tisdag, september 29, 2009

Konservatismens gemenskap istället för frihet?

Samhällskritiken kommer nu från nykonservativt håll och inte från liberaler eller socialdemokrater. Som alltid är det friheten som borde inskränkas. Varför kan inte folk själva få fylla frihetens samhälle med sina egna varianter av konsevatism eller socialism?

Under flera årtionden har frihetskraven gentemot ett socialstatligt eller socialkonservativt samhälle formerat den ideologiska oppositionen och dominerat samhällskritiken. Även socialdemokratin har tagit intryck efter murens fall. Men sedan de nya pragmatikerna tog över regeringsmakten har den frihetliga samhällskritiken tystnat. Istället dyker nu en konservativ kritik av samhället upp. Ideologiskt riktar den sig främst mot liberalismen och socialliberalismen.

I nummer 5/09 av magasinet Neo gör Johan Norberg (aktuell med lyckobok) en historisk betraktelse av hur skådespel och romaner med sekulariseringen över århundraden tenderat att få ett alltmer lyckligt slut. Publiken har inte längre haft tålamod att vänta på rättvisa i himlen. Lyckan krävdes i detta livet. Och från kulturlivets värld skedde en överföring till den politiska. "Strävan efter lycka" föddes som en möjlighet för individen i detta livet.

Norberg exemplifierar med hur den brittiske poeten Nahum Tate år 1681 kom ut med en reviderad version av William Shakespeares tragiska stycke Kung Lear. Det förödande slutet hade bytts ut mot ett lyckligt. Slutorden var nu "att sanning och dygd till slut skall segra". Nästan samtidigt kom John Locke 1690 ut med sin plädering för frihet och strävan efter lycka som det högsta goda. (Denna text i den Andra avhandlingen skrevs enligt mina uppgifter förmodligen 1679.)

Utifrån detta förordande av individuella ansträngningar inom ramen för en stat som åtminstone garanterar att andra inte sätter käppar i hjulet för ens egen strävan efter lycka formulerar Norberg ett angrepp på konservatismens anspråk på interventioner i medborgarnas liv och leverne. Han låter detta sammanfattas av revolutionären Benjamin Franklins förklaring "att människan nu hade fått rätt att jaga lyckan, 'men du måste fånga den själv'".

Historiskt måste man påpeka att detta steg innebar ett frigörande från ett gammalt förtryckande samhällssystem som byggde på en organicistisk samhällssyn. Det betydde inte att samhället omvandlades så att de breda medborgargrupperna fick en större och avsiktligt bestämd tilldelning av samhällets samlade produktion, en beskrivning som skulle ansluta till ett modernt betraktelsesätt. Den gamla regimens avskaffande innebar en brytning med det gamla - inte en utveckling av det gamla.

Här ligger enligt min uppfattning konservatismens känsla av främlingskap inför det nya. Det fanns ju inte något ideologiskt eller socialt innehåll i det nya, frihetliga systemet. Överheten fick inte möjligheten att tala om för medborgarna hur de skulle leva sina liv på ett något annorlunda sätt än tidigare. Denna olustkänsla har sedan fortplantats i den ideologiska konservativa kritiken av liberalismen. Litet pikant är att även socialistiskt influerade kritiker har kommit med liknande kritik om bristande substans i den liberala ideologin - att friheten framstår som tom och innehållslös.

Norberg ironiserar över den konservativa kritiken genom att göra en analogi med låset på ytterdörren till ett hus. Den som vill ha ett lås på dörren förstår inte, enligt liberalismens kritiker, att ett lås är otillräckligt för att skapa ett gott hem - det behövs ju inredning och familjebildning. "Frihet från inbrott räcker inte."

Här skulle man kunna fortsätta analogin med att fråga sig varför konservativa och socialister är så skeptiska till viljan att ha lås på dörren. Det beror rimligtvis på att överheten då inte kan kontrollera vad som sker bakom den låsta dörren. Historiskt var de konservativa rädda för att medborgarna kokade ihop något ogudaktigt eller rentav organiserade uppror mot de besuttna. Socialisterna ville sätta stopp för den exploatering som de ansåg försiggick bakom låset. Så småningom har båda ideologierna utvecklats i paternalistisk riktning. Nu hindrar låset att medborgarna får uppleva lyckan av ett samhälle med starka gemenskaper, hindrar reglering av individernas liv och hindrar stävjandet av olika faror som kan hota det lyckliga livet.

Det är lyckan det gäller och Norberg går över till den moderna lyckoforskningen. Han refererar ett experiment där studenter fick i uppdrag att antingen "göra kul saker" (dansa, gå på restaurang) eller genomföra "goda gärningar" (läxhjälp, besöka äldre släktingar, lämna blod). De som hjälpte andra kände större mening, konkluderar Norberg. Det tycks vara en kungsväg till lyckan. Denna slutsats kom också filosofen Peter Singer fram till i boken Hur skall vi leva?

Här kan vi notera en en intressant anomali i åtminstone socialistiskt influerade personers uppfattning om denna typ av lycka. Singer ansåg ju i sin tidigare bok Praktisk etik att allas inkomster borde utjämnas eftersom ingen var förtjänt av högre lön än någon annan (bloggartikel-07). Denna utjämning ville han åstadkomma med tvång. Den lycka han tycks känna i att hjälpa andra bidrar till att leda honom till att rekommendera att alla får känna på detta genom statligt tvång. Officiellt är dock motiveringen en oklar variant av utilitarism.

Men lyckoforskningen har inte kommit fram till att tvångsaltruism är något som bidrar till lyckan. Norberg refererar lyckoforskaren och psykologen Sonja Lyubomirsky som i en nyutkommen bok skrivit:
"Alla vänliga handlingar måste utföras av fri och egen vilja för att ge maximal lyckoutdelning. Om du tvingas att hjälpa någon kan det fortfarande hända att du känner dig generös och god, och den du hjälpt kanske fortfarande är glad och tacksam, men dessa fördelar uppvägs ofta av att du känner dig frustrerad eller utnyttjad."
Vad som är viktigt är att känna individuell förmåga och makt över sin vardag. Frånvaron av detta ses ofta som orsaken till depression. Därför kommer den konservativa drömmen, t ex formulerad som "fem F", - familjen, företaget, föreningen, församlingen och folkrörelsen - inte nödvändigtvis att leda till någon lycko- eller frihetskänsla. Tvärtom har dessa institutioner före frihetens inträde i samhället varit mer eller mindre förtryckande. Familjen var patriarkal, företaget auktoritärt och monopolistiskt, församlingen det fria tänkandets fiende, föreningar och folkrörelser konformismens verktyg. De har krävt underkastelse och kontroll, ofta med hot om direkt fysiskt våld, framhåller Norberg.

Så vad finns kvar av den konservativa drömmen om ett samhälle med små gemenskaper (ideologiskt finns en rörelse som kallas kommunitarism)? Det förefaller ogörligt att med statens och politikens hjälp tvinga fram lyckan för folket denna väg. I själva verket är det lika orealistiskt som att med hjälp av socialismen införa ett mått av Gemeinschaft i ett samhälle präglat av Gesellschaft (bloggartikel okt-06). I september förra året ansåg dock Katrine Kielos i en radiodiskussion att kommunitär solidaritet var socialdemokrati (bloggartikel).

För fyra år sedan sände TV en serie om olika ideologiers "drömsamhällen" där konservatismen behandlades i ett av programmen. Jag spekulerade då kring vad som borde ha kommit fram som "konservatismens drömsamhälle" (bloggartikel -06). Min slutsats då var att ett sådant samhälle inte skulle kunna vara stabilt utan otrevliga repressiva inslag. Ortodox konservatism och frihet är kanske oförenliga?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

fredag, september 25, 2009

Låg ränta inte orsak till krisen?

En högre ränta i USA hade inte kunnat förhindra finanskrisen, menar en av riksbankscheferna. En rad andra orsaker var avgörande. Lösningen sägs vara fler regleringar.

Tidigare i veckan höll vice riksbankschef Lars E O Svensson ett tal i Holland om vilka lärdomar man kan dra av finanskrisen och inflationsmålspolitiken (21/9 pdf). Han inleder med att konstatera att alla centralbanker med inflationsmål har detta som ett flexibelt mål som också går ut på att stabilisera realekonomin. Detta till skillnad mot en strikt inflationsmålspolitik där enbart inflationen skall stabiliseras.

