lördag, juni 13, 2009

Är girighet värre än egoism?

Girighet är inte rationell och därför inte så farlig. Egoism bygger på förnuftet och kan leda till farliga konsekvenser. Samtidigt är vi beroende av strävan efter vinst för vårt välstånd. Det säger även ärkebiskopen. Behöver vi mer eller mindre etisk egoism?

Ärkebiskop Anders Wejryd anser att girighet är ett lyte och systemfel hos människan som vi måste kämpa med dagligen. Han uttalar sig i Dagens Industris weekendbilaga för en vecka sedan (19/09). I samma artikel uttalar sig också akademiledamoten och historikern Peter Englund. Han menar att med den ökande sekulariseringen har moralen försvagats: "
Det finns inte längre en barsk allmänhet som bevakar de mäktiga och fördömer dem som avviker från samhällets regler. Bromsklossen är borta."
Är det en korrekt historieskrivning? Skulle girigheten varit mindre utbredd förr i tiden? Hur stämmer det med att man i Nederländerna kunde spekulera i tulpanlökar (t ex tulpansorten pottebacker) på 1600-talet på ett mycket extremt sätt trots att kyrkan borde ha hållit de giriga i ett järngrepp? Peter Englund har skrivit essän Kring admiral Pottebacker och finansbubblornas historia och borde därför kunna prestera något bevis som underbygger hans tes.

Måste vi inte söka orsakerna till dagens finanskris i andra bakgrundsfaktorer än i ökad girighet? Egenintresset finns inbyggt i människans gener. När det går till överdrift talar vi om egoism och girighet. DI citerar en ordbok med följande definition:
"Girighet är ett överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet."
Detta brukar kompletteras med en hänvisning till att egenskapen är oberoende av egna behov. Hur det förhåller sig med andras behov är tydligen inte relevant. Vi ser här en nyansskillnad i relation till begreppet 'egoism'. Det är att enbart eller huvudsakligen ta hänsyn till sina egna intressen. Den girige är tydligen inte rationell medan den egoistiske åtminstone snävt tänker på sina egna behov utifån ett rationellt synsätt.

Om vi håller oss till ovanstående betydelsenyans är tydligen girighet värre än egoism.

Men det finns ytterligare en betydelseskillnad. Det är graden av hänsynslöshet. I definitionen av egoism ingår ofta en antydan till att egenintresset inte bara skulle vara ett förstadium till girighet. Begreppet egoism innehåller ett element av hänsynslöshet som inte finns i girigheten. Den egoistiske försöker befordra sina egna intressen på bekostnad av andras. Någon annan får det sämre när egoisten får det bättre.

Nu kan man säga att även girigheten kan ge försämrande effekter för andra. Men det är i så fall en sekundär effekt som beror på girighetens irrationalitet. Det kan t ex bli finanskris. Den girige tar chansen att kapa åt sig pengar när det går men medlet är inte att ruinera alla andra. Den hänsynslöse egoisten är däremot beredd att med ojusta metoder försämra för andra för att själv tjäna mer pengar.

Denna hänsynslöshet manifesteras särskilt tydligt inom olaglig affärsverksamhet. Här försöker t ex olika gangsterligor skaffa sig monopol på affärerna inom olika områden. Det har vi sett prov på sedan spritförbudet i USA på 1920-talet till dagens narkotikasyndikat som bekämpar varandra med dödligt våld. Men det finns också mindre flagranta metoder att försämra för andra för att tjäna mer pengar såsom att sprida illasinnade rykten om konkurrenter, sabotera deras leveranser och liknande.

Är då egoismen främst en fråga för affärslivet? Man kunde tro det av samhällsdebatten att döma. Men det beror nog mera på att fördelningsfrågor är vanligare när det gäller att dela det ekonomiska resultatet i denna sektor. Den som är missnöjd med en affärsuppgörelse eller lönesättning har lätt att beskylla motparten för egoism. Med detta menar man egentligen att motparten är "ogenerös" och inte att denne är särskilt hänsynslös.

