tisdag, september 08, 2009

Fattigdom och välfärdspolitik

Om socialt arv betämmer barns inkomster som vuxna är det något fel på välfärdpolitiken att fattiga får fattiga barn. Men om det är teoretisk svagbegåvning som går i arv är den svenska lägre socioekonomiska rörligheten inte förvånande.

Välfärdspolitiken är i industriländerna fokuserad på att genom förstatligad produktion av välfärdstjänster tillhandahålla individuella nyttigheter. Syftet med denna organisationsform är oklart men sannolikt paternalistiskt. Pessimistiska bedömare kan hävda att det inte finns något sakligt syfte alls utan resultatet är en följd av ren intressepolitik.

En annan uppgift för välfärdspolitiken är att lindra fattigdomsproblemet. Tanken är då att en omfördelning från mer välbeställda till fattiga enklast sker om staten också producerar de tjänster som de fattiga skall konsumera. Detta kan i sin tur motiveras med effektivitetsargument eller med paternalism riktad i första hand mot de fattiga. Även de välbeställda kan inkorporeras i den statligt tillhandahållna tjänsteproduktionen.

Detta att mindre behövande skall omfattas kan motiveras med stigmatiseringsargument utifall att enbart de fattiga skall omfattas. I Sverige tillkommer också ett något manipulativt betonat argument: genom "generell välfärdspolitik" kan den faktiska omfördelningen göras mer omfattande än med en mera selektiv politik. Detta sägs bli möjligt genom att det för medborgarna är svårt att utvärdera sambandet mellan skatteinbetalningar och erhållandet av välfärdstjänster. De välbeställda kan förmås att tro att deras skattepengar främst tillfaller dem själva i form av offentliga välfärdstjänster.

En av välfärdpolitikens strukturella metoder är att inrikta sig på de fattigas barn. Även om vi inte har ett regelstyrt klassamhälle så finns det problem kvar. Teorin säger att det finns ett "socialt arv" i form av torftiga miljöer som medför att de fattigas barn också blir fattiga som vuxna. Det gäller att med statliga åtgärder bryta dessa mönster så att barnen kan klättra på den sociala stegen. Föräldraförsäkring, förskola och uppföljande åtgärder i skolan är metoder som vi berömmer oss av i Sverige. Alla skall inte bara ha lika chanser utan de facto också lika möjligheter.

Därför blir uppbragtheten betydande när undersökningar visar att den sociala rörligheten i Sverige inte är vad man kunnat vänta sig av jämlikhetspolitiken. I Dagens Nyheters huvudledare 5/9 redovisar man en OECD-studie där man undersökt sambandet mellan föräldrars inkomst och den inkomst deras barn får som vuxna. Ett resultat är att USA, Italien och England har ett starkt samband mellan föräldrars och barns inkomster. Däremot är den ekonomiska rörligheten som störst i Danmark, Norge, Finland, Australien och Kanada. Sverige har klart lägre socioekonomisk rörlighet än övriga nordiska länder.

Orsaken till att Sverige är mindre egalitärt än våra nordiska grannländer ges ingen förklaring i OECD-rapporten. Men man pekar på att jämställdhet kan ha bieffekten att den sociala rörligheten minskar. Sannolikheten att människor gifter sig med någon på samma socioekonomiska nivå ökar när kvinnorna utbildar sig och yrkesarbetar. Barnen får då ett mera homogent socialt arv, skriver DN.

Några recept för att råda bot på denna tendens har inte DN. Mer måste göras när barnen är små, skriver man - i synnerhet för dem som har svagt stöd hemifrån. Men vad betyder det konkret? Det får vi inte veta.

Antag att en väsentlig orsak till barnens inkomstnivå inte är deras sociala arv utan deras intelligens. Om intelligens går i arv (genetiskt och på annat sätt) kommer borttagandet av regelbaserade hinder och tillhandahållandet av studiemedel efter en generation att resultera i ett nära samband mellan föräldrars och barns ekonomiska nivå. Jämställdhet kommer att ha en likartad effekt som den som OECD-rapportens författare påtalar. Sveriges resultat i studien är i så fall inte förvånande. Mer anmärkningsvärt är då att övriga nordiska länder har ett svagare samband.

Detta påverkar också vilka möjligheter som står till buds för att lindra fattigdomsproblemet. Åtgärder som med milt tvång skall förmå de fattigas barn att bli som medelklassbarn kommer då att till en del misslyckas. Om studiebegåvning saknas kommer tillhandahållandet av i stort sett enbart teoretiska utbildningar att upplevas som frustrerande. Organiserad läxhjälp efter skoldagen för att kompensera bristande teoretisk förmåga kommer främst att upplevas som en repressiv tvångsåtgärd och inte som "hjälp". Jakten på "dem som har svagt stöd hemifrån" kan riskera att slita sönder samhället.