Riksbankens arbete går ut på att med hjälp av prognoser (modeller) testa vilken räntebana som ser bra ut i förhållande till den målsatta inflationen och den reala utvecklingen av samhällsekonomin. LEOS preciserade:
"Prognoserna över inflation och realekonomisk utveckling är alltså betingade av centralbankens syn på transmissionsmekanismen, en bedömning av det rådande tillståndet i ekonomin och en prognos över viktiga exogena variabler. Centralbanker använder all information som kan vara av betydelse för prognosen över inflation och realekonomin. Man tar i detta sammanhang bara [enbart] hänsyn till finansiella förhållanden som kredittillväxt, tillgångspriser, obalanser, potentiella prisbubblor etcetera i den mån de påverkar prognosen över inflation och resursutnyttjande."
LEOS redogör för sin syn på varför det blev finanskris (jfr min artikel). Det hade inte mycket med penningpolitiken att göra (jag markerar några nyckelord):
"...låga internationella realräntor på grund av globala obalanser och en lång period av ”Great Moderation”, dvs. en mycket stabil tillväxt och en stabil och låg inflation, vilket ledde till en systematisk undervärdering av risk och mycket låga riskpremier på finansmarknaderna. Slapp reglering och tillsyn samt bristen på en lämplig process för bankavveckling skapade snedvridna incitament för affärs- och investmentbanker att öka sin belåningsgrad, medan värdepapperisering skapade snedvridna incitament att visa mindre due diligence i samband med långivning och att ägna sig åt regelarbitrage genom att etablera bolag utanför balansräkningen som av olika skäl i slutändan ändå i praktiken låg kvar i balansräkningen. Kortsiktiga och asymmetriska ersättningsavtal skapade vidare snedvridna incitament för handlare och fondförvaltare att ta alltför stora risker. Så småningom uppstod enorma informationsproblem när man skulle bedöma riskerna i ytterst komplicerade tillgångssäkrade värdepapper och i samband med detta underskattades grogrunden för korrelerade systemrisker kraftigt. Inget av detta har något att göra med penningpolitiken, förutom att penningpolitiken kan ha bidragit till perioden av ”Great Moderation”."
De som vill ge penningpolitiken skulden brukar enligt LEOS peka på den låga styrräntan i USA 2001-2005. Han menar att med den information som fanns tillgänglig var det motiverat med så låga räntor. Det återstående frågan är huruvida en politik med högre räntor skulle ha kunnat förhindra krisen? LEOS anser att skillnaden skulle varit obefintlig med något högre räntor:
"För att bromsa kreditutvecklingen och bostadsboomen skulle man sannolikt ha behövt höja räntorna till så höga nivåer att det hade fått betydande negativa effekter för realekonomin. Detta hade kunnat kasta USA rakt in i samma deflationsutveckling och i slutändan likviditetsfälla som Japan. Helt säkert är att högre räntor inte skulle ha haft någon effekt på de redan nämnda regleringsproblemen, de snedvridna incitamenten och informationsproblemen (även om de kunde ha fått perioden av ”Great Moderation” att över gå i en djup recession och deflation."
Det räcker inte med den alltför trubbiga styrräntepolitiken för att uppnå finansiell stabilitet enligt Lars E O Svensson. Han förordar:
"De bästa instrumenten för att uppnå finansiell stabilitet är i stället tillsyn och regleringar, däribland lämpliga processer för bankavveckling. I många länder vilar ansvaret för dessa saker på andra myndigheter än centralbanken. I den mån finansiell instabilitet beror på särskilda snedvridningar bör man genom bra lagstiftning försöka angripa dessa snedvridningar så nära källan som möjligt. För att motverka den procykliska effekt av nuvarande regleringar som har kunnat observeras kan det bli nödvändigt att införa en makro-beroende tillsyn (macroprudential supervision) som anpassas till konjunkturcykeln och finansiella indikatorer för att främja en bättre finansiell stabilitet. En sådan makro-beroende tillsyn skulle kunna omfatta regler om konjukturvarierande kapital, marginaler och krav på fördelningen mellan eget kapital och lån."
Jag ställer mig dock något frågande till om mer detaljerade regler för bankernas kapitaltäckning (och bonusregler) skulle hjälpa särskilt mycket om man samtidigt tillåter en skuggbanksektor utan några strikta regler. Det gäller att inte ha för mycket regler så att den ekonomiska effektiviteten minskar. Viktigast är då att skapa en institution som har till uppgift att analysera vilka risker som finns på ett sätt som kan förstås även av de okunniga aktörerna. Då kommer marknaden själv att agera i stabiliserande riktning.

(Nu åker jag utomlands en vecka.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, september 24, 2009

Kapitalismens kris bortblåst av PR-folket enligt Rosenberg

Normaliseringen av ekonomin är en föreställning åstadkommen av informationsfolket. Att det är stabiliseringspolitiken som är orsaken förstår inte Rosenberg. Han vill ha större förändringar.

Författaren Göran Rosenberg , som var med 68, skriver idag på DN:s andra ledarsida en signerad artikel om svårigheten idag att få syn på "kapitalismens kris". Bakgrunden är ett uppdrag att hålla ett anförande för representanter för "en av våra större ägarsfärer" vid ett 40-årsjubileum. Skulle krisen 2008/09 bli ett nytt 68? Rosenberg visar tydligt att hans pespektiv är detsamma som för 40 år sedan. Det borde bli en politisk kris för legitimiteten för det kapitalistiska systemet.

Men när det blev dags att hålla anförandet i september 2009 "verkade dock kapitalismens kris som bortblåst". Han fortsätter:
"Det verkade kort sagt som om ingenting hade hänt, i varje fall ingenting som vanligt folk behövde bekymra sig om.

I varje fall inte som det såg ut.

Lite märkligt onekligen att det kunde se så ut, med tanke på att krisen på intet sätt var över, och att inga av de problem som hade bäddat för den var lösta, och att kapitalismens hjärta fortsatt hölls vid liv genom astronomiska insatser av statligt kapital, finansierade genom en astronomisk skuldsättning av våra barn."

Förklaringen är enligt Rosenberg att krisen inte syns, trots att den finns i verkligheten. Och det beror på att idag finns mängder av "pr-chefer och informationsdirektörer" som ser till att "något annat ska synas istället".

För 40 år sedan fanns inte dessa informatörer och mediastrateger. Då "kunde miljoner människor få för sig att något omvälvande faktiskt hade hänt och dessutom få för sig att de faktiskt kunde göra något åt det” skriver Rosenberg. Jasså? Befann sig kapitalismen i någon kris jämförbar med dagens år 1968? Och beror bristen på systemkritik idag på att det råder brist på avlönade kritiker? Rosenberg vill hävda att vi vilseförts av en gigantisk PR-insats mot en tillintetgjord motståndare:
"Krisen har i alla händelser inga pr-chefer, inget välfinansierat egenintresse av att synas i medierna, inga förutsättningar att tala i egen sak."
Man kunde tro att Rosenberg beklagar att krisen inte blivit värre så att kapitalismens oduglighet verkligen skulle få manifestera sig.

Inser han inte att han redan pekat på en annan orsak än kapitalistisk propaganda, som orsak till att krisen förefaller att hålla på att gå över? Det är "insatser av statligt kapital, finansierade med en astronomisk skuldsättning av våra barn" som är orsaken - inte några PR-insatser.

Hur skall vi då förhålla oss till denna förklaring? Ett sätt är att konstatera att kapitalismen är ett system med våldsamma kriser inbyggda i sitt grundläggande funktionssätt. Vänsterlösningen är att införa planhushållning. En annan lösning är att lida under depressionerna i hopp om att tillväxten ändå blir hygglig i det långa loppet.

Ett annat sätt är att säga att visserligen tenderar kriser att uppstå, men dessa kriser har numera kunnat bemästras med ekonomisk politik - tom när en upprepning av 30-talsdepressionen hotar. Tidigare uttryckte man detta som att keynesianismen räddat kapitalismen och försökte utnyttja detta för att kunna öka den offentliga sektorn. Nu ser vi en vilja hos alliansregeringen att inte binda upp sig för stimulansåtgärder som riskerar att bli permanenta. Däremot vill Socialdemokraterna typiskt nog ha stimulanser som permanent ökar den offentliga sektorn.

Göran Rosenberg verkar vara helt okunnig om detta. Dessutom är hans tro att stimulansåtgärderna är tvivelaktiga, eftersom de ger en astronomisk skuldsättning av våra barn, felaktig. Det liknar det synsätt som republikaner i USA litet slarvigt brukar använda för att misstänkliggöra regeringens stimulanspolitik. Ett fel på detta argument är att våra barn kommer att vara både betalare av skulderna och fordringsägare/mottagare av betalningarna.

Men skuldsättningsargumentet är sist och slutligen avhängigt av om alternativet är bättre. Att inte låna till stimulans tycks vara att föredra enligt den gamle vänstermannen Rosenberg. Eller är det socialistisk planhushållning som lösning på kapitalismens kris som han drömmer om?

Tidigare artiklar om krisens implikationer för kapialismen: Hur mycket mer socialism ger finanskrisen?; Neoreglering - smart government; Behöver kapitalismen försvaras?; Stabilisering med guldmyntfot kostar tillväxt; Socialdemokraterna och republikanerna lika vilsna?;

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

onsdag, september 23, 2009

Klimatmötet - fiasko trots att Sverige går före

För att trycka på andra länder att komma överens om utsläppsminskningar har Sverige frivilligt tagit på sig 40 procent. Men detta föregångsargument tycks inte fungera. Inte ens Reinfeldt nämner Sverige som föregångsland.

Huvudargumentet för att Sverige skall göra stora minskningar av koldioxidutsläppen och andra växthusgaser är inte att det skulle ge någon global effekt i sig. Därtill är Sveriges utsläpp för små. De utgör mindre än 0,2 procent av världens totala utsläpp. Nej, argumentet som Andreas Carlgren (C) och Miljöpartiet brukar komma med är att om vi deklarerar att Sverige skall minska utsläppen med 40 procent till 2020 kommer vi att bli ett föregångsland som andra vill ta efter.

Detta argument har ifrågasatts av svenska forskare. Nu kan vi dessutom se vad föregångsargumentet har för värde. Klimatmötet igår i FN-högkvarteret i New York blev ett fiasko. Att Sverige går före tycks inte ha haft någon effekt på Kina och USA och deras vilja att preliminärt deklarera en beredskap att göra utsläppsminskningar vid Köpenhamnsmötet som börjar den 7 december.

