad teknik inom industrin. Och enkla jobb där är omöjliga eftersom de antingen redan är bortkonkurrerade av löntagare med låga löner i utlandet eller av maskiner i Sverige. Eftersom man inte kan utbilda dem till de avancerade jobben i industrin finns bara tjänstesektorn kvar. Men tjänstejobben är tydligen för tunga idag. De lågpresterande klarar dem inte. Men om de inte klarar att jobba där till avtalsenliga löner är det i så fall ändå bättre att subventionera deras löner, så att de kan göra någon nytta, än att låta dem göra ingenting produktivt alls.

Att sådana uppfattningar om tjänstejobben kan få fotfäste bland socialdemokratiska kommentatorer måste antingen bero på en osedvanligt kallhamrad cynism eller också på otillräckliga förklaringar från alliansen efter valet. I valrörelsen skulle Kielos argumentation bara framstått som ett pekoral.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

torsdag, januari 17, 2008

Frihetens tidigare kritiker ville ha tvång för ökad tillväxt

Frihet medför efterfrågan på konsumtionsvaror. Då blir det ingen industrialisering. För att öka kapitalbildningen måste planekonomi och tvång iföras. Detta kan också minska slöseriet och öka välståndet ytterligare. Att socialistiskt tvång skulle behövs för ökad tillväxt är 1900-talets tragiskt onödiga stridsfråga. Men frihetens fiender har varit skickliga.

Under en stor del av 1900-talet var man i många länder inne på linjen att frihet var skadlig för välståndet och den ekonomiska tillväxten. Den stora politiska rörelsen ville avskaffa marknadsekonomin för att kunna öka den ekonomiska effektiviteten och för att på sikt få högre ekonomisk tillväxt. Under erfarenheternas tryck kom delar av denna rörelse att revidera de mest frihetsinskränkande idéerna. Men grundkonceptet var socialistisk planhushållning. Den kan ses som en form av (föregiven) kollektiv nyttighet.

Vi ser inte idag längre de motiveringar för ett avskaffande av marknadsekonomin som var dominerande under förra seklet. Idag vill de som ännu vill införa socialism i allmänhet göra det av helt andra skäl än sina socialistiska föregångare. Det enda som förenar är möjligheten att utöva tvång mot medborgarna och/eller arbetsgivarna.

Bland nationalekonomerna fanns en utbredd föreställning att planekonomi var ett effektivt medel för att få igång industrialiseringen och därmed tillväxten i länderna i tredje världen. Detta berodde på att man kunde vidta tvångsåtgärder för att öka sparandet med hjälp av en administrativ styrning av ekonomin. Lönerna kunde hållas nere och produktionen koncentreras till den tunga industrin för att möjliggöra ökad maskinproduktion som på sikt skulle öka produktionen av konsumtionsvaror. Med marknadsekonomi skulle denna process omöjliggöras, trodde man, eftersom frihet skulle leda till efterfrågan på konsumtionsvaror istället för investeringsvaror.

Bättre kapitalbildning i u-länderna var sålunda beviset för planekonomins överlägsenhet. Sovjetunionen, med dess femårsplaner, sågs länge som en förebild. Fortfarande är de svenska långtidsutredningarna en reminicens från denna föreställning. Ekonomerna företrädde en utvecklingsteori som gick ut på att industrialisering fordrade en sänkning av levnadsstandarden.

Beviset för denna industrialiseringsteori var t ex utvecklingen i England, som bl a beskrivits av Karl Marx. Hans teori om utarmningen skulle temporärt ha varit riktig eftersom det var nödvändigt att sänka lönerna för att använda överskottet för produktion av maskiner. Vad Marx bara inte förstod var att maskinerna i nästa fas skulle öka lönerna och välståndet.

Men denna exemplifiering förefaller mest vara ett tendentiöst försök att ge Marx åtminstone någon upprättelse och även urskulda Sovjetpolitiken med dess tvångsindustrialisering. Undersökningar av välståndsutvecklingen under den tid Marx kunde överblicka visar inte någon standardsänkning. De genomsnittliga löneökningarna under peioden 1801-1861 låg på 1,1 procent per år - dessutom t o m på 1,4 procent för industriarbetare (Deane & Cole: British Economic Growth 1688-1959). Det innebär nästan en fördubbling vilket inte ens finns antytt i Kapitalet från 1867.

