tisdag, maj 26, 2009

Lönestopp vid en efterfrågekris?

Traditionellt anses lönestopp hämma efterfrågan och förvärra en efterfrågekris. Men nu kommer ökade kostnader att leda till svårigheter för företagen och därmed högre arbetslöshet. Löneökningar leder därför till ökat sparande och förvärrad kris.

Ett antal företrädare för de privata arbetsgivarorganisationerna i Sverige skriver på DN-debatt idag 26/5 om behovet av ett uppehåll i löneökningarna inför 2010. Enligt ingressen kräver man:
"Paus för löneökningarna och mer flexibla regler för arbetstiderna. Bästa sättet att i lågkonjunkturen säkra jobben och en god reallöneutveckling på sikt är att göra uppehåll med löneökningarna i de centrala avtalen. Facken måste också ompröva en politik med höga ingångslöner som gjort att Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Dessutom behövs det regler för arbetstiden som gör det möjligt att arbeta mer när arbete finns och kompensera med ledighet under nedgångar."
I Aktuellt ikväll debatterade Svenskt Näringslivs vice VD Christer Ågren och LO:s avtalssekreterare Per Bardh frågan om det lämpliga med ett lönestopp (tidigare hade det kallats "prolongering"). Bardh drog upp argumentet att uteblivna löneökningar inte är den rätta åtgärden när det inte är fråga om en kostnadskris. Nu har vi en efterfrågekris som snarast blir värre om löneökningarna uteblir. Detta argument används också av Roger Mörtvik på TCO-utredarnas blogg idag.

I TV-debatten fick dock Ågren till slut bemöta fackeföreningarnas argument om hämmad efterfrågan. Han menade att reallönerna efter skatt hade ökat väldigt kraftigt under många år och att den svaga inhemska efterfrågan beror på ökat sparande. Detta är i sin tur framdrivet av att löntagarna är rädda för att bli arbetslösa. Och naturligtvis inte av att köpkraften kanske ser ut att utvecklas dåligt framöver, skulle jag vilja tillägga.

Om nu stora löneökningar ställs i utsikt kommer knappast löntagarna att vilja konsumera mera. Det har nog Ågren rätt i. Snarare kommer många att förstå att både exportföretag, som pressas av dålig internationell efterfrågan, och hemmamarknadsföretag, som pressas av det höga sparandet, kommer att få ännu större svårigheter om lönekostnaderna ökar.

Löneökningar kommer alltså att leda till ännu högre sparande samt till vss utslagning av både hemmamarknadsföretag och exportföretag. Även om företagen nätt och jämnt kan överleva kommer löneökningarna att leda till behov av kostnadsminskningar och därmed högre arbetslöshet.

Löntagarnas representanter Bardh och Mörtvik har uppenbarligen försökt utnyttja ett gammalt och alltför förenklat keynesianskt argument för att motivera löneökningar i vanlig takt trots att krisen inrymmer mycket mera psykologiska komplikationer.

Liknande argument kan också resas mot stimulanspolitik med hjälp av inkomstskattesänkningar. Om krisen framstår som allvarlig kommer dessa inte att hjälpa särskilt mycket eftersom många kommer att spara skattesänkningarna. Det vanliga motargumentet är då att skattesänkningarna skall ges till dem som tjänar minst och som har svårast att spara. Men inte heller detta är särskilt bra eftersom deras konsumtionsprofil ser annorlunda ut än det efterfrågebortfall som inträffar när medelinkomsttagarna ökar sitt sparande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

2 Comments:

At 27 maj, 2009 04:07, Blogger Per-Olof Persson said...

"Löneökningar leder därför till ökat sparande och förvärrad kris."

- Läsarna blir inte klokare av texten i artikeln. Antag att penningmängden är stabil och att sparandet inte förändras jämfört med tidigare. Det blir nu en allmän löneökning. Men i denna situation kan inte den totala lönesumman i ekonomin öka eftersom företagens försäljningsintäkter inte har möjligheten att öka.