Ovanpå detta kommer att Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt var en av huvudtalarna vid klimatmötet. Tog han chansen att framhålla att Sverige går före? Han sade:

"The EU has pledged to make a thirty per cent reduction by 2020 as a part of a global agreement. That is more than anyone else has put on the table so far.

The international climate negotiations are at a critical juncture. I recognise that an ambitious climate policy has significant costs. That it will result in some sacrifices. But the cost of inaction will be far worse. And for some, it will be catastrophic."

Varför passade Reinfeldt inte på att säga att Sverige redan bestämt sig för en minskning med 40 procent? Och för att göra detta åtagande extra trovärdigt borde statsministern väl också ha exemplifierat kostnaden för Sverige med hur mycket av BNP per år detta kostar de närmaste 10 åren? Men ingen tycks veta ens ungefär hur mycket klimatpolitiken kostar i Sverige. Hur skall vi då kunna fordra att andra länder tar på sig kostnader som är okända?

Klimatpolitiken i Sverige tycks inte vara till för att kunna hålla fram Sverige som ett föregångsland. Vilket är då syftet med utsläppsminskningar som går längre och kostar mera än i andra, jämförbara länder?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, september 22, 2009

De fattiga blir allt färre

I budgetpropositionen visas hur andelen fattiga har minskat sedan 1996 - från 11 till 4 procent. Sveriges inkomster är dessutom 40 procent jämnare än USA:s. Jobbskatteavdraget ger de flesta 7 procents större inkomst men litet mindre för de rika.

Jag var idag 22/9 på Nationalekonomiska föreningens sedvanliga möte med Sveriges finansminister. Anders Borg höll ett anförande som handlade mycket om avvägningarna av hur expansiv finanspolitiken borde vara med hänsyn till vilka prognoser som gjorts. Han fick kommentarer (pp) från professor Magnus Henrekson, chef för Institutet för näringslivsforskning, IFN (tidigare IUI). Han var kritisk till jobbskatteavdragets effekter och förordade mer företagande.

Före mötet bytte jag några ord med Borg angående den fördelningspolitiska redogörelsen som ingår som bilaga 4 i budgetpropositionen (pdf). Den är enligt min mening ganska allmänt hållen och har ingen explicit redogörelse för jobbskatteavdragets fördelningseffekter. Orsaken till detta var enligt Borg att det inte är lönt att göra en redovisning eftersom media inte bryr sig om att beskriva hur det verkligen förhåller sig. Det finns dock vissa intressanta analyser i den fördelningspolitiska redogörelsen.

Det traditionella sättet att redovisa fördelningspolitiska förhållanden är det sammanfattande indexet Gini-koefficienten samt hur stora andelar fattiga (låginkomsttagare) respektive rika (höginkomsttagare) utgör av alla inkomsttagare vid olika tillfällen. Ett vanligt mått på fattiga är en inkomst under 50 procent av medianinkomsten. Under senare år har också en grupp däröver som är nära fattigdom lagts till och gränsen blir då 60 procent av medianinkomsten.

Problemet med detta mått är att det är relativt. Hur rikt samhället än blir kan andelen "fattiga" vara konstant eller rentav öka. En ökande andel fattiga blir t ex resultatet om en kraftig ökning av inkomsterna i samhället är kopplad till att inkomsterna strax över medianen ökar mera än för genomsnittet. Statistiskt får vi då se att tillväxten gör fler fattiga. En aningslös betraktare kan då få för sig att "de rika blir rikare och de fattiaga fattigare". Och då brukar man ropa att klyftorna ökar och samhället faller isär.

Det behövs alltså ett kompletterande mått som visar hur det i absoluta tal går för de fattiga. Detta har finansdepartementet räknat fram från början av 1990-talet (tjock linje nedan):


Vi ser hur missvisande den relativa redovisningen (tunn linje) i själva verket är. Under 90-talskrisen blev det "färre fattiga" när det i själva verket blev fler fattiga som hade lägre inkomster än 1991. Detta berodde på att fattiga som blev arbetslösa fick a-kassa på en nivå som var lägre än tidigare - men den blev inte så mycket lägre att minskningen blev värre än för dem med högre inkomster. En del av dem med högre inkomster fick en a-kasseersättning som kanske bara låg på 50 procent mot närmare 80 för de fattiga.

År 1996 fanns det ca 11 procent av hushållen som hade mindre än 60 procent av medianinkomsten. Denna andel minskade med 7 procentenheter till ca 4 procent år 2007. Samtidigt visade den relativa mätningen att det bara blev fler och fler fattiga. Prognosen är att den relativa andelen planar ut under innevarande kris.

Sverige hör internationellt till den absoluta toppen när det gäller utjämning mätt med Gini-koefficienten. I USA var inkomstskillnaderna 63 procent större i mitten av 00-talet än i Sverige - 0,381 mot 0,234. Se nedanstående tabell för 30 länder:


Omvänt kan man säga att Sveriges inkomster är nästan 40 procent jämnare än USA:s.

En viss belysning av jobbskatteavdragen ges också i bilagan. Men den är inte särskilt slagkraftig mot det gnäll om ökad orättvisa och större klyftor som kommer från Socialdemokraterna. I nedanstående diagram visas effekterna av i huvudsak jobbskatteavdragens effekter på enskilda personers inkomster:


De långsiktiga effekterna utgör följden av att fler kommer i arbete. Detta sker genom att man antar att jobbskatteavdraget medför att arbetslösa blir mer villiga att ta jobb med lägre löner än tidigare - skattelättnaden ger kanske oförändrad nettolön utan avdrag. Professor Lars Calmfors förklarade detta i Studio ett idag. Vi ser att den fördelningspolitiska kritiken inte har särskilt mycket fog för sig. Tillskotten är jämt fördelade med någon procentenhet upp eller ner kring 7-procentsnivån.

[SoS rapport mars-10, pdf]
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, september 21, 2009

Vänstertrojkan vill ha balanserad budget?

Det är fel att staten ska låna, speciellt till skattesänkningar, menar de rödgröna. Har oppositionen blivit anhängare till den Österrikiska skolan inom nationalekonomin? Budgeten debatterades i Riksdagen.

Idag lade regeringen fram sin i stora drag redan offentliggjorda budget för 2010. Den debatterades nu på förmiddagen i Riksdagen (löpande smf i DN). Huvudinslaget var ett fjärde steg i jobbskatteavdragen med 10 mdr kr. Det blev en generalrepetition av nästa års valdebatt. Enligt finansminister Anders Borg blir skiljelinjen arbete eller bidrag. Hans inledningsanförande var ganska kraftfullt men argumentationen utsattes för en väl förberedd moteld från oppositionen.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros gav återigen sken av att felet med regeringens politik var låntagningen - att statsbudgeten visar underskott. Men egentligen vände han sig mot att det var skattesänkningarna som finansierades med låntagning i enlighet med vad de rödgrönas partiledare skrev i en debattartikel i DN igår. Den redovisade en opinionsundersökning i denna riktning och rubriken var "Majoritet emot att låna till nya skattesänkningar".

Folkpartiets ekonomiske talesman Carl B Hamilton vände sig med skärpa mot "vänstertrojkans" syn på underskott i en lågkonjunktur. Han hävdade också att man inte kunde öronmärka vissa orsaker till underskottet - skattesänkningarna - och fördöma dem. Denna ekonomisk-politiska syn på underskottspolitiken tycks emellertid vara för svår för riksdagsledamöterna. Övriga tog enbart upp skatterna som en rättvisefråga och i viss mån argumentet att sänkningar är "dyra" jämfört med "satsningar".

Detta att regeringens skattesänkningar har en för socialister mindre tilltalande profil upprepades ett otal gånger. Uppenbarligen kommer detta att bli huvudattacken på regeringen i valrörelsen. Regeringsföreträdarnas motargument var att socialdemokraterna och de rödgröna under sin tidigare regeringsperiod minsann inte hade hade utjämnat inkomsterna. Får vi en tävling om vem som utjämnar bäst?

Även jobbskatteavdragets effekter diskuterades. Interna promemorior visar att syftet är att sänka reservationslönen. Detta är rimligtvis den huvudsakliga effekt på sysselsättningen som en skattesänkning för låginkomsttagare kan ha. Att folk i övrigt hellre skulle vilja fortsätta med bidrag om de inte får ett jobbskatteavdrag förefaller vara en försvinnande liten effekt. Men för en regering med socialistisk syn på fördelningspolitiken är det naturligtvis känsligt att erkänna att ökad sysselsättning skall åstadkommas genom fler lågavlönade jobb.

Ett sätt att komma åt både vänstertrojkans budgetsyn och fördelningspolitiska syn blev debatten om avskaffandet av arvsskatten. Den skulle ha förutsatt att man lånade till sänkningen och den gav en lättnad för miljardärer. Men hur detta med underskottsfinansiering kunde Borg inte få fram ordentligt. Hamilton antydde att det hade att göra med att överskottet 2005 berodde på pensionssystemets överskott. Vänsterns representant Ulla Andersson blev dock hårt ansatt när hon ställdes inför frågan "hur tänkte ni när ni skulle välja mellan att avskaffa arvsskatten eller förmögenhetsskatten?".

Den principiellt viktiga frågan är huruvida vänstertrojkan har influerats av den nationalekonomiska Österrikiska skolans syn på underskottsfinansiering av krispolitiken. En hel del av den amerikanska ekonomisk-politiska debatten bygger på "österrikarnas" synsätt. Både bland republikanerna och bland ekonomiska experter kan man se en influens därifrån. Eller är det så att det bara är fråga om oppositionell motsägelselusta med populistiska motiv?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, september 20, 2009

Fakta om koldioxidutsläpp

Kina släpper ut 6 procent mer koldioxid än USA. Indien, Brasilien och Mexiko släpper ut motsvarande 41 procent av USA. EU släpper ut 68 procent av USA. U-länderna släpper ut 120 procent mer än USA.