Skulle man kunna beteckna tjuvar, rånare och bedragare som egoister? De är ju särskilt hänsynslösa eftersom de inte drar sig för att gynna sig själva på andras bekostnad trots att de kan utsättas för bestraffning av rättsapparaten. Normalt är det överflödigt att beteckna olagliga handligar även som egoistiska. Men moraliskt sett är det en skillnad mellan brott som syftar till att tillägna sig ekonomiska värden och brott som går ut på vandalism, förstörelselusta eller att pina offret på olika sätt.

Detta leder in på distinktionen mellan psykologisk egoism och etisk egoism som moralfilosofin brukar syssla med. Någon skulle kunna säga att det inte är skillnad mellan den som bryter sig in och stjäl 100 000 kronor och den som kastar in en bensindunk och bränner ner huset för att det är nöjsamt. Båda handlar egoistiskt utifrån vad de för tillfället värdesätter. Även Moder Teresas välgörenhetsarbete skulle med detta synsätt bli egoistiskt. Detta tror jag är en återvändsgränd. Psykologisk egoism är ganska ointressant utifrån ett moraliskt perspektiv.

Etisk egoism är betydligt intressantare. Det är en morallära som föreskriver att alla bör handla egoistiskt. Förmodligen menar man detta i en svagare mening än att stjäla, råna eller rentav mörda. Frågan är bara varför man bör vara mer eller mindre egoistisk. Är det ett sätt att bli mer lycklig för egen del? Eller är det ett sätt att göra hela samhället rikare? Om alla strävar efter sitt eget intresse får alla det kanske bättre? Detta antyder Peter Englund när han citerar Bernard de Mandeville (1670-1733):
"fåfänga, avund och girighet visserligen var lyten, men att de paradoxalt nog ökade den sammanlagda lyckan då de - oavsiktligt - ledde till ekonomisk tillväxt och utveckling."
Inte ens ärkebiskopen är främmande för kapitalismens fördelar. Men den bör tämjas, anser Wejryd. Han menar i DI: "Det behöver inte inte vara syndigt att vara avundsjuk eller girig. Det går inte att säga att strävan efter vinst är något dåligt." Vi landar tydligen på den ståndpunkt som Adam Smith formulerade 1776 och som gick ut på att vår middag kunde säkras genom slaktarens och bagarens egenintresse - inte genom dessas välvillighet.

Adam Smith var av allt att döma anhängare av teorin om den psykologiska egoismen när han avvisar all benägenhet att dela med sig. Av experiment i modern tid framgår att detta är att gå för långt. Det finns en benägenhet till medfödd tendens att dela med sig till den egna gruppen hos en tiondel av de riktigt små barnen - en andel som uppfostran och livserfarenhet sedan tenderar att öka.

Frågan är om denna altruistiska tendens blivit för stark. Då finns det fog för etisk egoism. Idag tycks dock motsatsen anses råda: den etiska egoismen har medfört att det blivit finanskris. Eller är det bara, med Peter Englunds terminologi, "den fördummande girigheten" som är orsaken? Kanske orsakerna är helt andra? Dagens Industri borde ta sig en funderare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

9 Comments:

At 14 juni, 2009 02:40, Blogger Per-Olof Persson said...

"Idag tycks dock motsatsen anses råda: den etiska egoismen har medfört att det blivit finanskris."

Detta är ett utjatat ämnesområde. Men vanligtvis vill människor tjäna mycket pengar och det som sker är att de tjänar pengar pga att penningmängden ökar. Är det konstigt om ett sådant system misslyckas ibland?

I och med att vinsterna i bank- och finanssektorn med ett sådant system blir högre än i andra branscher, så måste resurser som exempelvis arbetskraft överföras till just dessa branscher. Dessa branscher växer på bekostnad av andra branscher. Inkomsterna i dessa branscher blir högre pga av att penningmängden ökar.

Om människor får tag på mer pengar och om människor väljer att använda pengarna på tjänster i finanssektorn, så måste finanssektorn växa och tjäna mycket pengar. Problemet är att finanssektorn inte kan vara isolerad ifrån den reala sektorn.