Denna situation leder enbart till att arbetslösheten ökar. Antalet producerade produkter i landet minskar, dels för att antalet sysselsatta minskar och dels för att kostnaden per enhet ökar. Den totala efterfrågan i ekonomin minskar dels pga ökade lönekostnader och dels pga att produktionen sjunker.

"Löneökningar leder därför till ökat sparande och förvärrad kris." Det är således löneökningarna som leder till en förvärrad kris och inte sparandet. Löneökningar leder enbart till höjda kostnader men kan aldrig leda till höjda försäljningsintäkter. Däremot kan en ökning av penningmängden leda till högre försäljningsintäkter och därmed också till en högre total lönesumma i landet.


Antag istället följande situation:

Riksbanken fördubblar penningmängden i landet genom att idag sätta in ett lika stort belopp på människors bankkonton.

Vid situation a) kommer människor att spara alla de nya pengarna och pengarna kommer inte att lånas ut till företagen. I denna situation förändras inte företagens försäljningsintäkter.

En allmän löneökning kan enbart leda till ökad arbetslöshet och till att produktionen i landet sjunker. Således sjunker efterfrågan i landet pga ökade lönekostnader men inte pga att de nya pengarna sparas.


Vid situation b) kommer människor att fördubbla sina inköp av konsumentvaror och detta leder till att företagens försäljningsintäkter också fördubblas. Till en början kommer detta att höja företagens vinster eftersom det tar längre tid för företagens kostnader att stiga.

Det företagens ägare är intresserade av är inte försäljningsintäkterna utan den avkastning som insatta pengar i företaget ger. Insatta pengar är sparade pengar (används inte till konsumtion utan till att finansiera produktionen). De som sparar är företagens ägarna och de som sparar på bankkonto (lånas ut till företagen).

Till en början leder denna situation således till ökad produktion och sysselsättning. Företagen har en tendens att anställa fler så länge ökningen av intäkterna är lika stor som arbetskraftens marginalproduktivitet. Om exempelvis ytterligare en anställd ger en intäktsökning på 300 000 kr men denna anställning också ger en kostnadsökning på 300 000 kr, så är det därefter slutanställt.

Frågeställningar:

- Kommer kostnaderna att öka till samma relativa nivå som tidigare? Det har de alltid gjort och ibland till en ännu högre relativ nivå. Riksbanken kan kontrollera företagens försäljningsintäkter så länge inflationsmålet inte överstigs. Men Riksbanken har ingen kontroll på kostnaderna.

- Kommer människor att fördubbla sina inköp (i kronor) av alla konsumentvaror? Nej, när människor får tag på mer pengar kommer de att efterfråga varor som ligger längre ner på deras värdeskala.

Om exempelvis Individ A värderar hyran som Nr 1 och livsmedel som Nr 2 osv. Nu kommer Individ A kanske att köpa en lyxbil eller en utlandsresa. De knappa resurserna i ekonomin kommer att överföras till de företag som gör vinster på Riksbankens åtgärd. Detta leder till felinvesteringar.

- Kommer människor att köpa mer ifrån inhemska företag? Det troliga är att inköpen av importerade varor ökar relativt sett mer.

 
At 27 maj, 2009 07:20, Blogger Ola Berg said...

Men vare sig artikeln eller inlägget tar upp effekten av innovation.

Vi konsumerar ju inte om inte konsumtionen gör oss rikare än innan. Med ett visst spenderutrymme är det vissa produkter vi efterfrågar.

Men med ett annat spenderutrymme är det helt andra produkter vi efterfrågar. Om vi som ett svar på de onda tiderna slutar spendera på dagens produktion så är ju det en signal till producenterna att de ska ändra sitt utbud till något som vi med dagens spenderutrymme blir rika av ett konsumera.

Dvs producenterna måste innovera.

Allt annat är ju bara konstlat produktionsstöd för en produktion som vi själva, om vi fått förfoga över våra egna pengar, inte hade valt.

 

Skicka en kommentar

<< Home