Svenska Dagbladet har sammanställt (pdf) några olika länders koldioxidutsläpp. Det är Peter Grensund och Susanna Baltscheffsky som svarat för faktainsamlingen från sju olika källor. Här nedan visas koldioxidutsläpp i ton, andel fossila bränslen av total energikonsumtion och befolkningen i miljoner personer.

Kina 6 103 Mt, 93 %, 1 339
USA 5 752 Mt, 85 %, 307
G77 *4 569 Mt, . . %, 2 468
EU 3 914 Mt, 58 %, 492
Indien 1 510 Mt, 92 %, 1 166
Japan 1 293 Mt, 83 %, 127
Kanada 545 Mt, 66 %, 34
Brasilien 436 Mt, 60 %, 199
Mexiko 436 Mt, 92 %, 111
Australien 372 Mt, 82 %, 21
____________
* G77 består av 130 utvecklingsländer (ej Kina, Indien o Brasilien) lista

Det s k ekologiska fotavtrycket redovisas inte här. Årtalet för uppgifterna är oklart eftersom det inte redovisas av SvD - sannolikt 2008.

Man brukar räkna med att USA och Kina svarar för hälften av koldioxidutsläppen. Det indikerar att länder som inte är redovisade släpper ut en obetydlig mängd (Ryssland, Ukraina,Taiwan, Sydkorea, Nya Zeeland mfl).

Siffrorna visar även att det blir svårt att nå en uppgörelse på Köpenhamnsmötet i december. De u-länder som redovisas släpper ut motsvarande 219 procent av USA:s utsläpp.

Baltscheffsky skriver också översiktligt om utsläppens utveckling - men nu avser siffrorna växthusgaser totalt. De har ökat från 22 Gt år 1992 till 31 Gt eller med 41 procent. I år står utvecklingsländerna för första gången för mer än hälften - 50,3 procent av utsläppen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, september 19, 2009

Stängda skatteparadis möjliggör förmögenhetsskatt tror LO

Kapitalflykten tidigare berodde inte på förmögenhetsskatten utan på skatteparadisen, anser LO:s chefekonom. Hon förstår inte att det finns en illegal kapitalflykt där man struntar i att deklarera utländska tillgångar och kapitalinkomster. Ny förmögenhetsskatt kan bli ett misstag.

Ekonomiekot lördag 19/9 handlade om höjda eller sänkta skatter för att bekämpa krisen. Deltagare var Sven-Olof Lodin, tidigare på Industriförbundet och Lena Westerlund, chefekonom på LO. Diskussionen utgick från att ekonomin behövde stimuleras och då var frågan om det var höjda utgifter eller sänkta skatter som var effektivast. Både Lodin och Westerlund var inne på att tillfälligt ökade offentliga utgifter gav större effekt än sänkta skatter.

Westerlund på LO ansåg något förvånande att vi har problem med att kapitalinkomstskatten i Sverige är för låg. Lodin däremot påpekade att internationellt sett är den svenska kapitalinkomstskatten hög. Men det klargjordes inte varför LO tydligen vill höja den 30-procentiga kapitalinkomstskatten.

Westerlund ansåg också att Sverige kunde ha en förmögenhetsskatt men den skulle inte se ut som den gamla där olika typer av kapital beskattades olika. Denna åsikt framförde hon efter att Lodin ställt sig skeptisk till Socialdemokraternas tankar på en ny förmögenhetsskatt med hänvisning till att överallt i Europa har förmögenhetsskatten avskaffats eller det har aviserats att den kommer att avskaffas - enda undantaget är Norge.

Hon fick mothugg av kommentatorn Christer Hillbom på Ekot som invände att det funnits en kapitalflykt till utlandet på flera hundra miljarder kronor och att en ny förmögenhetsskatt återigen skulle leda till att alla kryphål skulle utnyttjas. På detta svarade Lena Westerlund att denna kapitalflykt inte berodde enskilt på förmögenhetsskatten. Det hade tidigare funnits så många skatteparadis att man hade kunnat placera pengar utomlands med noll skatt.

Nu har finanskrisen medfört att skatteparadisen "rasar", sade Westerlund. Det finns nästan inga länder kvar på OECD:s svarta lista. Krisen förändrar möjligheterna till det bättre för Sverige att upprätthålla en bra skatteuppbörd.

Är detta sant? Lodin fick inte kommentera. Men enligt mina uppgifter är Westerlunds syn missvisande. Hon talar om skatteparadis som kunnat utnyttjas för att med hjälp av invecklad skatteplanering legalt föra över kapital som då fått en mycket låg beskattning. Detta har registrerats som legala kapitalflöden i den svenska statistiken. Men vad som brukar stå i främsta rummet när kapitalflykten diskuteras i samband med förmögenhetsskatten är det illegala och oregistrerade utflödet av kapital. Dettas storlek kan bara uppskattas med indirekta metoder.

Det förefaller som om Westerlund är obekant med hur den illegala kapitalflykten går till. Sedan slutet av 80-talet får svenskarna föra ut kapital utan särskilt tillstånd. Tanken är att avkastningen på de placeringar som görs utomlands skall deklareras i Sverige. Beskattningen skall inte ske i mottagarlandet utan i landet där man bor. Därför blir det ingen skatt i utlandet om man bor i Sverige.

Men eftersom skattemyndigheterna i Sverige inte kan kontrollera vad svenskarna har i utländska placeringar kommer det inte att bli någon skatt i Sverige heller. Den enda hjälp Sverige får numera är att räntan på reguljära bankkonton i Europa rapporteras till de svenska skattemyndigheterna. Men det finns så många andra placeringsmöjligheter för den som vill undvika förmögenhetsskatt och kapitalinkomstskatt.

Före finanskrisen ansåg man inom Svenskt Näringsliv att nästan 1000 miljarder kronor odeklarerad förmögenhet fanns i utlandet. Även om detta var i överkant och även om kapitalet kan ha krympt i värde genom finanskrisen är det många hundra miljarder kronor som fortfarande finns därute. Och utflödet kan komma igång igen så snart som förmögenhetsägarna blir övertygade om att Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten och tänker inför en ny förmögenhetsskatt (bloggartikel 12/9).

Om uppfattningen inom LO och socialdemokratin(?) är att det pga skatteparadisens stängning är ofarligt att införa förmögenhetsskatt kan det alltså av misstag ske en mycket destruktiv reform.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, september 18, 2009

Sahlins otydliga politik

Mona Sahlin förnekar att Socialdemokraternas politik är otydlig. Men hon ger inte besked om mer än 5 mdr kr i skattehöjningar trots att det långsiktiga behovet är ansenligt. Ska löntagarna få det sämre 2011? Vilka miljöskatter skall höjas? Blir det en förbifart och nedlagd kärnkraft?

Idag intervjuas Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin i DN. Hon berättar att det varit en jobbig period att "få ihop det rödgröna". Det måste med klarspråk betyda att hon hade oerhörda svårigheter. Resultatet blev också en förtroendeminskning för henne personligen.

Ett kommande svårt prov blir att komma överens om Förbifart Stockholm. Sahlin tror att förbifarten behövs. Hon menar att de andra partierna skulle påverkas av att "vi kan visa hur det skulle påverka trafiken i Stockholm". Men vi vet ju redan (bloggart) att det anses bli en trafikökning med 2-3 procent, vilket Mp och V kategoriskt går emot av klimatpolitiska skäl. Hur skall då Sahlin kunna komma överens med dem? En näraliggande fråga är kärnkraften, som hon dock inte fick någon fråga om.

Utan kärnkraft och med ett byggande av förbifarten kommer koldioxidutsläppen ceteris paribus att öka. Det hade varit intressant att få veta hur Sahlin hade tänkt sig att en överenskommelse om detta skulle kunna åstadkommas.

Men det är skatterna som är den centrala frågan. Av de 80 miljarder kronor som regeringen sänkt med består 65 av tre steg av jobbskatteavdrag. "Det går inte att återta alla de här miljarderna, men en del av dem" säger Sahlin och fortsätter:
"Skatterna behöver öka och de behöver fördelas mer rättvist, och det kommer vi att gå till val på."
Vad betyder det för jobbsaktteavdraget? I en tidigare debattartikel nyligen framgick att Sahlin inte föreslog att hittills införda delar av jobbskatteavdraget skulle återtas. Men hon svarar otydligt när hon får frågan huruvida det blir fler höjningar än de 5 mdr kr som tas in med förslagen om förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och skatt på höga inkomster. Svaret blir: "Ja. Skatterna är inte bara inkomstskatterna, det är också kapitalskatterna och miljöskatterna. Så det kommer att bli mer."

Strikt tolkat säger hon att miljöskatterna också kommer att höjas. Mindre strikt säger hon att inkomstskatterna kommer att höjas utöver förslaget om den extra värnskatten över 80 000 kr/m och kapitalskatterna utöver förslagen om förmögenhets- och fastighetsskatt samt att miljöskatterna skall höjas. Varför denna otydlighet?

Ställd inför anklagelsen om att hennes politik är otydlig, vilket gruppledaren i riksdagen Sven-Erik Österberg undsluppigt sig, säger Sahlin att hon inte skulle "beskriva den som otydlig". Orsaken skulle vara att det blev så mycket på en gång i höstas med uppgörelsen och omprövningen efter valet.