Grunden för en ekonomi är alltid den reala produktionen av varor och tjänster. När finanssektorn lånar ut till företag och till människor som arbetar i dessa företag, så är finanssektorn beroende av att dessa låntagare har inkomster. Skulle låntagarnas inkomster av någon anledning sjunka så får finanssektorn problem.

 
At 14 juni, 2009 10:58, Anonymous Anonym said...

En girighet som innebär att roffa åt sig andra människors eller andra folkgrupper och nationer på deras inkomster och kapital är förstås inte försvarbart.

Ändå har det varit utmärkande från historiens början fram till våra dagar.

Det har gällt sådant som att föra krig i avsikt att bli en stormakt.

Vi har sett exempel på detta från antiken, från feodalismen, från skilda religioner, från kolonialismem samt inte minst olika ideologier som kommunism, nazism m.m.

Socialismen skulle bryta denna utveckling genom att ge makten åt arbetarklassen ,dess ledare och det parti som skulle företräda denna idologi.
Vi fick dock åter en ideologi och nya stater, som la under sig de tillgångar, som vanligt folk hade.

Även inom kapitalismen och marknadsekonomin, som ska följa de lagar och normer, som fastställs inom ramen för en politisk demokrati finns det otaliga exempel på hur man via brottslighet och dylikt kan roffa åt sig egendom samt förhindra att enskilda och företag kaan utvecklas.

Det är därför inte minst som vi har ett rättssamhälle.

Ändå måste marknadsekonomin och den globala ekonomin ses som det bästa alternativ människligheten skapat.
Bank-och finanskrisen hindrar inte en sådan slutsats.
/Per Fredö

 
At 14 juni, 2009 11:27, Blogger Per-Olof Persson said...

"En girighet som innebär att roffa åt sig andra människors eller andra folkgrupper och nationer på deras inkomster och kapital är förstås inte försvarbart."

- Dagens penningsystem fungerar på så sätt att den överför köpkraft ifrån de som sist får tag på de nya pengarna till de som först får tag på de nya pengarna. Det tar tid innan priserna stiger och detta kan utnyttjas. Girigheten består av att vilja ha ett penningsystem som man själv tjänar på.

 
At 14 juni, 2009 12:12, Blogger J. Mikael Olsson said...

Det intressanta med ordet girighet är att det definieras som överdrivet begär efter att samla ägodelar (SAOB). Måste vi inte alltid fördöma allt som är "överdrivet"? Och omvänt bör vi alltså inte fördöma icke-överdrivet begär efter att samla ägodelar. (Sedan är det naturligtvis en svår sak att bestämma var gränsen går, men vem har sagt att livet skall vara lätt...)

 
At 14 juni, 2009 12:14, Blogger Per-Olof Persson said...

Peter Schiff om girighet och bubblor

http://mises.org/story/3493

"But, unfortunately, all the blame is on the free market. All the blame is on capitalism. It's because there wasn't enough regulation. There was too much greed. Right?

And Alan Greenspan, or, not Alan Greenspan. President Bush, in one of his speeches, said that Wall Street got drunk. And he was right, they were drunk. So was Main Street. The whole country was drunk. But what he doesn't point out is, where'd they get the alcohol? Why were they drunk?

Obviously, Greenspan poured the alcohol, the Fed got everybody drunk, and the government helped out with their moral hazards, and the tax codes, and all the incentives and disincentives they put in — all the various ways that they interfered with the free market and removed the necessary balances that would have existed, that would have kept all this from happening."

"First, they provided us with almost costless money with which to speculate. And then they created the idea or the Greenspan Put. But whenever there's a problem, don't worry, the government is going to rescue you.

The government's not going to let the stock market go down. The government's not going to let your bets go bad, so go ahead and keep placing them. That was the idea, that was the mentality. It was nothing that the free market did."

"I mean, if Freddie and Fannie didn't have a government guarantee, they wouldn't have needed any regulation because the market would have regulated them. People would have looked at their balance sheet and said, "Hey, you don't have any capital, you can't guarantee these mortgages, who are you kidding?" And they never could have expanded the way they did.

It was only because the government stood behind them that people didn't care. People said, "Oh, the government will never let Fannie and Freddie go bankrupt." And they were right, they didn't."