Hade ekonomerna vetat detta tidigare under 1900-talet hade man inte kunnat urskulda Stalins tvångsåtgärder med att de visserligen var motbjudande men ändå nödvändiga för att möjliggöra Rysslands industrialisering. Denna hade med ett fritt system kunnat åstadkommas utan dessa mänskliga offer som Stalins politik nu fordrade. Vi ser idag analoga utvecklingsframgångar i den tredje världen som inte heller fordrar ett temporärt nedsjunkande i misär jämfört med tidigare.

Däremot kan man inte i lika stor utsträckning anklaga nationalekonomerna för att de också skulle ha ansett att planekonomi var ett bättre system för att lösa hushållningsproblemet. Vi har på detta område två frågor som brukar kallas statisk resp dynamisk effektivitet. Den första handlar om hur producenter och konsumenter skall anpassas till varandra. En stel planeringsprocess med bristande ekonomiska incitament och begränsad information om vilka och hur många olika nyttigheter som skall produceras och distribueras leder till att brist och överskott samt dålig kvalitet regelmässigt uppträder. Trots detta fanns det ändå några ekonomer som ansåg att planekonomi kunde bli lika effektiv som marknadsekonomi, åtminstone med den moderna datateknikens hjälp.

Till detta kommer den ökade prestige som planhushållngen fick genom de intellektuellas återupptäckt av Marx på 1960-talet. Man ansåg att effektiviteten i marknadssystemet försämrades av olika former av slöseri: Konkurrensen medförde dubbelarbete, reklamen förbrukade resurser till ingen nytta eller rentav för att öka konsumtionen av "objektivt onödiga" produkter, valfriheten medförde produktion av olika men snarlika produkter som försämrade möjligheterna till serieproduktion etc. Med planmässig hushållning antyddes att välståndet skulle bli högre.

Dessutom fanns alltid den allmänna kritiken mot marknadssystemet för att det inte tillhandahöll sociala trygghetssystem, vilket bevisades av att det var staten som bedrev denna verksamhet. Man kunde också antyda att företagsnedläggningar och konjunktursvängningar med återkommande arbetslöshetsproblem skulle upphöra med en genomgripande planmässig hushållning. Därtill kom att arbetsmiljön och medinflytandet för de anställda skulle bli bättre. Diskussionen i Sverige gick längre än i andra länder genom lanserandet av idén med löntagarfonder och försöken att införa dessa.

Men löntagarfonderna hade också som syfte att öka den dynamiska effektiviteten. Denna fråga gäller vilka effekter det ekonomiska systemet har på tillväxtskapande innovationer. Tanken var här dels att löntagarfonderna skulle ställa mera riskkapital till förfogande för expansiva investeringar och dels skulle de löntagarstyrda företagen satsa mer på FoU än de kapitalägarstyrda. Att innovationerna skulle minska om innovatörer och entreprenörer inte fick del av de ekonomiska vinsterna diskuterades inte. Tidvis satte man dock olika storleksgränser för övertagandet av företagen så att mindre företag skulle undantas.

Idag anses just den dynamiska effektiviteten vara planekonomins akilleshäl. Det sovjetiska ekonomiska systemet kollapsade till slut genom att det inte kunde förnya sig. Paradoxalt nog gick denna oförmåga tydligen också ut över den statiska effektiviteten vilket manifesterades av en alltmer ökande varubrist på 1980-talet.

Ödets ironi har synbarligen medfört att en stor del av 1900-talets grundläggande politiska debatt har handlat om ett kvasi-problem som kan formuleras på följande sätt: Behövs långtgående frihetsinskränkningar och tvångsåtgärder för att öka det ekonomiska välståndet snabbare än vad systemet med marknadshushållning medför? I dagens kontext faller denna fråga på sin egen orimlighet. Men länge rörde den sig om blodigt allvar.

