torsdag, juni 18, 2009

Det "nya klassamhället" i Axess


Temat för Axess är klassamhället. Men någon definition ges inte. Är det fråga om ett samhälle där det finns socioekonomiska skillnader? Är ett meritsamhälle ett exempel på det nya klassamhället? Måste det ske en total utjämning av alla skillnader innan klassamhället är borta?

I tidskriften Axess har man som tema i nummer 5/09 "Det nya klassamhället". Detta tema utvecklas i fem artiklar och illustreras av en parafras på den gamla amerikanska socialistiska bilden "Pyramid of Capitalist System" med en penningpåse med $ $ $ överst. Men är ett penningsystem med en porscheåkande elit, en grupp med vovve, Volvo och villa samt en grupp tatuerade, höghusboende städare och TV-tittare verkligen ett tecken på ett klassamhälle? Av texten på framsidan skall vi få veta "vad vi egentligen menar med klass och klassidentitet". Men får vi det?

Hur skulle man illustrera ett samhälle som inte är ett klassamhälle? Fundera på det ett ögonblick. Vi kan ställa oss några frågor för att ringa in problemområdet. Är dagens USA inte ett klassamhälle medan Sverige är det? Eller är alla nu kända samhällen också klassamhällen? Vad betyder då förleden "klass"? Var kanske sovjetsamhället på sin tid inte ett klassamhälle? Eller är alla tänkbara samhällen som bygger på ekonomiska skillnader mellan individerna också klassamhällen?

Det gamla klassamhället bestod förvisso av ett hierarkiskt system med betydande ekonomiska skillnader. Där föddes man in i sin respektive klass. Det fanns nästan ingen möjlighet för dugliga och meriterade personer att göra en klassresa. Ståndscirkulation förekom egentligen inte. Det väckte naturligtvis en alltmer svårhejdad harm över att alla inte hade samma chanser. Bara de med tillräckligt fin börd kunde få välbetalda befattningar och makt att bestämma i samhället. En viss uppluckring skedde genom att barn från familjer utan börd men med pengar också kunde komma sig upp.

Men det gamla klassamhället avskaffades genom att alla med begåvning kunde meritera sig till samhällets högsta och/eller bäst betalda jobb. Staten tillhandahöll gratis utbildning och gav lån och bidrag under studietiden så att föräldrarnas ekonomi inte skulle utgöra ett hinder för att meritera sig. Men att alla får chansen betyder inte att utfallet blir likadant för alla. Ett meritsamhälle innehåller också betydande ekonomiska skillnader.

Är det nu etablerade nya meritsamhället samma sak som "det nya klassamhället"? De fem artiklarna i Axess ger inget svar på den frågan. Stefan Svallfors skriver en intressant artikel om olika dimensioner i den politiska kampen. Den gamla motsättningen i fördelningsfrågor övergår alltmer till frågor om moral, kultur och livsstilar. Men är det en övergång från en klassmotsättning till en annan? Varför dra in klassbegreppet i denna i och för sig intressanta utveckling?

Författaren Lena Andersson menar att människans uppfattning om sig själv är viktigare för klassuppfattningen än yrke, bostad och inkomst. Den som har en jacka för femtusen kronor är inte en bättre människa än han som har en för hundratjugonio. Så vari består klassamhället? Att den duktige från den fattiga familjen som fått god utbildning och ett fint och välbetalt jobb i "själ och hjärta" betraktar sig som underlägsen? "Klass sitter i själen" som Anderssons artikel är rubricerad. Men är det något nytt eller ens särskilt utbrett? Och vad gör vi genom staten för att avskaffa ett sådant själsligt "klassamhälle"?

Kjell-Olof Feldt skriver om den bokläsande arbetaren. Det har inte mycket med klassamhället att göra. Men om man med "klasstruktur" menar att arbetare alltid utgör en klass oavsett om man fötts in i den eller inte går det att konstatera att det finns en skillnad i bokläsandet. Om vi istället frågar oss om bokläsandet har något med förekomsten av en "begåvningsreserv" att göra är väl detta att det inte finns så många bokläsande arbetare längre ett tecken på framgång för urvalsprocessen till utbildningssystemet?