Hon är inte heller tydlig med om huruvida ett fjärde steg i jobbskatteavdragen kommer att rivas upp av en rödgrön regering. Sahlin säger bara att hon inte kommer att godta det. Men det är ju samma inställning som hon har till de tre första stegen.

Oklarheten fortsätter när det gäller beskattningen av pensionärerna. Hela gapet mot löntagarna ligger på 20 mdr kr och måste tas bort. "Men det kommer att kräva många steg." Det är ett till intet förpliktande uttalande. Med tillräckligt små steg kan det ju ta exempelvis 20 år.

När det gäller frågan om det offentliga underskottet kommer hon med ett påstående som går tvärs emot den puritanska syn som Thomas Östros så länge framfört (bloggart). Det är tydligen inte längre fel att starta sedelpressarna och låna till underskotten. "Vi följer slaviskt Konjunkturinstitutets råd och bedömningar" säger hon. Det är skattesänkningar för lånade pengar som är det stötande och oansvariga. Alltså inte underskott och låntagning i sig. Något underligt är att Konjunkturinstitutet gör bedömningen att den ökning av underskottet som man rekommenderar består till lika delar ökade utgifter och skattesänkningar. Här följer S inte "slaviskt" institutets intentioner.

Eftersom Socialdemokraterna utöver satsningar på investeringar för att tillfälligt skapa jobb med lån också har ett långsiktigt program att förbättra förmånerna i a-kassan (även sänkta avgifter?) och sjukförsäkringen samt vill ge ökade permanenta bidrag till kommunerna, kommer behovet av skattehöjningar att bli betydande. Något besked om detta kommer vi inte att få förrän valet 2010 närmar sig (valplattformen i augusti?). Det är solklart att Mona Sahlins politik kan beskrivas som otydlig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, september 17, 2009

Hägglund och Anka hjälper konservatismen?

Konservatismen som ideologi håller långsamt på att avancera. Hägglund försöker gå i spetsen. Men när han får hjälp av svensk-amerikanskan Anna Anka med sina drastiska provokationer riskerar debatten att gå snett.

Idag publicerar Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund en debattartikel i DN rubricerad "Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten". Den är en uppföljning av hans tal i Almedalen i somras och kanske kan ses som en anslutning till kolumnisten Roland Poirer Martinsons uppmaning att fylla ut det värdekonservativa rummet i svensk politik. Denne är gift med en amerikanska och är uppenbart påverkad av amerikansk värdekonservatism som lägger tonvikt vid familjevärderingar. Han har nyss (15/9) skrivit en artikel på Newsmill om det fina med att ha en hemmafru.

Även Hägglund är positiv till hemmafruar och vårdnadsbidraget är ett sätt att möjliggöra fler hemmafruar - i synnerhet om det blir större. I dagens artikel är det dock angreppet på kulturvänstern i allmänhet som är centralt. Igår kom emellertid ett annat inlägg på Newsmill som var ytterst konsekvent utformat som motsatsen till både kulturelitens och stora delar av svenska folkets syn på jämställdhet och hemmafruar. Det var popsångaren Paul Ankas fru Anna Anka (född i Skåne) som undertecknade artikeln "Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor".

Fru Anka (38) provocerar ordentligt även idag i Aftonbladet. Hon är aktuell som deltagare i ett TV-program om Hollywoodfruar. Kontentan är att svenka kvinnors döttrar inte skall skaffa sig utbildning utan istället fånga en välavlönad idrottskille där hon som hemmafru borde suga av honom varje morgon. Av en radiointervu nu på eftermiddagen erkänner Anka dock att detta var ironi och en provokation.

Effekten är dock redan uppnådd. Anna Anka har blivit en rikskändis som jämställdhetens mest utrerade motståndare. Men Hägglund och Poirer Martinson måste uppfatta hennes inlägg för en mer konservativ syn som en björntjänst. (La Fontaine berättar i fabeln om den tama björnen som upptäcker en fluga på sin sovande herres näsa. Björnen tar en sten och krossar flugan men också sin herres huvud.)

Vänstereliten behöver förvisso kritiseras. Men inte heller Hägglund är riktigt övertygande. Visserligen har han några poänger i att "vanligt folk" inte skall behöva finna sig i att bli styrda eller kritiserade av en kulturelit baserad i Stockholm. Men vad bryr sig dessa människor om allmänna teser från en politiker som också finns i Stockholm en stor del av året? Hägglund är för lättviktig för ett sådant angrepp. Jämför med om Torbjörn Fälldin eller Alf Svensson kommit med liknande kritik. Konservatismen har helt enkelt inte någon trovärdig ledare i Sverige.

Se också Kulturbloggen. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, september 16, 2009

Lönestopp ger 40 000 färre jobb

Konjunkturinstitutet kalkylerar med att sysselsättningen i näringslivet minskar med 40 000 personer på tre år om lönerna blir oförändrade. Blir de istället 4 procent per år förloras 20 000 jobb. Orsaken är hög realränta.

Idag kom Konjunkturinstitutet med sin årliga lönebildningsrapport (pdf). En sammanfattning finns i pressmeddelandet. Litet pikant är att man beräknat vad en prolongering av avtalen skulle innebära kombinerat med strikt kontroll av löneglidningen - dvs faktiskt lönestopp eller inga löneökningar alls under tre år. Detta alternativ ställs mot grundprognosen som ligger på 1-2,5 procent. De två senaste åren beräknas löneökningarna till 4 resp 3,5 procent. Utan löneökningar kommer kommer det att bli deflation och högre realränta. Det orsakar en allt större nedgång i sysselsättningen i näringslivet:


Fram till 2012 kommer 40 000 jobb att förloras om det inte blir några löneökningar - varken avtalsmässiga ökningar eller löneglidning. Prognosen för realräntan visas i nedanstående diagram:


Den streckade linjen visar hur realräntan stiger snabbt (från negativ nivå) om det inte blir löneökningar.

Konjunkturinstitutet har också gjort en kalkyl med löneökningar på 4 procent om året. Detta innebär en inflationistisk utveckling som kommer att leda till höjd ränta. Dessutom innebär högre lönekostnader en hämmande effekt på företagens efterfrågan på arbetskraft. Den ökade reallönen kan inte kompensera räntehöjningarnas negativa effekter på viljan att konsumera och dessutom hålls investeringarna tillbaka.


Vi ser av diagrammet att fram till 2012 kommer 20 000 jobb att förloras inom näringslivet på grund av för höga löneökningar (4 istället för 2,3 procent).

Se även bloggartikel Är löneökningar ofarliga i dagens krisläge? (10/9) där jag kommer fram till samma slutsats som KI för 4-procentsalternativet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, september 15, 2009

Så orsakades finanskrisen av Lehmans konkurs

Varför övergick en allvarlig men begränsad bolånekris till en global finanskris? Det berodde på konkursen för Lehman Brothers för exakt ett år sedan. Den drevs i sin tur fram av USA:s finansminister som kanske ville ge den arrogante investmentchefen ett tjuvnyp och statuera exempel.

Idag för ett år sedan skickade investmentbanken Lehman Brothers ut ett pressmeddelande att man skulle ansöka om konkursskydd enligt kapitel 11 i USA:s konkurslagstiftning. Det skedde klockan 00:15 östkusttid efter flera dagars förhandlingar om möjligheterna till en räddning. Företaget med 23 000 anställda upphörde att fungera och dess fastighet vid Times Square såldes senare under måndagen den 15 september för 1,75 mdr dollar.

Detta blev inledningen till en ny fas i den ekonomiska krisen - den fas som efteråt brukar identifieras med "Finanskrisen". Lehmans konkurs drog ganska omgående med sig världens största försäkringsbolag American International Group (AIG) i fallet. Bolaget hade försäkrat Lehmans värdepapperiserade bolåneinstrument med Credidt Default Swaps (CDS). Därför sänkte både Moody's och Standard & Poor's AIG:s rating den 16:e vilket innebar ett krav på att bolaget skulle ställa ytterligare 14,5 mdr dollar i säkerhet (collateral) för sina CDS-kontrakt.

AIG ansökte också om konkursskydd eftersom det inte kunde inte överleva utan hjälp. Federal Reserve försökte visserligen ge en nödkredit på 85 mdr dollar. Men misstroendet var redan ett faktum och hjälpåtgärden framstod som en droppe i havet. Lavinen var redan i rullning den 18:e och finansmarknaderna upphörde till stor del att fungera genom skräck och misstroende. Att AIG till slut kunde undvika konkurs betydde inte längre någonting psykologiskt.

Genom att kreditsystemet inte fungerade kunde inte producerande företag finansiera sin rutinverksamhet vilket ledde till en real kris i form av minskad produktion och handel samt stopp för investeringarna. Det ledde till ytterligare svårigheter för de finansiella företagen osv.

För att motverka denna skadliga kumulativa process lägger USA:s finansminister Henry ("Hank") Paulson den 19:e fram ett förslag om bankstöd kallat TARP (Troubled Asset Relief Program). Detta omfattade det enorma beloppet om 700 mdr dollar men representanthuset röstar ner förslaget den 29:e september. Nasdaq rasar 9,1 procent, S&P 500 8,8 procent och Dow Jones 7,0 procent. Först 1/10 röstar senaten för TARP och representanthuset följer efter 3/10.

Detta schabbel med motåtgärderna ställde till enorm skada genom den efterföljande utvecklingen som var en direkt följd av att den värsta krisen inte kunde hävas på några få dagar. Men det mesta av motåtgärderna hade varit obehövliga om inte Lehman Brothers gått i konkurs på morgonen den 15 september.