Hur kan det komma sig att även balanserade personer som den amerikanske ekonomen Robert L Heilbroner (med doktorsavh The Making of Economic Society, 1962 - website) umgåtts med frihetsfientliga idéer av det här slaget? Varför var kåren av nationalekonomer till betydande del tidigare inne på att frihet inte var något särskilt bra? De har ansvaret för att denna onödiga fråga blev 1900-talets tragiska stridsämne. Frihetens fiender lyckades verkligen sprida sina idéer med stor skicklighet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, januari 15, 2008

Minimilöner minskar sysselsättningen, visar undersökning

Många tror att lönerna i ett kapitalistiskt samhälle sätts godtyckligt och nästan illvilligt genom arbetsgivarnas uppköpsmonopl. En stor undersökning rörande effekterna av minimilöner visar emellertid att denna marxistiska monopson-teori stämmer dåligt. Dessutom gav minimilönerna negativa effekter på sysselsättningen - främst för lågutbildade.

Bilden av arbetsmarknaden är styrande för vilken uppfattning många har om inkomstskillnadernas legitimitet. Har vi en någorlunda fri marknad eller är konkurrensen starkt inskränkt och endast hjälpligt hanterad av fackföreningsrörelsen? Eller är marknaden rentav totalt dominerad av staten och fackföreningarna så att man knappt kan tala om en marknad för arbete?

Den tongivande uppfattningen verkar vara att vi har ett uppköparmonopol eller -oligopol på den svenska arbetsmarknaden (monopson eller oligopson) vilket i övrigt gäller för alla "kapitalistiska" länder. Uppköparmonopolet innebär att arbetsgivarna har marknadsmakt vid lönesättningen. Arbetskraften "exploateras" genom att de anställda får en lägre lön än de skulle ha fått vid vid perfekt konkurrens. Löntagarna får en mindre lön än vad som motsvarar deras marginalproduktivitet.

Denna bild började etableras redan på 1960-talet och hade ingenting med empiriska förhållanden att göra. Den var istället en följd av att rader av intellektuella och opinionsbildare hade återupptäckt den marxistiska teorin om det industriella 1800-talssamhällets föregivna utvecklingstendenser. En hel del av denna s k nya vänster har sedan inom olika akademiska institutioner och massmediaföretag spridit detta monopsonperspektiv på lönesättningen och legitimerat en kritisk syn på fackföreningsrörelsen för att den inte mera kraftfullt har bidragit till att ändra lönerelationerna och fördelningen mellan kapital och arbete. Ständiga låglönesatsningar och försök att införa löntagarfonder har varit fackföreningsrörelsens svar på denna marxistiska vänsterkritik.

Idag är det dock inte så många som efter misslyckandet med löntagarfonderna och genomlidandet av 90-talskrisen fortfarande tror att företagens vinster genom monopolförhållanden ständigt är alltför stora. Talet om "övervinster" är borta. Men fortfarande kvarstår mycket av den tidigare etablerade synen på lönebildningen som i betydande delar skulle vara ett resultat av någon sorts uppköparmonopol. Synen att lönerna fortfarande åtminstone i grova drag sätts av de anställdas marginalproduktivitet är helt borta. Det verkar som om godtycke och illvillighet skulle ligga bakom löneskillnaderna snarare än arbetskraftens produktivitet. Sålunda kunde Mona Sahlin för precis ett år sedan ondgöra sig över att apskötare hade mera betalt än barnskötare.

Har man denna syn på lönebildningen är det också lätt att förorda regleringar. Många skulle nog vilja förbjuda höga löner. Men framförallt stöder man tankar och förslag om minimilöner. Om lönesättningen karaktäriseras av godtycke och inte av ekonomisk nödvändighet kunde man tycka att lagar och avtal om lägstalöner vore enkla att införa och tillämpa utan några negativa konsekvenser i stort. Sådana regleringar finns också i många länder.