Professor em Åke Daun skriver om att dela in människorna i grupper med olika status är ett naturligt tillstånd. Men det naturliga är inte alltid moraliskt önskvärt, påpekar han i ett avsnitt om "det naturalistiska misstaget". Huruvida detta gäller den faktiska skiktningen i grupper med olika genomsnittsförhållanden eller enbart klassificeringen får vi ingen klarhet i även om Daun något behadla termerna socialgrupper och socioekonomiska grupper.

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg skriver en rörig artikel på temat "Marx ville aldrig ha klasskamp". Men den handlar mest om en bisarr film av den tyske regissören Alexander Kluge som uppges vara en filmatisering av Kapitalet. Ansatsen är trivial. Alla initierade vet ju att Marx inte skrev några socialistiska program och därför inte tog ställning till huruvida klasskamp var något önskvärt. Han konstaterade enbart att klasskampen var oförsonlig och skulle i slutändan förinta det kapitalistiska systemet genom en våldsam omvälvning. Det var en prognos - ingen programförklaring. Vad det har med dagens meritsamhälle att gör är svårare att förstå.

Axess har denna gång inte gjort särskilt bra ifrån sig. Det är tråkigt eftersom temat om vänsterns sakliga haveri i april 2008 var ett initiativ som verkade lovande. Men ojämn kvalitet är något som vi får leva med.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

15 Comments:

At 19 juni, 2009 11:33, Blogger J. Mikael Olsson said...

Detta bekräftar en tidigare kommentar jag gjort på denna blogg: om vi alls skall tala om klass bör vi låta det betyda grader av inkomstnivå och inget annat, och därmed också konstatera att klassamhället inte bör avskaffas helt om vi vill undvika ekonomisk kollaps (vi kan däremot diskutera hur stora klasskillnaderna bör vara). När det gäller andra saker som vissa ser som klassindikatorer kan vi istället tala om statusgrupper eller dylikt.

 
At 19 juni, 2009 15:33, Blogger Per-Olof Persson said...

"...vi kan däremot diskutera hur stora klasskillnaderna bör vara"

- Detta är en farlig strategi eftersom entreprenörerna och kapitalisterna (vars konsumtion är mindre än vad de producerar) är viktiga för existensen av ett tillräckligt stort näringsliv som alla grupper har nytta av. Det människor har nytta av är näringslivets produktion av varor och tjänster.

- Strategin bör i stället vara att man skyddar de människor som inte kan försörja sig själva. Detta innebär att den offentliga sektor enbart betalar ut bidrag och ger gratistjänster åt denna grupp människor. De som har råd bör själva betala sina välfärdstjänster samtidigt som skatterna kan sänkas.

 
At 19 juni, 2009 21:49, Blogger Danne Nordling said...

Mikael Olsson, om vi har skillnader i grader av inkomstnivå så har vi ett klassamhälle. Det betyder att vi rimligtvis alltid har ett klassamhälle. Borde vi inte kvalificera kravet på ett klassamhälle? Ett krav vore att det fanns klassbsarriärer som hindrade personer som inte var "önskvärda" från att uppnå kvalificerade befattningar eller liknande. Det är trivialt att klassa ett samhälle som klassamhälle så fort det finns ekonomiska skillnader.

Per-Olof Persson, du har nog rätt i att det är farligt att staten skulle ha synpunkter på hur stora inkomstskillnaderna borde vara. Det kräver oerhört starka argument för att lägga sig i hur inkomstfördelningen skall se ut.

