Progressiviteten skärps av både S och borgerliga

Med proportionell skatt skulle skatten för den som tjänar 45 000 kr/m vara 125 procent större än för den med 20 000 kr. Men 1999 togs det ut 165 procent mera skatt. På tio år steg meruttaget till 225 procent - mest under socialdemokraternas sju år. Men Alliansen fortsatte.

I tidskriften Fokus 4/09 beskrivs inkomstskatternas utveckling för tre inkomstnivåer de senaste tio åren. Man har jämfört hur socialdemokraterna sänkte skatterna 1999-2006 med hur de borgerliga sänkte 2006-2009. Grunddata har tagits fram av Institutet för privatekonomi vid Swedbank. Den föreskrivna skattejusteringen med hänsyn till inflationen plus 2 procent har inte räknats som skattesänkning. Faktisk kommunalskatt inkl kyrkoavgift för varje år har använts.

Huvudresultatet är att en tredjedel av skatten för förvärvsarbetande försvunnit för låg- och medelinkomsttagarna medan höginkomsttagarna fått mycket mindre skattesänkning.

Sålunda har inkomstskatten för en person som tjänar 20 000 kr/mån sjunkit med 31,6 procent (2 209 kr), för den med 26 000 kr/m med 27,5 procent (2 522 kr) och för den med 45 000 kr/m med 16,1 procent (2 984 kr). Skatten i procent av inkomsten har sjunkit för låginkomsttagarna från 35 procent enligt 99-års regler till 24 procent med dagens regler. För höginkomsttagaren är sänkningen från 41 procent till 35 procent.

Vi ser alltså att skatteförändringarna sammanlagt har medfört att skatteprogressiviteten har ökat. Jag utgår från den högsta och lägsta inkomstnivån. Med proportionell skatt skulle den som tjänar 45 000 betala 125 procent högre skatt än den som tjänar 20 000. År 1999 betalade man inte 125 procent mera utan 165 procent mera - en indikator för progressiviteten.

Först kan vi se att progressiviteten stigit från 165 procent år 1999 till 225 procent år 2009 (egentligen ett meruttag på 40 pe som steg till 140 pe).

Under perioden 1999-2006 ökade uttaget (för 20' till 45') från 176 procents höjning om 1999 års regler gällt till 208 procents med reglerna 2006.

Progressiviteten ökade även med den borgerliga regeringen men i lägre takt. Perioden 2006-2009 ökade skatteuttagets höjning från 207 procent till nämnda 225 procent.

Av de 60 procentenheters ökning av meruttagets höjning för den som tjänar 45 000 jämfört med 20 000 som skedde på tio år svarade socialdemokraterna för omkring 60 procent. (Jämförelsen försvåras något genom att delresultaten inte är riktigt konsistenta i Swedbanks siffror.) Men det som socialdemokraterna åstadkom på sju år uppnådde de borgerliga till två tredjedelar på bara tre år. Det är därför inte så lätt att avgöra vilken typ av regering som är mest ivrig i att öka progressiviteten i skattesystemet.

Ökad progressivitet innebär större omfördelning mellan arbetande rika och fattiga. Även för den som anser att politikerna har rätt att förverkliga sina egalitära värderingar med tvång har anledning att vara skeptisk. Det är inte i första hand skillnaderna i inkomst mellan olika arbetande personer som borde vara viktiga att utjämna. Istället är det social utslagning som är den viktigaste orsaken till problematiska inkomstskillnader. Ökad skatteprogressivitet riskerar istället att leda till snedvridningar av viljan att använda de välståndsbildande krafter som den arbetande befolkningen besitter.

Dessutom kommer alltid en andel av låginkomsttagarna (och även en del av övriga) att ha svårt att klara sig på sin lön. Även om skatterna fortsatte att sänkas för denna grupp skulle det finnas en grupp inom denna som ändå ansåg att de behövde ytterligare sänkningar. Det finns därför ingen grund för att göra skattesänkningar för att "lönen inte räcker till". Alla som kan borde göra rätt för sig. Vissa inkomsttagare skall inte behöva försörja andra som har arbete. Den fördelningspolitiska debatten borde skärpas.

Andra bloggar om: utjämning, jämlikhet, rättvisa, progressivitet, skatter, skattepolitik, fattiga, rika, regeringen, politik på intressant.se