tisdag, september 29, 2009

Konservatismens gemenskap istället för frihet?

Samhällskritiken kommer nu från nykonservativt håll och inte från liberaler eller socialdemokrater. Som alltid är det friheten som borde inskränkas. Varför kan inte folk själva få fylla frihetens samhälle med sina egna varianter av konsevatism eller socialism?

Under flera årtionden har frihetskraven gentemot ett socialstatligt eller socialkonservativt samhälle formerat den ideologiska oppositionen och dominerat samhällskritiken. Även socialdemokratin har tagit intryck efter murens fall. Men sedan de nya pragmatikerna tog över regeringsmakten har den frihetliga samhällskritiken tystnat. Istället dyker nu en konservativ kritik av samhället upp. Ideologiskt riktar den sig främst mot liberalismen och socialliberalismen.

I nummer 5/09 av magasinet Neo gör Johan Norberg (aktuell med lyckobok) en historisk betraktelse av hur skådespel och romaner med sekulariseringen över århundraden tenderat att få ett alltmer lyckligt slut. Publiken har inte längre haft tålamod att vänta på rättvisa i himlen. Lyckan krävdes i detta livet. Och från kulturlivets värld skedde en överföring till den politiska. "Strävan efter lycka" föddes som en möjlighet för individen i detta livet.

Norberg exemplifierar med hur den brittiske poeten Nahum Tate år 1681 kom ut med en reviderad version av William Shakespeares tragiska stycke Kung Lear. Det förödande slutet hade bytts ut mot ett lyckligt. Slutorden var nu "att sanning och dygd till slut skall segra". Nästan samtidigt kom John Locke 1690 ut med sin plädering för frihet och strävan efter lycka som det högsta goda. (Denna text i den Andra avhandlingen skrevs enligt mina uppgifter förmodligen 1679.)

Utifrån detta förordande av individuella ansträngningar inom ramen för en stat som åtminstone garanterar att andra inte sätter käppar i hjulet för ens egen strävan efter lycka formulerar Norberg ett angrepp på konservatismens anspråk på interventioner i medborgarnas liv och leverne. Han låter detta sammanfattas av revolutionären Benjamin Franklins förklaring "att människan nu hade fått rätt att jaga lyckan, 'men du måste fånga den själv'".

Historiskt måste man påpeka att detta steg innebar ett frigörande från ett gammalt förtryckande samhällssystem som byggde på en organicistisk samhällssyn. Det betydde inte att samhället omvandlades så att de breda medborgargrupperna fick en större och avsiktligt bestämd tilldelning av samhällets samlade produktion, en beskrivning som skulle ansluta till ett modernt betraktelsesätt. Den gamla regimens avskaffande innebar en brytning med det gamla - inte en utveckling av det gamla.

Här ligger enligt min uppfattning konservatismens känsla av främlingskap inför det nya. Det fanns ju inte något ideologiskt eller socialt innehåll i det nya, frihetliga systemet. Överheten fick inte möjligheten att tala om för medborgarna hur de skulle leva sina liv på ett något annorlunda sätt än tidigare. Denna olustkänsla har sedan fortplantats i den ideologiska konservativa kritiken av liberalismen. Litet pikant är att även socialistiskt influerade kritiker har kommit med liknande kritik om bristande substans i den liberala ideologin - att friheten framstår som tom och innehållslös.

Norberg ironiserar över den konservativa kritiken genom att göra en analogi med låset på ytterdörren till ett hus. Den som vill ha ett lås på dörren förstår inte, enligt liberalismens kritiker, att ett lås är otillräckligt för att skapa ett gott hem - det behövs ju inredning och familjebildning. "Frihet från inbrott räcker inte."

Här skulle man kunna fortsätta analogin med att fråga sig varför konservativa och socialister är så skeptiska till viljan att ha lås på dörren. Det beror rimligtvis på att överheten då inte kan kontrollera vad som sker bakom den låsta dörren. Historiskt var de konservativa rädda för att medborgarna kokade ihop något ogudaktigt eller rentav organiserade uppror mot de besuttna. Socialisterna ville sätta stopp för den exploatering som de ansåg försiggick bakom låset. Så småningom har båda ideologierna utvecklats i paternalistisk riktning. Nu hindrar låset att medborgarna får uppleva lyckan av ett samhälle med starka gemenskaper, hindrar reglering av individernas liv och hindrar stävjandet av olika faror som kan hota det lyckliga livet.