Det som är relevant utifrån Rawls' synsätt är hur de som inte kan försörja sig själva skall få sin situation garanterad av alla andra. Denna socialpolitik kan ombesörjas genom att alla måste ha en försäkring som garanterar försörjning på en nivå som motsvarar existensminimum. Det fåtal som inte kan ta en sådan försäkring får sin försörjning garanterad av staten.

Men härutöver borde inte staten lägga sig i inkomstfördelningen. Om det ändå skulle anses vara nödvändigt borde argumenten för detta framläggas extremt tydligt så att vi kan diskutera deras hållbatrhet.
/DNg

 
At 20 juni, 2009 18:46, Blogger Throatwobbler Mangrove said...

Om man kan visa att det finns samband mellan t.ex. brottslighet och stora klassklyftor bör man försöka att minska klassklyftorna.

 
At 20 juni, 2009 20:35, Anonymous Skatt är Stöld said...

"Om man kan visa att det finns samband mellan t.ex. brottslighet och stora klassklyftor bör man försöka att minska klassklyftorna"

Jag har inte sett någon korrelation när jag har kollat statistiken, men om vi diskussionens skuld antar att det finns ett sådant samband, är det då verkligen rätt institionalisera stölden?

 
At 21 juni, 2009 01:38, Blogger Per-Olof Persson said...

Brottsligheten

Brottsligheten har flerfaldigats i omfattning sedan slutet av Andra världskriget. I slutet av 1940-talet rapporterades ca. 150.000 brott till polisen varje år. Nuförtiden, efter ca. 60 års oavbruten välfärdspolitik, rapporteras uppemot 1.000.000 brott till polisen varje år!

Alkoholismen har också flerfaldigats sedan den stora utbyggnaden av välfärdspolitiken kom igång för ca. 60 år sedan. I slutet av 1940-talet fanns det omkring 100.000 alkoholmissbrukare i Sverige. Nuförtiden lär antalet alkoholmissbrukare i landet uppgå till ca. 400.000.

Drogmissbruket har också ökat våldsamt. I slutet av 1940-talet uppskattades det finnas några hundra tunga narkotikamissbrukare i hela landet. Idag lär det finnas minst 20.000 tunga narkomaner i landet.

Syftet med välfärdspolitiken är att människor skall slippa ta ansvar för sig själva. Och det säger sig självt att om människor vänjer sig vid att inte ta ansvar för saker och ting, då kommer de inte att sköta sådana saker som sitt förhållande till alkoholen, drogerna, spelandet eller ens sin respekt för lagen.

Så ökat missbruk, psykisk ohälsa och brottslighet kommer som ett brev på posten. Och detta inte bara i Sverige, mönstret går igen i alla andra välfärdsstater också (USA, Storbritannien, Tyskland o.s.v.).

Det är inte så att brottsligheten beror på de ekonomiska ”klyftorna”. Det fanns mycket större inkomst- och förmögenhetsskillnader i Sverige för 100 år sedan, än vad som finns idag. Men brottsligheten var likväl bara en liten bråkdel så omfattande då som den är idag.

För 100 år sedan, innan Sverige hade blivit en välfärdsstat, hade svenskarna som regel en anständig moraluppfattning. De ville ”göra rätt för sig”, och de tyckte att man måste respektera ”mitt och ditt”. De flesta svenskar var för stolta för att snylta och maska och fuska o.s.v. De var anständiga människor för det mesta.

Men dagens svenskar är ofta annorlunda. Många av dagens svenskar har korrumperats av den förfallna kulturen, och av den förda politiken. ”Moral är bara en smaksak, det är subjektivt”, är den moderna uppfattningen. ”Det finns inget objektivt rätt och fel, det finns bara åsikter ifråga om `bör´-frågor”. Samhället blir därefter.

 
At 21 juni, 2009 10:12, Blogger Throatwobbler Mangrove said...

Per-Olof Persson: Vill gärna veta var statistiken kommer ifrån, och forskningen som belägger att svenskarna hade en "anständigare moraluppfattning" för 100 år sedan.