Slutsatsen borde bli att två möjligheter står till buds: 1) Fattigdomsproblemet går delvis inte att lösa utan det kan enbart överskylas med subventioner och bidrag, 2) De mindre intelligenta kanske kan göras mer intelligenta.

2. Det anses att intelligens inte enbart är en följd av genetiskt arv. Miljön under barnets första levnadsår har också en betydelse som blir bestående resten av livet. Sålunda har forskningen pekat på att spädbarnsmödrars emotionella tillgänglighet under de första 1,5 åren efter nedkomsten påverkar barnet varaktigt. Mödrar kan genom depression, psykos, hårt arbete eller drogmissbruk få barn som tio år senare visar sig vara svagbegåvade. Till detta kommer andra faktorer som den s k Flynn-effekten vilken trendmässigt förbättrar allas resultat i intelligenstester. Men den har kanske inte någon effekt på de svagbegåvades möjligheter att själva förbättra sina inkomster.

Det är alltså genom mer rigorös kontroll från myndigheternas sida av hur spädbarnsmödrarna lever sina liv som de svagbegåvades andel kan minska. "Tidigare blir bättre" satte DN som rubrik på sin ledare. Men anade man vad detta skulle kunna innebära för ett frihetligt samhälle?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

8 Comments:

At 09 september, 2009 13:02, Anonymous Magnus Berg said...

Det vore intressant, med tanke på vad Danne skriver, att få veta vilka familjeförhållande Danne kommer ifrån. Vad det ambitionslös arbetarklass eller kanske medelklass akademiker som ville pusha sin lille son till större sociala och ekonomiska framgångar än de själv? Orsaken till att jag undrar är Dannes tro att arbetarklassen skulle vara mindre intelligenta än de högre stånden.

Själv är jag uppfostrad i ambitionslös arbetarklass. Jag hade mycket lätt för mig i skolan. Jag var näst bäst i klassen. I nian var jag bäst eller näst bäst på alla matteprov men fick ändå bara en 3:a i betyg. Detta beroende på min låga ambition att bara räkan ett tal per lektion, resten ägnade jag åt att titta ut genom fönstret. Man kan ju undra varför läraren gav en 3:a. Ska betygen sättas utifrån kunskap i ämnet eller utifrån uppförande under lektionen??? Här har barn från oambitiösa arbetarhem en nackdel eftersom de inte fått sig indoktrinerat att de ska plugga, få höga betyg, läsa vidare på gymnasium och universitet och bli NÅGOT. I så fall hade min inställning till skolan troligen varit annorlunda. Av detta kan man dra slutsatsen att barn från oambitiösa arbetarhem kan förväntas bete sig sämre i skolan och därmed, och pga ovilja att engagera sig i skolarbetet, drabbas av lägre betyg. Det har inte med intelligens att göra.

Det skolan måste göra för att lösa både diciplinproblem och komma tillrätta med barn från oambitiösa arbetarhems dåliga studieresultat är att först och främst motivera barnen till varför de ska lära sig saker och varför de bör sträva efter höga betyg. Ni från akademikerhem får lära er detta av föräldrarna, men det fick i varje fall inte jag. T ex tyckte jag att engelska var helt onödigt eftersom jag levde i Sverige. När jag slutade gymnasiet hade jag en 1:a i engelska. Mesta tiden av lektionerna använde jag till att titta ut genom fönstret Först efter att jag slutade gymnasiet - praktisk linje, måste jag påpeka, där engelska och svenska ingick i kursen - så började jag lära mig engelska genom engelskspråkiga tidskrifter. Något år efter att jag slutat gymnasiet var jag i England 6 veckor, och när jag var i Leeds undrade en person var jag bodde. När jag svarade Sverige så sade den frågande att jag pratade som om jag kom från den här regionen.

Ett första steg när man ska försöka utröna varför arbetarbarn inte kommer upp i inkomstnivå är att kolla snedrekryteringen till universitet och högskolor och fundera över hur det kan komma sig att så få arbetarbarn studerar vidare. Betygen är en parameter. Och låga betyg behöver inte, som jag förklarat, bero på låg intelligens. Studieekonomiska förutsättningar är en annan parameter. För de som inte kan få ekonomiskt stöd hemifrån kan det vara, och förväntas vara, svårt att ro i hamn mångåriga studier, ofta på annan ort än hemorten.

Med en gnutta intelligens hade självklart de teser jag här tar upp som orsak till arbetarklassens oförmåga till klassresor varit självklarheter för de som utrett och skrivit om saken. ;-)

 
At 09 september, 2009 15:43, Blogger Danne Nordling said...

Magnus Berg, du har skrivit en intressant och tänkvärd kommentar. När du visar ditt eget exempel kan jag hålla med om att vi ännu inte är framme vid det läge där arbetarklassen helt urlakats på teoretiska begåvningar. Men tendensen finns där och kommer att bli mer konsekvent.