"In fact, every attempt to regulate them was thwarted by congress. Freddie and Fannie gave huge amounts of money to both Democrats and Republicans — anybody that tried to regulate them."

"And, again, the whole reason — once you got to the securitization process, which is a natural occurrence — once you got securitization, once you separate the originator of the mortgage from the risk of the mortgage, you got the moral hazard."

"People do a lot of research before they buy a plasma TV, but nobody does any research before they put their money in the bank. No one cares. Who could care? Because the government has created a moral hazard by guaranteeing the accounts."

 
At 14 juni, 2009 15:23, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof Persson (I), det är anmärkningsvärt att Dagens Industri gör en bakgrundsanalys med bäring på finanskrisen i termer av 'girighet' med ärkebiskop och allt. Det betyder kanske att vänsterns ryggmärgsreflex från i höstas att skylla krisen på girighet bitit sig fast i vidare grupper.

Ett exempel är förre riksgäldsdirektören Thomas Franzén som i senaste numret av Ekonomisk Debatt vill göra gällande att det var de uppdrivna avkastningskraven både för finansiella företag och producerande som bidrog till finanskrisen. Trots att inflationen sjunkit drastiskt har avkastningskraven nominellt hållits kvar vid bortåt 20 procent. [Det skulle kunna tolkas som girighet.] Intressant nog påtalades de höga avkastningskraven av Peter Malmqvist vid mitten av 2005 men då med farhågan att detta bidrog till stagnation (se bloggartikel).

(II) Att det kanske finns möjligheter för vissa att tjäna pengar med hjälp av nuvarande betalningsmedelsregim är knappast ett tecken på girighet. Däremot finns det en kollektiv "girighet" i viljan att statsmakterna skall bedriva en stabiliseringspolitik som inte nu ger några "onödiga" svårigheter.

Per Fredö, du pekar på en väsentlig egenskap hos den praktiskt utövade socialismen. Programmet går ut på att avskaffa girighet och egoism men de som kommer till makten börjar snart roffa åt sig samhällets resurser för att kunna leva ett bekvämt liv med en lyx som "folket" inte kan uppnå.

Detta skulle kanske till nöds kunna accepteras om "folket" fick det mycket bättre än annars genom socialismen. Men istället fick de det sämre.

Mikael Olsson, folkliga definitioner blir kanske ofta något elliptiska. En mera konkret definition borde precisera i vilka sammanhang den överdrivna benägenheten förekommer. Här antyds två fall: när den girige personligen går till överdrift genom att han inte rimligtvis kan ha behov av det han samlar och rentav ger upp annat personligen väsentligt för att få ännu något ytterligare. Det andra fallet är när girigheten leder till sidoeffekter för hela systemet som är skadliga för alla. I båda fallen tycks det finnas ett element av dumhet med i spelet.

(III) Observera att Peter Schiff delvis låtsas kritisera Greenspan medan hans kritik i själva veket går ut på att själva ambitionen att stabilisera ekonomin är förkastlig (främst pga moral hazard). Stabilisering var Greenspans förbannade jobb och man kan bara kritisera honom för att han gjorde det dåligt genom t ex feltajmingar. Det var de som utnyttjade Fannie och Freddie som är de större bovarna. Hela tanken att man gratis kan ge billiga men riskabla krediter till eftersatta grupper var fel från början. Den borde kritiseras istället.
/DNg

 
At 15 juni, 2009 09:48, Blogger Per-Olof Persson said...

Höga avkastningskrav inom industrin

Min gissning är att industrin har lärt sig att en artificiellt låg ränta förstör möjligheten att göra riktiga investeringskalkyler. Detta kan leda till risken att det uppkommer olönsamma investeringar över tiden.

Sidoeffekten dumhet

Det är svårt för människor att förutsäga den framtida effekten om centralbanken sätter räntan på en låg nivå i början av en högkonjunktur för att i slutet av högkonjunkturen höjt räntan till en betydligt högre nivå. Den ekonomiska kalkyleringen slutar att fungera för både privatpersoner och företag.