Skatt är stöld: stölden är som du vet redan institutionaliserad idag, och jag stöder denna ordning (ibland är det alltså moraliskt rätt att stjäla; fast när staten gör det brukar vi ju inte kalla det stöld).

 
At 21 juni, 2009 11:13, Blogger J. Mikael Olsson said...

Att jag sa att vi kan "diskutera hur stora klasskillnaderna bör vara" får inte tolkas för bokstavligt... Vad det främst innebär är att man inte bör slå fast att inkomstskillnader bör avskaffas. Det mest fruktbara är nog att inte prata så mycket om klass över huvud taget, utan att betrakta klassuppdelningen som ett resultat av en process som beror på de "spelregler" som vi har satt upp och som vi anser vara rättvisa. Om vi anser att spelreglerna är rättvisa bör vi också anse att de klasskillnader som blir resultatet av dessa också är rättvisa.

 
At 21 juni, 2009 11:36, Anonymous Anonym said...

Träffsäkert formulerat

Du uttrycker det principiella problemet så väl, Per-Olof.

Lägg till att politiken idag använder 25 ggr så mycket pengar i reala termer på att utjämna "orättvisorna" än de gjorde på 30-talet, då Sverige faktiskt inte var något U-land, utan tog hand om både fattiga, sjuka och gamla.

Då kunde också "en vanlig arbetare" bygga sig en villa och ha sin fru hemma för att ta hand om barnen. Helsingborgs politiker skickade i veckan ut en rapport om läget i staden med redovisning bl.a. av vissa kostnader för barn:

Förskola 142 074:- kronor per år.

Grundskola 75 046:-.

Gymnasium 86 807:-.

Särskola 290 155:-.

Allt per barn förstås.

Jag hoppas du inte har något emot att jag kommer att stjäla ur dina formuleringar då och då.

Sture Åström

 
At 21 juni, 2009 13:08, Blogger Jonas N said...

Sture Å

Tack för intressant och angelägen statistik. Men man bör komma ihåg ytterligare en sak:

När Helsingborgs kommun anger dessa siffror är det i utgiftsledet de är beräknade, dvs utgifterna från kommunens kassa till till dessa identifierbara verksamheter.

Min poäng är att detta inte är samma sak som medborgarnas kostnader. För att kommunen skall ha dessa medel att spendera måste de först drivas in via skatteverket, sedan distribueras genom systemen, delvis genom statsbudgeten, kommunal omfördelning, riktade statsbidrag och annat ...

.. och även inom kommunen existerar omfattande administration och politiska beslutsprocesser som är allt annat än effektiva och friktionslösa. Dvs innan pengarna kan utbetalas enligt den listan har där redan förbrukats en ansenlig mängd resurser på vägen.

Vilka alltså också förste måsta ha rekvirerats från dom skattebetalande medborgarna i samhället.

Uppskattningsvis brukar sådana kostnader hamna på 20-30% i en större organisation, dvs medborgarnas faktiska konstnader (vad de först måste betala in) kan mycket väl vara 25% högre ändå jfrt de angivna siffrorna ...

Som ju redan var så höga att många skulle föredragit att ombesörja delar av den komunala servicen själv ...

 
At 22 juni, 2009 11:14, Blogger Per-Olof Persson said...

Neddragningar både i låg- och högkonjunkturer

Att det blir neddragningar inom den offentliga sektorn både i låg- och högkonjunkturer beror inte på att det är en brist på pengar. Eftersom centralbank och banker ökar penningmängden över tiden bör de genomsnittliga årliga skatteintäkterna öka.

Men det som är märkligt är att det blir neddragningar även i högkonjunkturerna. Detta måste bero på att näringslivets produktion av varor och tjänster per invånare ständigt sjunker. När produktionen per invånare sjunker så får den offentliga sektorn mindre resurser per skattekrona. Varje krona köper färre varor och tjänster.