Varför blev det konkurs för Lehman Brothers? Det var i stort sett förutbestämt redan den 12:e september när Hank Paulson reste från Washington till New York för att delta i ett möte med olika bankrepresentanter och Timothy Geithner från Fed i NY (nu finansminister). Syftet var att hitta en räddning utan statlig inblandning. Att det inte skulle bli något statligt stöd framgick av det pressmeddelande som Paulson skickat ut när han reste till NY.

Både Geithner och Paulson säger idag att det inte fanns något alternativ. De vill naturligtvis rentvå sig från beskyllningen för att genom en gigantisk blunder ha orsakat den största ekonomiska världskrisen sedan 1930-talet. Men av beskrivningar av förhandlingsspelet (DN dec-08) verkar det ha funnits vissa utsikter att rädda Lehman Brothers från konkurs. Ännu på söndagsmorgonen den 14:e trodde man att brittiska Barclays skulle kunna ta över Lehmans. Men det kom i slutändan ett meddelande att detta krävde godkännande från aktieägarna vilket skulle ta tid. Och något temporärt stöd kunde inte lämnas eftersom det i förväg hade klargjorts att det inte skulle bli något.

Felet kan kanske sökas i att Lehmans VD Dick Fuld framstod som arrogant, högst betald av alla bankchefer och känslomässigt på kant med Paulson som ju också kom från Wall Street (Goldman Sachs). Därför passade det utmärkt att efter de två tidigare räddningsaktionerna med "skattebetalarnas pengar" av Bear Stearns och Fannie Mae och Freddie Mac nu i förväg deklarera att nästa företag på obestånd inte skulle få något federalt stöd.

Men Hank Paulson var satt att tjäna det amerikanska folket - inte att utdela personliga tjuvnyp åt motbjudande motspelare. Dessutom borde han ha avvägt Lehmans behov att få förluster täckta med skattemedel mot de förluster som annars skulle uppstå för skattebetalarna genom misstroende, credit crunch och real kontraktion. Tekniken att ta över aktierna så att stödet inte gick till Fuld och hans kompisar fanns ju. Så varför ville Hank Paulson att Lehman Brothers skulle gå under?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, september 14, 2009

Vindkraften kan inte och bör inte byggas ut till 30 TWh

Det blir svårt att bygga ut vindkraften med mer än 8 TWh menar Vetenskapsakademien. Men även om det vore möjligt till höga kostnader betyder det bara mer elexport. Vi skall av någon anledning höja skatterna för att subventionera tyskarnas klimatel.

Idag offentliggjorde (SR) Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) ett uttalande (pdf) som är riktat mot planeringen av utbyggnaden av vindkraften till 30 TWh till 2020. Det är inte möjligt anser 13 professorer mfl med Harry Frank i spetsen, utan en realistisk siffra är 10 TWh. Men Energimyndighetens GD Tomas Kåberger opponerar (SR) mot professorerna och det gör även regeringskansliet (statssekreterare Ola Alterå hos Maud Olofson).

Vindkraftens storlek uttrycks både i form av installerad effekt (120 GW i hela världen) och i elproduktion (260 TWh för hela världen). Källan som KVA använder sig av är Global Wind Energy Council, GWEC. I USA finns 25 GW installerad och i Sverige 1 GW som ger drygt 2 TWh i slutet av 2008. Man räknar med att vindkraften ger motsvarande full effekt under omkring 2 000 av årets 8 760 timmar (23 %). Vindkraften i världen ger 0,2 procent av energitillförseln på 140 000 TWh och 1,3 procent av elproduktionen.

KVA menar att det blir svårt att bygga ut vindkraften till mer än ca 10 TWh år 2020. Det beror på att det behövs reglerkraft vid otillräckliga vindförhållanden (för litet eller för mycket vind). Vattenkraften är enligt Energimyndigheten (ER 2008:24) nästan fullt utnyttjad som reglerkälla. Detta kräver en utbyggnad av andra kraftkällor och av elnätet som är dyrbar och kräver lång tid pga tillståndsprocessproblem.

Det egendomliga är att Energimyndigheten å ena sidan anser att riktmärket skall ställas in på 30 TWh (som de rödgröna redan räknat in) och å andra sidan gör prognoser som är mycket mera modesta. Jag noterade t ex att i en tabell i en artikel i DI 5/6 -09 var prognosen för 2030 6,7 TWh vindkraft i Sverige. Och KVA hänvisar till myndighetens prognos från mars 2009 på 7 TWh för 2030. Någon utbyggnad enligt myndigheten efter 2020 finns inte i DI:s tabell.

Ändå kalkylerar Energimyndigheten att en begränsad utbyggnad av vindkraften tillsammans med övrig utbyggnad och energieffektivisering kommer att öka möjligheterna att exportera el mycket drastiskt. För 2010 är prognosen 11,1 TWh elexport och för 2020 23,1 TWh elexport. De subventioner som bekostar denna utbyggnad är alltså snarare exportsubventioner än klimatpolitiska subventioner.

Eftersom Sverige redan har ett överskott i utrikeshandeln på ca 6 procent (tillfälligtvis ännu mera) är det svårt att se vad syftet skulle vara att få in ännu mera pengar till Sverige. Detta överskott måste ju investeras utomlands och kommer alltså inte de svenska medborgarna till del. Om man skulle hårdra exportsatsningarna på förnybar elproduktion är det fråga om att här i Sverige bygga klimatpolitiskt godtagbar produktion som därefter till betydande kostnader flyttas till andra länder som inte själva anser sig ha råd att producera el till så höga kostnader som Sverige där skattebetalarna går emellan.

Skulle det inte vara bättre att Sverige byggde vindkraft och annat direkt i dessa länder dit vi skall sälja el (Litauen, Tyskland, Polen)? Det skulle eliminera byggandet av dyra kraftledningar och betydande överföringsförluster. Eller kan vi inte direkt ge skattefinansierade bidrag till dessa länders egna satsningar på klimatpolitisk korrekt elproduktion? Vi höjer vår skatt på el så att tyskarna kan få våra pengar och satsa på dyr vindkraft som de inte själva har råd med.

Med Kåbergers och Alterås syn att ytterligare 18-23 TWh vindkraft skall produceras till 2020 kommer subventionerna av tyskarnas och polackernas klimatel att bli gigantiskt mycket större. Var finns logiken i detta? Vindkraften bör alltså inte byggas ut till 25-30 TWh till år 2020.

Uppdatering 17:15: Även Thomas Eneroth (S), näringspolitisk talesman, är kritisk till KVA:s kritik av utbyggnadsplanerna (SR).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, september 13, 2009

Objektiv moral finns inte?

Med hjälp av datormodeller har vissa filosofer visat att det knappast finns moraliska värden. Där enighet ändå synes finnas är det en följd av kultur och grupptryck visar datorerna. Är det mera smart än att säga att logik inte existerar utan är en kulturell konstruktion?

I Filosofiska rummet 13/9 diskuterades frågan om objektiv moral utifrån datorsimuleringar av oenighetsföreteelsen. Gäster var filosoferna Martin Peterson, Jonas Olson och Per Bauhn. Programledare var Lars Mogensen. Grundfrågan kan reduceras till att det föreligger oenighet i frågor som sex före äktenskapet, manlig omskärelse, aborter, dödsstraff och pornografi. Utifrån detta hävdade Peterson (från Eindhofven) att det inte finns några objektiva moraliska värden. Han grundade detta på datormodellens resultat.

Liknar inte detta den gamle greken Herodotos' åsikt att de olika begravningssederna hos olika folkstammar visade att någon enighet om moraliska frågor inte kunde uppnås. Han exemplifierade med att grekerna brände sina döda och en indisk stam förtärde dem. Båda ansåg den andra stammens sed vara "ryslig".

Per Bauhn invände mot Peterson att det finns en diskussion om att oenigheten i värdefrågor egentligen bottnade i ett tillämpningsproblem. Mitt eget exempel med begravningssederna skulle då utmynna i att båda stammarna månade om sina döda och skillnaden berodde på olika uppfattningar om verkligheten som medförde olika tillämpningar. Enligt min mening handlar inte ens detta om något moraliskt problem utan om ett religiöst.

Hur kan det då finnas eninghet om vissa moraliska värden? Det exempel som nämndes var att det var moraliskt fel att tortera spädbarn för sitt nöjes skull. Peterson menade att detta inte gav stöd för att det åtminstone fanns några objektiva moraliska värden. Enligt datormodellen var sådan enighet en följd av kultur och grupptryck och inte en undersökning av verkligheten. Om det hade funnits värdefakta i verkligheten skulle vi i modellen ganska snabbt ha fått enighet på alla områden.

Hela modellen (först konstruerad av två tyskar 2002) tycks gå ut på den gamla värdenihilistiska ståndpunkten att moraliska föreställningar är ett uttryck för känslor. Dessa är i sin tur en följd av tämligen godtyckliga strukturer hos uppfostran inom olika grupper. I förlängningen av detta finns uppfattningen att det inom vissa grupper kan uppstå en föreställning att det är fel att plåga djur men inte spädbarn och tvärtom. Eller varför inte att mord och stöld är tillåtligt medan smädandet av Gud är moraliskt fel? Bauhn tyckte att modellen verkade "riggad".

