torsdag, september 24, 2009

Kapitalismens kris bortblåst av PR-folket enligt Rosenberg

Normaliseringen av ekonomin är en föreställning åstadkommen av informationsfolket. Att det är stabiliseringspolitiken som är orsaken förstår inte Rosenberg. Han vill ha större förändringar.

Författaren Göran Rosenberg , som var med 68, skriver idag på DN:s andra ledarsida en signerad artikel om svårigheten idag att få syn på "kapitalismens kris". Bakgrunden är ett uppdrag att hålla ett anförande för representanter för "en av våra större ägarsfärer" vid ett 40-årsjubileum. Skulle krisen 2008/09 bli ett nytt 68? Rosenberg visar tydligt att hans pespektiv är detsamma som för 40 år sedan. Det borde bli en politisk kris för legitimiteten för det kapitalistiska systemet.

Men när det blev dags att hålla anförandet i september 2009 "verkade dock kapitalismens kris som bortblåst". Han fortsätter:
"Det verkade kort sagt som om ingenting hade hänt, i varje fall ingenting som vanligt folk behövde bekymra sig om.

I varje fall inte som det såg ut.

Lite märkligt onekligen att det kunde se så ut, med tanke på att krisen på intet sätt var över, och att inga av de problem som hade bäddat för den var lösta, och att kapitalismens hjärta fortsatt hölls vid liv genom astronomiska insatser av statligt kapital, finansierade genom en astronomisk skuldsättning av våra barn."

Förklaringen är enligt Rosenberg att krisen inte syns, trots att den finns i verkligheten. Och det beror på att idag finns mängder av "pr-chefer och informationsdirektörer" som ser till att "något annat ska synas istället".

För 40 år sedan fanns inte dessa informatörer och mediastrateger. Då "kunde miljoner människor få för sig att något omvälvande faktiskt hade hänt och dessutom få för sig att de faktiskt kunde göra något åt det” skriver Rosenberg. Jasså? Befann sig kapitalismen i någon kris jämförbar med dagens år 1968? Och beror bristen på systemkritik idag på att det råder brist på avlönade kritiker? Rosenberg vill hävda att vi vilseförts av en gigantisk PR-insats mot en tillintetgjord motståndare:
"Krisen har i alla händelser inga pr-chefer, inget välfinansierat egenintresse av att synas i medierna, inga förutsättningar att tala i egen sak."
Man kunde tro att Rosenberg beklagar att krisen inte blivit värre så att kapitalismens oduglighet verkligen skulle få manifestera sig.

Inser han inte att han redan pekat på en annan orsak än kapitalistisk propaganda, som orsak till att krisen förefaller att hålla på att gå över? Det är "insatser av statligt kapital, finansierade med en astronomisk skuldsättning av våra barn" som är orsaken - inte några PR-insatser.

Hur skall vi då förhålla oss till denna förklaring? Ett sätt är att konstatera att kapitalismen är ett system med våldsamma kriser inbyggda i sitt grundläggande funktionssätt. Vänsterlösningen är att införa planhushållning. En annan lösning är att lida under depressionerna i hopp om att tillväxten ändå blir hygglig i det långa loppet.

Ett annat sätt är att säga att visserligen tenderar kriser att uppstå, men dessa kriser har numera kunnat bemästras med ekonomisk politik - tom när en upprepning av 30-talsdepressionen hotar. Tidigare uttryckte man detta som att keynesianismen räddat kapitalismen och försökte utnyttja detta för att kunna öka den offentliga sektorn. Nu ser vi en vilja hos alliansregeringen att inte binda upp sig för stimulansåtgärder som riskerar att bli permanenta. Däremot vill Socialdemokraterna typiskt nog ha stimulanser som permanent ökar den offentliga sektorn.

Göran Rosenberg verkar vara helt okunnig om detta. Dessutom är hans tro att stimulansåtgärderna är tvivelaktiga, eftersom de ger en astronomisk skuldsättning av våra barn, felaktig. Det liknar det synsätt som republikaner i USA litet slarvigt brukar använda för att misstänkliggöra regeringens stimulanspolitik. Ett fel på detta argument är att våra barn kommer att vara både betalare av skulderna och fordringsägare/mottagare av betalningarna.