Men realt BNP sjunker inte, kan det hävdas. BNP är ett grovt mått som inte mäter antalet produkter utan hur mycket pengar som har spenderats på färdiga konsumentvaror och färdiga investeringsvaror. BNP mäter inte i heller kvaliten på produkterna eller kvaliten på landets produktionsstruktur.

Kvalitetsskillnader på produkterna existerar. Exempelvis kan en miljon kronor användas till: A) inköp av en stridsvagn till försvaret, B) en leksakshandlare köper leksaker för en miljon kr, C) en miljon kr investeras i en järnmalmsgruva. Högst välstånd kommer C att ge, näst högst ger B, medan A inte ger något välstånd.

BNP mäter inte i heller kvaliten på landets produktionsstruktur eftersom måttet enbart mäter spenderandet på färdiga konsumentvaror och färdiga investeringsvaror. Detta innebär att "brutto-måttet" mäter "netto-produktionen".

Välståndet beror inte i heller på produktionen utan på storleken av produktionsstrukturen. Ju fler produktionssteg och ju större varje steg är, desto högre kan välståndet bli. Därför ger BNP-måttet en för hög siffra om landet avindustrialiseras samtidigt som exempelvis detaljhandeln och finanssektorn växer.

 
At 22 juni, 2009 13:27, Anonymous Anonym said...

Det finns förstås många infallsvinklar på vad ett klasshälle är.

Vi utgår nästan alltid från vårt eget, som från den antika civilitations början utvecklats till vårt välståndssamhälle.

Denna definitition bortser från under vilka förhållanden man lever i de fattiga länderna.
Men även där råder det betydande skillnader mellan olika grupper och eliten roppar åt sig rikedomar via krig, korruption etc.

Få möjligheter ges där att det lägsta skiktet ens ska få mat för dagen, skolgång. hälsovård.Etnisk och religiös förföljelse o dyl.hör även till vardagen.

För att nu något vända blickarna mot vårt eget land så har vi i själva verket haft en betydande utveckling som pågått under flera århundranden.

Den har förstås varit mest betydande under de senaste hundra åren.

Omvandlingen från jordbrukssamhälle till industrisamhälle kunde inte ha gått så snabbt utan emigrationen.

Betydande uppfinningar inklusive skyddande patent var en av förutsättningarna för vår utveckling mot ett ledande exportland.

Den allmänna rösträtten för män beslutades utan nämnvärda strigheter men det var en högerregering som då ställde som villkor att vi skulle ha ett tvåkammarsystem samt propotionellt valsystem.

Vi kan nog också konstatera att inom en rad olika områden så var det borgerligheten som bejakade och utvecklade vårt samhälle i en mer jämlik riktning, detta dock utan att acceptera arbetarklassens fördelningsprinciper.

Vi har också alla en tendens att t ex rösta på partier, som man tror bäst företräder ens intressen.
Dessa ska då vara klassinriktade, arbetarpartierna och de borgerliga partierna.

Detta leder till att det "klasslösa" samhället endast kan infinna sig om det "lägsta" skiktet når upp till "högre" nivåer.

Bokläsning förstås. Hårt arbete likaså. Övegång till yrken som akademiker och företagare eller varför inte till den politiska elit, som är arbetarpartiets ledare.

De senare anser sig nu närmast ha fått monopol på den politiska makten och utnyttar den inom rader av områden där jämlikhet ska vara eftersträvansvärd.

För att bara avslutningsvis ta ett exempel, vårt utbildningsystem, yggt på tankarna att alla har samma förmåga.
/Per Fredö

 
At 23 juni, 2009 16:18, Anonymous Anonym said...

Var inte Sovjetonionen ett klassamhäklle är den milda frågeställningen.

Jo förvisso!
Klassfienderna av de mest skilda slag skickades till Gulagarkipilangen.
!00 miljoner blev dödstalet.

De på hemmaplan ställdes under KGB:s övervakning på order av Stalin och partiet.