Anledningen till detta är att det först på senare år i skolan satsats på "uppföljning av vad eleverna lärt sig så att de som halkat efter kan ges stöd". Det finns alltså sannolikt kvar oambitiösa begåvningar i arbetarklassen. Men alla de begåvningar som tidigare inte kunde komma vidare av ekonomiska skäl har sedan flera årtionden kunnat lämna arbetarklassen med hjälp av studiemedelssystemet.

Resultatet blir successivt att arbetarklassens barn mer och mer kommer från familjer där föräldrarna inte gått vidare på den teoretiska banan på grund av att de saknat teoretisk begåvning. Och då ökar sannolikheten att inte heller barnen har teoretisk begåvning.

Av denna anledning kommer föräldrar med arbetarlöner att få barn som när de blir vuxna också får arbetarlöner. Det är inget förvånande utan den avsiktliga effekten av en konsekvent politik för att förmå alla som har begåvning att klättra på den sociala stegen. Förr eller senare sinar arbetarklassens förmåga till klassresor.

Att då gå vidare med åtgärder som om vi nyss avskaffat det regelgrundade klassamhället måste väl ändå inte kunna ge samma effekt? Om de flesta saknar teoretisk begåvning måste det dessutom vara nedbrytande att i skolan bli behandlad som om man var teoretiker. Det kan du väl hålla med om?
/DNg

 
At 09 september, 2009 21:14, Anonymous Jakobsson said...

"Det är alltså genom mer rigorös kontroll från myndigheternas sida av hur spädbarnsmödrarna lever sina liv som de svagbegåvades andel kan minska."

Nu förstår jag äntligen varför BVC tycker att vi ska besöka dom en gång i veckan trots att vi har ett helt friskt barn.

Eventuella förslag från vår sida att synas lite mer sällan gav upphov till misstänksamma blickar. Om man skulle missa (hoppa över) ett besök får man ett surt meddelande på röstbrevlådan.

Brave New World?

 
At 10 september, 2009 01:46, Blogger Danne Nordling said...

Jakobsson, det anses att utbyggnaden av mödrahälsovården i västvärlden också är betingad av att det kan ske en påverkan på barnen.

För att de som verkligen behöver skärpa sig inte skall stigmatiseras måste alla utsättas för samma kontrollerande behandling. Det är det du råkat ut för. Sådan är politiken på alla områden. Den klarar inte mer än generella åtgärder som till stor del skjuter bredvid målet.
/DNg

 
At 10 september, 2009 17:08, Anonymous Anonym said...

Mycket babbel och teorier men har herrarna varit ute i verkligheten?

Jag vill påminna om herrarnas förfäder som kastrerade/steriliserade sk "mindre begåvade" långt in på 1950-talet.

 
At 11 september, 2009 02:29, Blogger Danne Nordling said...

Det var väl myrdalarna och likasinnade samhällsingenjörer som var ute efter att förbättra "folkmaterialet"? Vi som håller på individens rättigheter var emot detta. Men rättigheterna stod lågt i kurs under värdenihilismens glansdagar.

Med värderelativismen och postmodernismen får vi kanske tillbaka dessa tendenser. Det är tankeväckande...
/DNg

 
At 21 oktober, 2009 22:37, Anonymous Magnus Berg said...

Ursäkta en sen reflektion men jag tror inte att att arbetarklassen urlakats på teoretiska begåvningar p g a intelligensbrist. Precis som min tidigare kommentar så är jag övertygad om att det handlar om bristande ambition.
I kväll var en granne över och jag bjöd denna ganska alkoholiserade och definitivt ickeintellektuella person på en och en halv flaska Astrakan cider. När han satt här i min fåtölj, framför min bokhylla, tänkte jag: Tänk om Danne (ja, han heter så, eller rättare sagt Daniel) läst alla böcker jag har i hyllan: Hur skulle han vara då?

För övrigt intar jag samma hållning som August Strindberg. Jag försvarar de underprivilegierade samtidigt som jag i många stunder föraktar deras okunskap och aningslöshet. Det senare just p g a deras ovilja/ointresse till mental utveckling. De skulle kunna om de bara ville.

 
At 05 april, 2014 15:41, Blogger Danne Nordling said...

Magnus Berg, namnet är faktiskt 'Danne' och inte Daniel eller något liknande.

Din teori om bristande ambition kan kanske förklara att arbetarklassen inte är helt uttömd på begåvningar. Men de utbildningspolitiska ambitionerna har rimligtvis dränerat gruppen på en stor del av begåvningarna, vilket statistiskt borde visa sig i form av att en mindre andel av arbetarklassen idag går vidare till högre utbildning jämfört med tjänstemannaklassen. De svagpresterande i PISA (med outbildade föräldrar) borde därför bli fler och få sämre resultat om man kan anta att en avsevärd och ökande del av dem hjälpts in i grundskolan med artificiella medel eller direkta sänkningar av kompetenskraven.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home