Det är lyckan det gäller och Norberg går över till den moderna lyckoforskningen. Han refererar ett experiment där studenter fick i uppdrag att antingen "göra kul saker" (dansa, gå på restaurang) eller genomföra "goda gärningar" (läxhjälp, besöka äldre släktingar, lämna blod). De som hjälpte andra kände större mening, konkluderar Norberg. Det tycks vara en kungsväg till lyckan. Denna slutsats kom också filosofen Peter Singer fram till i boken Hur skall vi leva?

Här kan vi notera en en intressant anomali i åtminstone socialistiskt influerade personers uppfattning om denna typ av lycka. Singer ansåg ju i sin tidigare bok Praktisk etik att allas inkomster borde utjämnas eftersom ingen var förtjänt av högre lön än någon annan (bloggartikel-07). Denna utjämning ville han åstadkomma med tvång. Den lycka han tycks känna i att hjälpa andra bidrar till att leda honom till att rekommendera att alla får känna på detta genom statligt tvång. Officiellt är dock motiveringen en oklar variant av utilitarism.

Men lyckoforskningen har inte kommit fram till att tvångsaltruism är något som bidrar till lyckan. Norberg refererar lyckoforskaren och psykologen Sonja Lyubomirsky som i en nyutkommen bok skrivit:
"Alla vänliga handlingar måste utföras av fri och egen vilja för att ge maximal lyckoutdelning. Om du tvingas att hjälpa någon kan det fortfarande hända att du känner dig generös och god, och den du hjälpt kanske fortfarande är glad och tacksam, men dessa fördelar uppvägs ofta av att du känner dig frustrerad eller utnyttjad."
Vad som är viktigt är att känna individuell förmåga och makt över sin vardag. Frånvaron av detta ses ofta som orsaken till depression. Därför kommer den konservativa drömmen, t ex formulerad som "fem F", - familjen, företaget, föreningen, församlingen och folkrörelsen - inte nödvändigtvis att leda till någon lycko- eller frihetskänsla. Tvärtom har dessa institutioner före frihetens inträde i samhället varit mer eller mindre förtryckande. Familjen var patriarkal, företaget auktoritärt och monopolistiskt, församlingen det fria tänkandets fiende, föreningar och folkrörelser konformismens verktyg. De har krävt underkastelse och kontroll, ofta med hot om direkt fysiskt våld, framhåller Norberg.

Så vad finns kvar av den konservativa drömmen om ett samhälle med små gemenskaper (ideologiskt finns en rörelse som kallas kommunitarism)? Det förefaller ogörligt att med statens och politikens hjälp tvinga fram lyckan för folket denna väg. I själva verket är det lika orealistiskt som att med hjälp av socialismen införa ett mått av Gemeinschaft i ett samhälle präglat av Gesellschaft (bloggartikel okt-06). I september förra året ansåg dock Katrine Kielos i en radiodiskussion att kommunitär solidaritet var socialdemokrati (bloggartikel).

För fyra år sedan sände TV en serie om olika ideologiers "drömsamhällen" där konservatismen behandlades i ett av programmen. Jag spekulerade då kring vad som borde ha kommit fram som "konservatismens drömsamhälle" (bloggartikel -06). Min slutsats då var att ett sådant samhälle inte skulle kunna vara stabilt utan otrevliga repressiva inslag. Ortodox konservatism och frihet är kanske oförenliga?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

3 Comments:

At 30 september, 2009 10:42, Blogger J. Mikael Olsson said...

Det grundproblem du sätter fingret på tycks alltså vara att framtvingad altruism inte skänker lika mycket lycka som fritt vald sådan, och det är något som socialismen bortser från. Nu är jag själv inte direkt "socialist", så jag försvarar inget samhälle där staten äger alla produktionsmedel, men vad jag försvarar är den "framtvingade" altruism som förekommer i alla rika länder, t.ex. i form av skattefinansierad grundtrygghet till människor utan försörjning. Poängen med denna typ av kryptosocialism är dock att den är demokratisk; det är inte framtvingad altruism på samma sätt som det skulle vara i ett samhälle med en socialistisk (eller annan typ av) diktator. Visserligen är delar av den demokratiska minoriteten tvingad till altruism mot sin vilja, men jag kan inte komma på något annat sätt än demokrati för att avgöra vilka lagar som skall gälla i ett samhälle...