Ekonomisk kalkylering innebär att man försöker förutsäga sina framtida intäkter och kostnader.


Greenspann och politikerna

Det politiska systemet har blivit allt mer korrupt och det finns få spärrar mot politikernas vilja att föra en kortsiktig politik (långsiktigt förstörande politik) mellan valen. En chef för centralbanken som vill göra karriär måste därför på kort sikt blåsa upp ekonomin. På lång sikt uppkommer därför många såpbubblor.

Det stora problemet ser vi nu och Ludwig von Mises beskrev detta för 100 år sedan, ekonomin förändras permanent. Ex USA och Island har minskat sin produktion av varor för att istället producera tjänster (McDonald) och finansiella tjänster (spekulation).

Idén med stabiliseringspolitik är att centralbank och politiker har exakt information om vad som ska göras. Men det är enbart individen som har information om sin egen situation och som kan agera utifrån denna information.

Individens handlingsplan måste synkroniseras (stämma överens med) med miljontals andra individers handlingsplaner. Om ex en individ vill köpa en tandborste så måste någon annan individ tillverka tandborsten. Men då måste denna individ först odla potatis åt någon annan individ.

Marknadsekonomin kan endast fungera om knappheten på fysiska resurser inte döljs samt att priserna är fritt rörliga både uppåt och nedåt. Problemet med att räntan sänks under marknadsräntan och att penningmängden tillåts att öka, är att detta på kort sikt får människor att tro att de fysiska resurserna inte är knappa.

Vissa företag skaffar då för mycket resurser eftersom resurserna anses vara billiga. Samtidigt tror konsumenterna att deras köpkraft har ökat eftersom bankernas billiga lån på kort sikt ökar köpkraften.

Men plötsligt uppkommer situationen att exempelvis produktionskapaciteten för bilar är 18 miljoner st medan efterfrågan bara är 12 miljoner st. Det som tidigare har varit lönsamt blir plötsligt olönsamt.

 
At 15 juni, 2009 15:40, Anonymous Anonym said...

Vi har fått ett nytt politiskt parti, som främst har lockat till sig ungdomar i EU-valet.

Det är förstås Piratpartiet, som hävdar att det kännetecknande för vårt samhälle och därmed även andra demokratier är att enskilda individer kännner sig "övervakade".

Övervakningen sker hävdar man främst på nätet, men även via olika lagar.

Vilka samhällsorgan, som svarar för denna övervakning defineras knappast. Likaså visar man inte vilka konkreta förändringar man vill ha av t ex patenträtten.

Några jämförelser med den övervakning och repression som är ett bärande inlag i skilda diktaturer ingår inte i detta partis granskning av dagens samhälle.
Det borde nätaktivisterna ägna sig meråt.

Däremot har Piratpartiet en ideologi, som påminner om den socialistiska.

Man godtar inte egendom, vare sig privat eller allmän.
Den ska i stället tillhöra våra piratpiloter.

Partiet är också revolutionärt i den meningen att det råder ett politiskt vakuum.

Det saknas menar man politiska ideologier.
De har spelat ut sin roll.

Det är inte heller nödvändigt ta fram politiska program inom skilda områden.

Det blir mot den bakgrunden intressant att följa hur Piratpartiet agerar i EU och vilket block man helst vill ansluta sig till.

Den politiska debatten i vårt land har kännetecknats av att inte ta in Sverigedemokraterna i den politiska opinionsbildning.
Fråga är om det är rätt strategi.

Belys i stället vad som utmärker både Sverigedemokraterna och Piratpartiet!

Dessa båda partier vill båda bli vågmästarpartier och har redan sina upplägg klara för sådana förhandlingar.
/Per Fredö

 
At 28 december, 2012 20:26, Anonymous Anonym said...

Υou can certainlу sеe yοur еnthusiasm within the article yоu write.
The ωorld hοpеs for more passionate wrіters suсh as
you who aгеn't afraid to say how they believe. Always go after your heart.

Feel free to surf to my web-site www.thepaydayloansform.com
Here is my weblog ... Pay Day Loans

 

Skicka en kommentar

<< Home