Diskussionen handlade delvis om huruvida moraliska fakta teoretiskt var tillgängliga eller inte. Peterson höll sig med en ganska naiv kunskapsteoretisk syn på det värdeteoretiska området. Han menade att det finns vissa fakta som inte är epistemiskt tillgängliga och exemplifierade med huruvida antalet sandkorn i Sahara uppgick till ett jämnt eller udda antal. Det är ett nästan lika trivialt problem som frågan hur månens baksida såg ut för femtio år sedan. Det behövs i Sahara-fallet dock att två förutsättningar uppfylls: dels en metod för att räkna sandkorn och dels en metod att fastställa vad som exakt skall menas med "Sahara".

Att fastställa eventuella värdefakta har nog inte enligt min mening så mycket med den första metodtypen att göra. Det är snarare den andra metodtypen - själva definierandet av förutsättningarna - som är det svåra. Hur svarar vi på frågan huruvida det finns något som "logik" i verkligheten? Att folk säger att de sysslar med logik och demonstrerar hur detta går till är väl inte ett tillräckligt bevis för att logiken existerar i tid och rum? Är det egentligen epistemiskt tillgängligt att faställa existensen av logik?

Peterson retirerade så småningom till att modellen enbart kan ge stöd för uppfattningen att det inte finns moraliska värden - de är åtminstone inte epistemiskt tillgängliga. Modellen var helt teoretiskt uppbyggd men med vissa (ej exempliierade) empiriska antaganden om mänskligt beteende. På så sätt liknade den nationalekonomisn modell om economic man som bygger på tre renodlade axiom. Han hävdade dock att modellen var "robust" för ändringar av de empiriska antagandena. Men eftersom han inte gav minsta antydan om vari dessa bestod gick diskussionen i Filosofiska rummet i stå.

Varför har vi moraliska föreställningar? De är viktiga. Vi måste fundera mera på vilken funktion moralen har i samhället. Det blev ändå slutsatsen av diskussionen. Någon mera systematisk analys utifrån filosofins värdeteoretiska diskurs blev det inte (se bloggartikel 2006).

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, september 12, 2009

Vårt behov av förmögenhetsskatt

Är kapitalinkomster lindrigare beskattade än löner? Finns det ett behov att beskatta sparandets avkastning så att det i genomsnitt ger negativ ränta? Är högre skatt för "rika" så viktig att Socialdemokraterna kan acceptera fortsatt kapitalflykt?

Förmögenhetsskattens ursprung kan sökas i början av 1900-talet när inkomstskatten infördes. Då menade man att kapitalägare och löntagare skulle beskattas ungefär lika mycket. Detta skulle inte bli fallet om procentsatsen för inkomstskatten var densamma oavsett om inkomsten kom från kapital eller arbete. Orsaken ansågs vara att en löntagare måste spara en del av sin inkomst för att kunna leva på sparmedel vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Detta behövde inte en kapitalägare göra eftersom kapitalet alltid ansågs ge avkastning.

År 1910 korrigerades för dessa skillnader genom att man lade till en sextiondel till kapitalinkomsterna vid inkomstbeskattningen. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss gjorde 1948 om detta system (då sänkt till en hundradel) till en separat förmögenhetsskatt. Därmed blev den ursprungliga motiveringen osynlig. När sedan en skattepolitisk reform gjordes 1991 för att likställa inkomstbeskattningen för kapitalinkomster och arbetsinkomster bortföll behovet av en separat förmögenhetsskatt. Denna skulle avskaffas men 90-talskrisen kom emellan.

Till slut avskaffades förmögenhetsskatten 2007. Detta år var prognosen att den skulle ta in 3,6 miljarder kronor. Den statsfinaniella förlusten var alltså obetydlig. Motivet för att återinföra förmögenhetsskatten, som nu senast deklarerades av Mona Sahlin och Thomas Östros i DN 9/9, måste alltså vara ett annat - t ex att "bördorna ska delas rättvist". Det skulle alltså finnas kvar ett motiv att beskatta kapitalinkomster hårdare än den ganska hårda skatt som träffar kapitalinkomsterna i genomsnitt.

Men det är svårt att belägga ett sådant motiv konkret. Detta kan vi se av följande räkneexempel som bygger på att vi återgår till ett läge med där inflationen ligger på Riksbankens målsättning 2 procent. Säg att en banksparare kan få en ränta på 4 procent. Då kan man inte få någon real avkastning om man skall betala förmögenhetsskatt.

Det framgår av följande beräkning: Av de 4 procenten i ränta går 30 procent bort i kapitalinkomstskatt, vilket blir 1,2 procentenheter. Inflationen tar sedan 2 procentenheter av de 2,8 som är kvar. De 0,8 som återstår räcker inte till förmögenhetsskatten om den tar 1,5 procentenheter. Summan av skatter och inflation blir 4,7 procent som skall tas av en ränta som är 4 procent. Varje år urholkas sparkapitalet därför med 0,7 procent.

Till detta kommer att förmögenhetsskatten allmänt har dålig träffsäkerhet. Många som inte var höginkomsttagare drabbades tidigare av förmögenhetsskatt på grund av att de ägde ett hus som stigit i värde. Och omvänt var det förvånansvärt många höginkomsttagare som inte betalade någon förmögenhetsskatt alls. Detta berodde på att det var förhållandevis enkelt att med hjälp av skatteplanering få bort skatten. Kvar blev villaägare utan större tillgångar i övrigt som de som verkligen träffades av förmögenhetsskatten.

Ett sätt att bli av med stora delar av förmögenhetsskatten är att placera pengarna utomlands. Då kan man låta bli att deklarera både intäkter och förmögenhet. Det är olagligt men svårt att kontrollera. Före finanskrisen beräknades att svenskarna hade uppemot 1000 miljarder kronor placerade utomlands (bloggartikel). Nu finns tecken på att utflödet har minskat och att pengar tas hem. Men det kan snabbt vända igen om spararna tror att Socialdemokraterna skall vinna valet 2010.

Något sakligt behov av återinförd förmögenhetsskatt är svårt att se. Kapital och arbete beskattas inte olika som under förra seklet. Tvärtom skulle en ny förmögenhetsskatt ge negativ real avkastning för sparandet i genomsnitt. Det kan väl inte behövas? Och är behovet av socialdemokratisk symbolpolitik riktad mot de rika så stort att man kan offra dem som inte är "rika"? Samtidigt kommer man ändå inte åt dem som verkligen är rika. Och allt detta till priset av en kapitalflykt som ger mindre riskkapital till småföretag och nya entreprenörer som kan skapa fler jobb. Men avunden är en stark drivkraft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, september 10, 2009

Är löneökningar ofarliga i dagens krisläge?

I TV:s aktuellt ikväll hävdade IF-Metalls ordförande Stefan Lövdén att löneökningar skulle vara välgörande för att de höjer köpkraften och konsumtionen. Det gavs understöd för kravet på löneökningar i dagens krisläge genom intervjuer ute på arbetsplatser. Men löneökningar inom den svenska industrin borde inte kunna motiveras på detta sätt.

Det borde vara klart vid det här laget att exportindustrins löneökningar inte kan påverka exportefterfrågan riktad mot Sverige. Endast om man antar att det blir spridningseffekter till hemmamarknaden kan det bli ökad efterfrågan för helt andra företag än exportföretagen. Det var kanske något sådant Lövdén hade i åtanke. Men han sade inget sådant.

Alla företag har olika lönebetalningsförmåga. Även inom företagen finns det olika förmåga att bära högre kostnader. När kostnaderna för vissa företag eller avdelningar bedöms bli långsiktigt för höga vidtar en krympningsprocess. Den börjar med de minst lönsamma delarna och leder till arbetslöshet. Det finns ingen anledning att moralisera över detta. Processen är nödvändig för att välståndet skall öka. När tiderna är goda kan de friställda få jobb i andra företag.

Även Stefan Lövdén hänvisade till denna omvandlingsprocess. Men man kan inte alltid kräva att strukturomvandlingen skall drivas på av "för höga" löneökningar. Det stora bortfallet av efterfrågan som exportnedgången i år medfört har haft som följd att de svaga företagen och företagsdelarna redan utsatts för den nyss nämnda krympningsprocessen. Det finns därför ingen anledning att driva på denna process med lönekrav som en stor del av företagen inte skulle klara utan avskedanden. Och det finns färre företag som kan anställa de friställda.

Att allmänna löneökningar skulle leda till ökad konsumtionsefterfrågan är inte heller säkert. Redan nu har reallönerna efter skatt ökat ordentligt. Men genom osäkerheten om jobbutvecklingen har detta motverkats genom ökat försiktighetssparande.

Den avgörande frågan blir därför: Skulle löneökningar, som kan befaras öka kostnaderna och minska jobben, kunna leda till ökad efterfrågan och fler jobb?

Eller är det så att konjunkturen måste förbättras innan det blir möjligt att betala högre löner?

(Se även bloggartikel om lönestopp från maj 2009 samt fackens synpunkter på DN-debatt 10/9.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, september 09, 2009

Höjda skatter med avund(s)juka som motiv?

Skatterna skall höjas för att säkra välfärden, skriver Sahlin. Men att skatteintäkterna minskat beror på finanskrisen och inte på avsiktliga skattesänkningar. Argumentet för höjning håller inte. Motivet är sannolikt fördelningspolitisk avundsjuka.

Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin och den ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros motiverar sitt partis skattehöjningsprogram idag 9/9 på DN-debatt. Detta har fått stor uppmärksamhet i pressen: AB, SvD, Expr. Rubriken i DN är "Vi vill höja skatterna för att säkra jobb och välfärd". Är det verkligen detta som är motivet?