I det nyss utkomna numret av Arbetsmarknad Arbetsliv (2/07), som utges av institutionerna för arbetsvetenskap i Göteborg och Karlstad, finns en översiktsstudie av hur minimilöner påverkar sysselsättning och löner. Den har gjorts av Per Skedinger, docent i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning. Han redovisar att de svenska minimilönerna ligger på omkring 66 procent (60-72 beroende på avtalsområde) av medianlönen för arbetare inom tillverkningsindustrin. Några ytterligare länder visas i nedanstående tablå:

Land . . . . . minimilön %
USA . . . . . . 32
Storbritannien . . 43
Frankrike . . . 57
Sverige . . . 66

Forskningen för USA visar som väntat att effekten av minimilöner på sysselsättningen är liten. Den kan egentligen bara påvisas för tonåringar och visar en elasticitet på -0,1 till -0,3. (En höjning av minimilönen med 10 procent {ex från 32 till 35} ger alltså upp till 3 procents mindre sysselsättning för gruppen.) För Storbritannien har små negativa effekter av lagen om minimilöner 1999 kunnat påvisas. För Frankrike är effekten mera negativ än i USA.

Skedingers referenslista

För Sverige med avtalsreglerade minimilöner är slutsatsen att främst ungdomar fick det svårare när minimilönerna höjdes kraftigt under första hälften av 1970-talet. Det var ju då arbetsgivarsidan var som svagast och vänsterpartiet drev en kampanj för att ungdomar skulle ha lika mycket betalt som äldre. Sålunda blev 1970-talet det decennium då ungdomsarbetslösheten blev en ständigt närvarande plåga.

En av översiktssudierna som Skedinger citerar (Neumark & Washer 2007) omfattar 102 studier. Av dessa ger nästan två tredjedelar en indikation på negativa sysselsättningseffekter och endast åtta på positiva. Enligt Skedinger visar resultaten att "det empiriska stödet för monopsonmodellen är följaktligen svagt. De negativa sysselsättningseffekterna tycks vara koncentrerade till lågutbildad arbetskraft."

Skedinger redovisar knapphändiga uppgifter om minimilönernas effekter på löneläget - för Sverige kunde man se en elasticitet på 0,6 för arbetare och väsentligt lägre för tjänstemän. Syftet med minimilöner är att tvinga upp lönerna utan hänsyn till att lönerna kanske stiger inom något år ändå just för dem man vill gynna. Därför borde lönerörligheten studeras mera ingående. Det finns få undersökningar på området men de som finns "är tämligen entydiga" och visar för USA och Storbritannien att majoriteten av dem som anställs med minimilön redan året därpå får en ökad lön, en tendens som även fortsätter därefter.

Varför ser då opionen ut som den gör i Sverige? Att det finns en känslomässig vilja att hjälpa de svaga utan att det kostar något för en själv är kanske naturligt. Men när blev emotioner lika med kunskap? Problemet är nog att den "kunskap" i nationalekonomi som finns mera utbredd idag härrör från en gammal maktlysten tysk samhällsdebattör som ville hålla sig med en egen "nationalekonomisk" lära för att kunna domptera sina konkurrenter.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

måndag, januari 14, 2008

"Inflationen" idag består inte av allmän prisstegring

Trots att priserna steg med 3,5 procent i december jämfört med december 2006 innehåller siffran inte mycket av allmänna prisstegringar. Mer än 2,5 procentenheter skulle kunna räknas bort som tillfälliga effekter, t ex från själva räntehöjningarna som skall dämpa inflationen.

Redan för en månad sedan var oron för inflationens återkomst påtaglig. Då kom siffrorna för november som visade en prisuppgång på 3,3 procent på 12 månader. Idag kom siffrorna för december som visar 3,5 procents prisstegring. Inflationstakten fortsätter att öka menar kommentatorerna och pekar på att det var 14 år sedan inflationen var högre - 1993 registrerades 4,8 procents prisökning.