 
At 01 oktober, 2009 10:53, Anonymous Anonym said...

SOLIDARITET ÄR EN PERSONLIG FRÅGA

Bloggaren Dick Erixon besökte Lettland för några veckor sedan på en resa med Rotary. Han konstaterade att det socialistiska systemet hade eliminerat varje spår av mänsklig medkänsla. Det fanns inga spår av något som liknade Rotarys frivilliga hjälpverksamhet, trots att det fanns verklig nöd på många håll och stötande stort överflöd på andra.

Det kollektiva ansvaret för ”solidariteten” förtränger den verkliga, mänskliga solidariteten, som innehåller så mycket mer än pengar. De flesta nödlidande i Sverige klagar på ”ensamhet”: Ingen bryr sig om dom på riktigt. Dom vill ha någon människa att tala med.

Och omvänt, det förekommer att den som erbjuder något får ett något surt tack, eftersom det blivit förnedrande att ”ta emot nådegåvor”. Istället skall man ha det man ”har rätt till”. Skriker man högre och mer oförskämt får man mer.

Så frågan är vilken standard det demokratiska systemet skall garantera dem som inte kan ta vara på sig själva: En ”normalstandard” som i dagens välfärdsstat, vilket tar bort den mänskliga kontakten mellan givare och mottagare. Eller ett ”sant existensminimum”, som gör att frivilliga bidrag upplevs som meningsfulla både för givare och mottagare. I senare fallet kopplade till mänskligt deltagande och kanske samvaro.

Vilket ger ett ”varmare och mjukare” samhällsklimat ?

Erik i Lund

 
At 03 oktober, 2009 02:05, Blogger Danne Nordling said...

Mikael Olsson, det grundproblem som jag vill peka på är snarare den nivellerande socialstatens omfördelning. Socialförsäkringar är till nöds acceptabla om de är försäkringsmässiga - men man bör opponera mot paternalismen.

Det som inte går enkelt att försäkra sig emot - ekonomisk nöd - borde gå att lösa ändå. Ett sätt är utgå från Rawls och konstatera att existensminimum garanterad av skattebetalarna är en sorts försäkring som med en opartisk metod kan sägas ligga i allas intresse. Ett annat sätt är att bestämma detta ad hoc i en demokratisk process. Men då finns ingen naturlig gräns för andra ad-hoc-beslut. Ett tredje sätt är att tänja litet på Nozicks teori och konstatera att stöd till de sämst ställda ligger inom ramen för statens skyddsfunktioner för övriga.

En ordning som ligger i allas intresse är inte altruistisk. Det är först när man tvingar medborgarna att betala för andra för att de skall ha en nästan lika hög standard som de själva som det blir fråga om tvångsaltruism.

Erik i Lund, du antyder att ett konservativt samhälle där välgörenhet och inte socialbidrag ger stöd åt de svagaste ger ett varmare samhällsklimat. Det är möjligt att du har rätt om man förutsätter en annan samhällsmodell. Men vill vi ha ett konservativt samhälle?

Ett sådant är präglat av en strikt social kontroll som sannolikt skulle reducera en rad sociala problem och därmed behovet av stöd till nödlidande. Ungdomar skulle tex ha små möjligheter till alkoholförtäring, narkotikamissbruk och sex före äktenskapet. Alkoholism, oönskade barn och skilsmässor skulle bli mindre frekventa. Små gemenskaper som såg till att även socialt "fyrkantiga" ungdomar fick jobb skulle eliminera en stor del av ungdomsarbetslösheten. Vid lågkonjunkturer skulle staten hålla med nödhjälpsarbeten. Den obligatoriska a-kassan skulle gripa in vid friktionsarbetslöshet.

Kanske skulle ett sådant samhälle bygga på hemmafruar, religiositet och undertryckandet av avvikande livsstilar. Med ett utopistiskt synsätt skulle allt fungera väl även om levnadsstandarden blev lägre. Men om stora grupper krävde mera frihet skulle det behövas repression.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home