Men skuldsättningsargumentet är sist och slutligen avhängigt av om alternativet är bättre. Att inte låna till stimulans tycks vara att föredra enligt den gamle vänstermannen Rosenberg. Eller är det socialistisk planhushållning som lösning på kapitalismens kris som han drömmer om?

Tidigare artiklar om krisens implikationer för kapialismen: Hur mycket mer socialism ger finanskrisen?; Neoreglering - smart government; Behöver kapitalismen försvaras?; Stabilisering med guldmyntfot kostar tillväxt; Socialdemokraterna och republikanerna lika vilsna?;

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

6 Comments:

At 25 september, 2009 15:52, Anonymous Per said...

Dessutom är hans tro att stimulansåtgärderna är tvivelaktiga, eftersom de ger en astronomisk skuldsättning av våra barn, felaktig.
Ett fel på detta argument är att våra barn kommer att vara både betalare av skulderna och fordringsägare/mottagare av betalningarna.


Så det är inget tvivelaktigt med att göra massor av barn till nettobetalare av statsskulden?

 
At 25 september, 2009 16:34, Blogger Icke troende ateist said...

Hur kan man vara anhängare av planekonomi - även om man är en drömmare?

 
At 25 september, 2009 16:54, Blogger Danne Nordling said...

Per, det är naturligtvis tvivelaktigt att sätta staten i skuld om det inte behövs. Frågan är hur behovet skall analyseras.

Om alternativet är att produktionen minskar, sunda företag läggs ned och demonteras så att vi får en stor försämring av välståndet även på längre sikt är låntagning ett mindre ont.

För politiker som är känsliga för väljaropinioner är det också svårt att avsiktligt acceptera stora svårigheter för medborgarna (arbetslöshet mm) även en kort tid. Deras tolkning av sitt uppdrag är nog att räntebetalningar i framtiden är att föredra.

För en som vill ha ett nytt 68 och nu en verklig revolution är det naturligtvis "förkastligt" att staten lånar så att det inte blir revolution.

Ateist, du sätter fingret på den ömma punkten i Rosenbergs resonemang. Varför beklagar han att PR-folket i hans ögon informerat bort krisen? Han vill i och för sig ha en förändring enligt 1968 års idéer. Men dagens kris kommer ju bara att leda till bonusreglering och flexibla kapitaltäckningsregler samt ett övervakningsorgan i G20:s regi. Skulle en föreställning om en allvarligare kris ha befordrat 68-idéerna? De innebar ju att företagen skulle tas över av löntagarna eller politikerna. Det handlade då inte om bristande stabiliseringspolitik.

Så vad vill Rosenberg?
/DNg

 
At 25 september, 2009 22:38, Anonymous Per said...

Per, det är naturligtvis tvivelaktigt att sätta staten i skuld om det inte behövs. Frågan är hur behovet skall analyseras.
Det jag vände mig mot var "we owe it to ourselves"-försvaret av statsskulden. Det spelar väl en väldigt stor roll om man är i gruppen "we" eller om man är i gruppen "ourselves", så att säga?

Tror inte Rosenberg själv vet vad han vill egentligen. Likt de flesta vänsterdebattörer verkar han sakna verkligt intresse för att försöka förstå huvudorsakerna till krisen utan trampar vidare i gamla 68:a hjulspår.

 
At 26 september, 2009 14:15, Anonymous Per K said...

Antar att Rosenberg vill se en "kapitalismens kris" likt den "kommunismens kris" alla högeranstrukna gottade sig i 1990 - och sedan dess. Han vill uppfatta att den socialdemokratiska välfärdsstat, som Reinfeldt och Borg nu putsar på ("Borgeliserar"), egentligen är svaret. Och egentligen kan man väl se det så när man ser på demografin runt medelhavet och i Japan urholkar framtidsutsikterna.

När man tittar på Japans belåning, Spanien m fl nu så känns det mest som om krisen tagit paus, det Bear Market Ralley som det talas om i bloggarna, inte som den lösts.

 
At 26 september, 2009 20:55, Blogger Bengterikj said...

Uppstod inte "krisen" genom (för mycket) statlig styrning av bostadsbelåningen - Fanny Mae och Freddie Mac? Nu försöker politiker dölja detta genom att prata om den giriga finanssektorn och att den måste regleras. Kampen står (som alltid) mellan en stark stat och en stark marknad - och fria människor.

 

Skicka en kommentar

<< Home