Men inflation definieras som en "allmän prisstegring". Är prisökningarna nu allmänna? Låt oss titta på orsakerna till att priserna gick upp med 3,5 procent på ett år och med 0,2 procent mellan november och december 2007. I nedanstående tabell från SCB visas i den första kolumnen olika områdens storlek i promilleenheter - dvs hur betydelsefulla ev förändringar är på de olika områdena. Kolumnerna 2 och 3 visar bidragen i procentenheter till ovanstående 0,2 resp 3,5 procent. I de två högra kolumnerna 4 och 5 visas respektive områdes prisstegringar i procent på en månads och på 12 månaders sikt.


Vi ser av tabellen att de starkaste prisstegringarna på 12 månader (kol 5) har registreats för alkohol o tobak och för boendet. Dessa uppgångar (7,9 resp 5,3 procent) beror dels på skattehöjningar och dels på räntehöjningar. Alltså skulle 1,7 procentenheter av de 3,5 kunna räknas bort från de ev allmänna prisstegringarna.

De kvarvarande tunga delarna av prishöjningarna svarar livsmedel och transporter för (0,6 resp 0,7 p e). Transportprishöjningen beror på bensinpriserna och försäkringsskatten. Kvar blir livsmedlen. Där har det ansetts att mjölkbönderna måste får större ersättning för att säkra produktionen av mejeriprodukter. Världsmarknadspriserna på detta område har i övrigt stigit delvis som följd av klimatpolitikens tryck på jordbruksmarken.

Vi kan åtminstone räkna bort 2,4 procentenheter av de 3,5 från de allmänna prishöjningarna. En hel del av livsmedelsbiten (0,6 p e) borde också kunna räknas bort. Det blir inte kvar särskilt mycket för de de allmänna prisstegringarna.

Ett orosmoment är dock att posten restauranger och logi (visserligen bara 5,6 procent av konsumtionen) visar en prisökning med 3,2 på 12 månader. Detta är en hemmamarknadssektor som borde indikera huruvida lönerna stiger för mycket för att klara inflationsmålet på 2 procent. Är produktivitetsutvecklingen obetydlig måste vi dock acceptera att normala allmänna löneökningar slår igenom i form av prisökningar som är större än de genomsnittliga.

Ett försök att mäta en del av de effekter jag behandlat ovan är skapandet av prisindexet KPIX, som är den nya benämningen för UND1X. Detta index exkluderar effekterna av indirekta skatter och subventioner samt ränteförändringarnas effekter på boendekostnaderna. Här var ökningen 2,0 procnt i december mot 1,9 procent i november (på 12 mån). Vi måste dock komma ihåg att här finns fortfarande effekterna av höjda oljepriser med, som bidrog till att transportområdets priser gav ett bidrag med 0,7 p e (kol 3).

Avgörande för om vi skall betrakta säg drygt en procentenhet av prisstegringarna på 3,5 som allmänna är om de kan hänföras till att löneavtalen i våras blev för höga - särskilt mot bakgrund av att produktivitetsutvecklingen förutses bli lägre. Enligt Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport från i höstas är detta fallet. Mot denna tolkning protesterar särskilt LO. Jag var i december på ett seminarium lett av företrädare för Medlingsinstitutet där KI kritiserades hårt av Erland Olauson, LO, och några av medlarna för att inte ha bedömt löneglidningsaspekten korrekt. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att KI inte fick något egentligt stöd från Jan Peter Duker på Svenskt Näringsliv.

Det finns kanske inte något anmärkningsvärt stort inslag alls av allmänna prisstegringar i siffran 3,5 procent. Faran med denna är ändå att den tas som argument för kompensationskrav i form av högre löneökningar, som i sin tur verkligen blir inflationsdrivande. Detta möter Riksbanken med hot. "I så fall blir det kraftiga räntehöjningar." Dessa skall alltså på kort sikt leda till ökad arbetslöshet så att löneglidningen minskar och företagen blir benägna att sänka priserna trots högt löneläge. På längre sikt skall det leda till att nästa lönerörelse blir ytterst blygsam pga den höga arbetslösheten. Hur troligt är det med hög arbetslöshet när det då förestår en valrörelse?

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, januari 12, 2008

Nuder avgår snart?

Socialdemokraternas talesman Pär Nuder hade inte mycket nytt att komma med i Ekots intervju. På frågorna om sin egen framtid svarade han undvikande. Vi fick en svag aning om att han nog är på väg ut.