I artikeln skapar Mona Sahlin intrycket att skatterna inte räcker till. Men hon och Östros skriver:
"Skatteintäkterna har nu pressats ner till sådana nivåer att vi i Sverige inte kan upprätthålla kvaliteten i skolan och vården och behålla effektiva försäkringar som gör att människor snabbt kan ställa om vid arbetslöshet och sjukdom. Ska vi klara jobben, en bra skola och utbildning för våra unga och vården för våra sjuka och gamla, då kommer det att krävas ökade skatteintäkter."
Men skatter och skatteintäkter är inte riktigt samma sak. Orsaken till att skatteintäkterna har sjunkit i relation till utgifterna i den offentliga sektorn är inte nödvändigtvis att skatterna sänkts. Så har förvisso skett och debattörerna anger en siffra på 80 mdr kr från Riksdagens utredningstjänst. Men om inte den ekonomiska krisen hade inträffat hade det offentliga underskottet i år på 2,3 procent istället varit ett överskott på 2 procent enligt KI (bloggartikel 28/8).

Trots skattesänkningar på 80 miljarder hade överskottet alltså varit 62 miljarder kronor enligt Konjunkturinstitutets beräkningar 2009. Att skatteintäkterna inte räcker till beror alltså på den ekonomiska krisen - inte på skattesänkningar. Mona Sahlin försöker utnyttja att krisen och skattesänkningarna uppträder samtidigt. Men det borde inte den välutbildade Thomas Östros skriva under på. Som motiv för skattehöjningar duger inte debattörernas resonemang. När konjunkturen blir bättre kommer skatteintäkterna att öka utan att skatterna höjs.

Så varför vill Socialdemokraterna införa en ny förmögenhetsskatt, progressiv fastighetsskatt över 4,5 mkr i taxvärde och en extra värnskatt över ca 80 000 kr/mån? Dessa tre skatter ger inte särskilt mycket pengar (mindre än 10 mdr kr). Det kan röra sig om 0,5 procent av den offentliga sektorns utgifter 2010 på 1 699 mkr. Så detta att "säkra jobb och välfärd" måste vara löst prat - i synnerhet som författarna låter bli att nämna någon siffra!

Nej, motivet för skattehöjningarna är mest fördelningspolitiskt. Man är avundsjuk för att den borgerliga regeringens skattesänkningar inräknat avskaffad förmögenhetsskatt och kommunaliserad fastighetsskatt inte gått till största delen till de lågavlönade. Grunden för detta missnöje är en ny fördelningspolitisk analys från Riksdagens utredningstjänst som inte kan hittas på nätet. Dessutom verkar det som att man räknar in att jobbskatteavdraget inte går till pensionärerna som ett allmänt fördelningsproblem.

Men det hade varit destruktivt att behålla den gamla förmögenhetsskatten som alla smarta kapitalägare kunde skatteplanera emot. Och fastighetsskatten hade fortfarande underliga effekter som krävde en reform. Den gjordes dock inte så smart av regeringen.

Att nu avisera en extra värnskatt på höga inkomster sänder en negativ signal till dem som vill utbilda och förkovra sig. Är det bra för att säkra jobben i svenska exportföretag? Författarna säger samtidigt att Sverige behöver "ökade investeringar i kunskap och forskning för att långsiktigt höja vår globala konkurrenskraft och skapa fler jobb". Var finns konsekvensen i Sahlin/Östros' resonemang?

Enligt min mening vädjar debattörerna mest till gammal förtryckande och unken avundsjuka hos en del av väljarkåren. Problemet rent valtaktiskt är kanske att de flesta som är mottagliga för sådant redan röstar på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, september 08, 2009

Fattigdom och välfärdspolitik

Om socialt arv betämmer barns inkomster som vuxna är det något fel på välfärdpolitiken att fattiga får fattiga barn. Men om det är teoretisk svagbegåvning som går i arv är den svenska lägre socioekonomiska rörligheten inte förvånande.

Välfärdspolitiken är i industriländerna fokuserad på att genom förstatligad produktion av välfärdstjänster tillhandahålla individuella nyttigheter. Syftet med denna organisationsform är oklart men sannolikt paternalistiskt. Pessimistiska bedömare kan hävda att det inte finns något sakligt syfte alls utan resultatet är en följd av ren intressepolitik.

En annan uppgift för välfärdspolitiken är att lindra fattigdomsproblemet. Tanken är då att en omfördelning från mer välbeställda till fattiga enklast sker om staten också producerar de tjänster som de fattiga skall konsumera. Detta kan i sin tur motiveras med effektivitetsargument eller med paternalism riktad i första hand mot de fattiga. Även de välbeställda kan inkorporeras i den statligt tillhandahållna tjänsteproduktionen.

Detta att mindre behövande skall omfattas kan motiveras med stigmatiseringsargument utifall att enbart de fattiga skall omfattas. I Sverige tillkommer också ett något manipulativt betonat argument: genom "generell välfärdspolitik" kan den faktiska omfördelningen göras mer omfattande än med en mera selektiv politik. Detta sägs bli möjligt genom att det för medborgarna är svårt att utvärdera sambandet mellan skatteinbetalningar och erhållandet av välfärdstjänster. De välbeställda kan förmås att tro att deras skattepengar främst tillfaller dem själva i form av offentliga välfärdstjänster.

En av välfärdpolitikens strukturella metoder är att inrikta sig på de fattigas barn. Även om vi inte har ett regelstyrt klassamhälle så finns det problem kvar. Teorin säger att det finns ett "socialt arv" i form av torftiga miljöer som medför att de fattigas barn också blir fattiga som vuxna. Det gäller att med statliga åtgärder bryta dessa mönster så att barnen kan klättra på den sociala stegen. Föräldraförsäkring, förskola och uppföljande åtgärder i skolan är metoder som vi berömmer oss av i Sverige. Alla skall inte bara ha lika chanser utan de facto också lika möjligheter.

Därför blir uppbragtheten betydande när undersökningar visar att den sociala rörligheten i Sverige inte är vad man kunnat vänta sig av jämlikhetspolitiken. I Dagens Nyheters huvudledare 5/9 redovisar man en OECD-studie där man undersökt sambandet mellan föräldrars inkomst och den inkomst deras barn får som vuxna. Ett resultat är att USA, Italien och England har ett starkt samband mellan föräldrars och barns inkomster. Däremot är den ekonomiska rörligheten som störst i Danmark, Norge, Finland, Australien och Kanada. Sverige har klart lägre socioekonomisk rörlighet än övriga nordiska länder.

Orsaken till att Sverige är mindre egalitärt än våra nordiska grannländer ges ingen förklaring i OECD-rapporten. Men man pekar på att jämställdhet kan ha bieffekten att den sociala rörligheten minskar. Sannolikheten att människor gifter sig med någon på samma socioekonomiska nivå ökar när kvinnorna utbildar sig och yrkesarbetar. Barnen får då ett mera homogent socialt arv, skriver DN.

Några recept för att råda bot på denna tendens har inte DN. Mer måste göras när barnen är små, skriver man - i synnerhet för dem som har svagt stöd hemifrån. Men vad betyder det konkret? Det får vi inte veta.

Antag att en väsentlig orsak till barnens inkomstnivå inte är deras sociala arv utan deras intelligens. Om intelligens går i arv (genetiskt och på annat sätt) kommer borttagandet av regelbaserade hinder och tillhandahållandet av studiemedel efter en generation att resultera i ett nära samband mellan föräldrars och barns ekonomiska nivå. Jämställdhet kommer att ha en likartad effekt som den som OECD-rapportens författare påtalar. Sveriges resultat i studien är i så fall inte förvånande. Mer anmärkningsvärt är då att övriga nordiska länder har ett svagare samband.

Detta påverkar också vilka möjligheter som står till buds för att lindra fattigdomsproblemet. Åtgärder som med milt tvång skall förmå de fattigas barn att bli som medelklassbarn kommer då att till en del misslyckas. Om studiebegåvning saknas kommer tillhandahållandet av i stort sett enbart teoretiska utbildningar att upplevas som frustrerande. Organiserad läxhjälp efter skoldagen för att kompensera bristande teoretisk förmåga kommer främst att upplevas som en repressiv tvångsåtgärd och inte som "hjälp". Jakten på "dem som har svagt stöd hemifrån" kan riskera att slita sönder samhället.

Slutsatsen borde bli att två möjligheter står till buds: 1) Fattigdomsproblemet går delvis inte att lösa utan det kan enbart överskylas med subventioner och bidrag, 2) De mindre intelligenta kanske kan göras mer intelligenta.

2. Det anses att intelligens inte enbart är en följd av genetiskt arv. Miljön under barnets första levnadsår har också en betydelse som blir bestående resten av livet. Sålunda har forskningen pekat på att spädbarnsmödrars emotionella tillgänglighet under de första 1,5 åren efter nedkomsten påverkar barnet varaktigt. Mödrar kan genom depression, psykos, hårt arbete eller drogmissbruk få barn som tio år senare visar sig vara svagbegåvade. Till detta kommer andra faktorer som den s k Flynn-effekten vilken trendmässigt förbättrar allas resultat i intelligenstester. Men den har kanske inte någon effekt på de svagbegåvades möjligheter att själva förbättra sina inkomster.

Det är alltså genom mer rigorös kontroll från myndigheternas sida av hur spädbarnsmödrarna lever sina liv som de svagbegåvades andel kan minska. "Tidigare blir bättre" satte DN som rubrik på sin ledare. Men anade man vad detta skulle kunna innebära för ett frihetligt samhälle?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,