Vad gäller nazismen så utmärktes den ju av att arierna var den renodlade rasen, dessa av tysk härkomst.

All judendom var arierna underlägsna och enda lösningen som Hitler såg det var gaskamrarna.

En rad andra motsvarigheter har vi inte så långt tillbaks i vår tid.

Mao. Pol-Pot. Castro med flera med flera.

Det märkliga är att dom inom vänstern som i vårt och i andra länder diskuterar klassfrågor på ett mer egalitärt, intellektuellt plan valt att bortse från detta eller till och med betrakta det som föredömligt.
/Per Fredö

 
At 24 juni, 2009 00:35, Blogger Per-Olof Persson said...

Skyddande av patent

Jag läste en artikel där det påstods att det patent som Watt fick på ångloket drog ned på utvecklingstakten. När patentet gick ut exploderade den tekniska utvecklingen på området.


Ny ESO-rapport - ”Välfärdens långsiktiga finansiering”

"Om konsumtionen av vård, skola och omsorg ska öka i samma takt som ekonomin växer behövs ytterligare 150 miljarder kronor". Detta skulle motsvara en skattehöjning på 11 procenter.

http://www.dn.se/opinion/debatt/vi-maste-sjalva-betala-en-del-av-valfarden-1.896275

 
At 25 juni, 2009 13:17, Blogger Danne Nordling said...

zoon politikon, om vi med "klassklyftor" menar inkomstskillnader efter skatter och bidrag - t ex olika Gini-koefficienter - så kan man diskutera din frågeställning. Den första förutsättningen är då om det finns statistik.

'Skatt är stöld', du får nog precisera vad du har för statistik som inte ger samband mellan brottslighet och graden av inkomstspridning. Nyligen har presenterats statistik som sägs visa att länder med större inkomstspridning har högre brottslighet och en hel del annat dåligt än länder med lägre, däribland Sverige.

Det finns ovanpå dessa skillnader i "ofärd" också en förändring med tiden, vilket P-O P belyser. Att visa detta statistiskt måste vara nästan omöjligt.

zoon (II), det grundläggande förhållandet är precis som du säger att många, inklusive du själv, stöder ordningen att staten "stjäl" vissa medborgares pengar för att minska inkomstskillnaderna och anser detta vara den enda lösningen på ofärdsproblemen.

Mikael Olsson, vi kommer dessvärre att få två diskussioner om klasskillnader och inkomstkyftor. Den första handlar om att klassklyftor och därmed med det nya språkbruket alla inkomstskillnader är orättvisa. Den andra handlar om att klassklyftor ger negativa konsekvenser för alla - även för dem som tjänar mest. Det senare kommer vi att få höra mer av.

Sture Åström, du pekar på en komplicerad problematik. Hur kan det vara så mycket dyrare (relativt) nu än för 80 år sedan att driva en politik som de flesta finner naturlig och numera rentav självklar (nya moderater mfl)? Det finns sannolikt ett samband med den allmänna välståndsutvecklingen. Dessutom tillkommer ineffektivitetsproblem, som Jonas N påpekar.

Per Fredö, du antyder en viktig frågeställning som riskerar att komma bort i den generella diskussionen om "klassamhället": Gini-koefficienten är alltför grov för att påverkas av hur det ser ut i ändpunkterna på fördelningen. Vi kan minska Gk utan att de sämst ställda får det bättre och då är det enligt min förmodan så att alla ofärdsproblem kvarstår - trots att "klassklyftorna" minskat!

Min fråga om Sovjet avsåg nog mera det svenska perspektivet. Eftersom det fanns kraftiga inkomstskillnader i Sovjet var det också ett "klassamhälle" med det nya språkbruket. Däremot var det nog inte det i deras egna ögon. Ekonomisk utjämning ansågs som "småborgerlig" och alla karriärvägar stod öppna för ideologiskt rättänkande samtidigt som de gav ekonomisk utdelning.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home