I Ekots lördagsintervju 12/1-08 intervjuades socialdemokraternas ekonomiske talesman Per Nuder (tidigare finansminister). Han började med att förorda Hillary Clinton som nästa president i USA. Mycket kan hända före nästa val i Sverige, men de underliggande strömmarna i opinionen talar inte till regeringens fördel. Nuder medgav inte att socialdemokraterna inte har någon politik. Men han erkände att s inte har något skatteförslag mm.

Ekonomin försämras nu ordentligt bl a på grund av bolånekrisen i USA, precis som Nuder tidigare förutsade. Han menade att regeringen tagit för lätt på de nedåtgående tendenserna. Två karensdagar i a-kassan kommer dessutom att leda till ökade socialbidrag. De som lämnat a-kassan saknar därtill skydd och blir socialbidragstagare vid den kommande nedgången, menade Nuder.

Riksbanken riskerar att behöva höja räntan under en recession, sade Nuder. Produktivitetstillväxten har minskatt och Nuder ifrågasatte Riksbankens prognos att den åter skulle bli högre. Höjda räntor är delvis en följd av skattesänkningarna med 65 mdr kr, ansåg Nuder. Men inflation är skadligt och räntan behöver höjas. Kritiken för inflationsnoja från Morgan Johansson ville han inte instämma i. De offentliga finanserna är nu starka (!) men konjunkturkänsliga. Det är läge för diskussion om överskottsmålet på lång sikt, men det bör inte överges nu.

Att Nuder skulle vantrivas och ersättas före valet ville han naturligtvis inte vidgå. Det har alltid spekulerats om min person, ansåg han och hoppades att han skulle vara talesman i nästa valrörelse. Mona Sahlin verkade dock inte ha gett några utfästelser. Här blev nog hans ställning i framtiden något hängande i luften.

Nuder dementerade uppgifterna att Sahlin skulle ha sagt att partiet skulle ligga lågt i frågan om EU:s krav på svensk lagstiftning med anledning av Vaxholmsfallet. Det är att gå för långt att som Arne Körnsberg kräva att Sverige borde lämna EU.

Milöfrågan och kärnkraften kom upp. Vi behöver kärnkraftselen men vi skall inte ha en större andel än 50 procent från denna osäkra energikälla. I Storbritannien är andelen 20 procent och situationen kan inte jämföras. Vi är öppna att diskutera frågan men inte bygga fyra nya kärnkraftverk. Kärnkraften skall avvecklas.

Hushållsnära tjänster skall inte subventioneras, det ger snedvridningar och gränsdragningsproblem. Anne-Marie Lindgren har i uppdrag att utreda ett nytt skattesystem och vi får återkomma till dessa frågor, sade Nuder. Om hennes förordande av servicecheckar för hushållstjänster fick vi inte veta mera om. Här uppstod ånyo osäkerhet.

Intervjuaren Tomas Ramberg försökte inte få Nuder att uttala sig om rättvisefrågorna som Nuder själv anser blir den stora frågan i valet 2010 och där han också tidigare profilerat sig gentemot andra mer försiktiga skatteutredare inom partiet. Det hade varit en indikation på Nuders ställning inom partiet. Intervjun gav ju i övrigt ganska nedtonade besked och redan det skulle kunna tolkas som att Nuder är vingklippt. Lyssnaren fick en svag aning om att allt inte står rätt till. Nuder är nog på väg ut.

Ryktena att Nuder skulle anses vara okarismatisk och illa omtyckt kanske är sanna. Byts han ut måste det ske snart eftersom en ny ekonomisk-politisk talesman måste ha tid att sätta sig in i frågorna för att kunna möta finansminister Anders Borg i nästa valrörelse. Med tanke på att Nuder trots sin bakgrund som finansminister inte varit särskilt kunnig borde Mona Sahlin få stora svårigheter att hitta någon kompetent efterträdare. Som sagt, allt kan hända före nästa val.

Andra bloggar om: , , , , intressant.se

Etiketter: