fredag, maj 14, 2010

Kan tjänstesamhället bygga på höga skatter?

En övergång till tjänstesamhället måste också lösa problemet med de lågkvalificerade och konkurrensen från svartarbetet. Det kanske kräver sänkta skatter. Eller också kan vi öka den offentliga sektorn till produktion av umbärliga tjänster. Men det kräver högre skatter.

Enligt Wagners lag kommer den offentliga sektorn långsiktigt att öka sin andel i takt med att ett samhälle blir rikare. Adolf Wagner (1835-1917) formulerade denna förutsägelse redan förrförra seklet när den offentliga verksamheten på välfärdsområdet var synnerligen begränsad. Med en bakgrund av 1800-talets fattigsamhälle var det naturligt att tänka sig att de materiella behoven snart skulle vara tillfredsställda.

Dagens oerhörda varurikedom var naturligtvis omöjlig att föreställa sig för 150 år sedan. Närmare till hands låg väl insikten att det var överheten som genom skattehöjningar och produktion i egen regi som skulle ombesörja en ständigt ökad produktion av välfärdstjänster. Den produktionen skulle ha varit ännu mer omfattande idag om inte lockelsen från ständigt nya konsumtionsvaror kommit emellan. Kanske hade vi haft ett socialistiskt Utopia med kollektivt boende och två kläduppsättningar om året om världsförbättrarna hade tagit makten på 1800-talet.

Varusamhället går successivt mot en platåfas. Tjänster av både välfärdskaraktär och av konsumtionskaraktär kommer att bli mer attraktiva istället för fler varor. Frågan är hur detta samhälle kommer att se ut. Blir det ett socialdemokratiskt samhälle där även de individuella tjänsterna i allt större utsträckning kommer att skattefinansieras? Eller fordrar ett väl fungerande tjänstesamhälle att skattefinansieringen minskar?

En som anser att skatterna måste sänkas är Fredrik Segerfeldt i en newsmillartikel 3/3. Välfärdsforskaren Andreas Bergh på Ratio (snart på IFN) är dock i en bloggartikel 19/4 skeptisk till att en expansion av tjänsteproduktionen kräver lägre skatter.

Hur utvecklingen kommer att se ut framöver sammanhänger med en rad olika faktorer. En är att realkapitalackumulationen medför att kapital blir allt billigare i relation till arbete. Det medför att enkla industrijobb måste bli alltmer lågbetalda i förhållande till genomsnittet. Att ersätta ett tempoarbete med en billig maskin blir mer lönsamt och det slår ut sådana jobb som varit lämpade för män med främst enbart kroppskrafter som kvalifikation. Problemet för kvinnorna är mer begränsat eftersom de tenderar att arbeta inom sjukvård och omsorg.

Ett välfungerande samhälle måste kunna hantera detta problem som i grunden är strukturellt och berör en viss andel av befolkningen. Det är detta "utanförskapet" egentligen handlar om. Men det finns ett annat problem som består i att en hel del av tjänstesamhällets produktion kan utföras av amatörer. Detta medför att tjänsteproduktionen till betydande del varken kan bära höga löner eller en hög beskattning.

Om övergången till tjänstesamhället ska underlättas måste i första hand skattelättnader tillgripas för att underlätta anställningen av de lågkvalificerade. Att subventionera varuproduktion är knappast möjligt i större omfattning - ett exempel är Samhall. Den socialdemokratiska modellen avvisar dock denna väg. Sveriges framtid är inte att befrämja lågproduktiva tjänster utan satsningarna ska göras på högkvalificerade spetsteknologier. Denna inställning är naturligtvis en av orsakerna till det ökande utanförskapet under den förra regeringen.

Det måste vara bättre att de lågkvalificerade gör något produktivt (även om bidraget är litet) än att de betalas för att gå sysslolösa. I bästa fall kan de bidra till sin egen privata konsumtion men inte lämna något bidrag till offentlig konsumtion. Därför måste skatterna reduceras kraftigt för vissa typer av tjänster.

För att den privata tjänstesektorn generellt ska kunna konkurrera med svartarbete och egenarbete måste skatterna också här sänkas. Införandet av tjänstemoms vid reformen 1991 var i ett långsiktigt perspektiv ett misstag. Även EU:s syn på frågan, som förhindrat Sverige från att ta bort arbetsgivaravgifterna för den privata tjänstesektorn (alltså den hushållsrelaterade), framstår som felaktig.

Det socialdemokratiska alternativet innebär i en välvillig tolkning att den hushållsrelaterade tjänstesektorn överförs till den offentliga sektorn. På detta sätt kan mycket låga priser hållas som gör det oattraktivt med "gör-det själv" eller att anlita svartarbetare. Vi ser ett exempel på detta i form av ersättningen av RUT-avdraget med en offentligt producerad hushållstjänst för vissa grupper (i detta fall äldre).

Samma väg kommer även andra tjänster att gå i framtiden med S-modellen. Några exempel kan vara körkortsutbildning, reparationer, tvätterier, restauranger och liknande. Dessa småföretagsverksamheter förefaller dock något olämpliga för drift i offentlig regi. Det kanske var orsaken till att socialdemokratiska debattörer för några årtionden senare hellre såg denna verksamhet driven i den "informella sektorn" utan skatter och regleringar. Denna tanke på reguljärt svartarbete framstår dock som minst lika orealistisk.

Till de rent organisatoriska problemen kommer sedan beskattningsproblemet. Kommer det att upplevas som legitimt att ha ett skattetryck på kanske 75 procent av BNP för att få pengar till en offentlig sektor som sysslar med en hel del umbärliga tjänster? Varför skulle vi vara mogna för Utopia? Det verkar vara mera troligt att den socialistiska modellen står vid vägs ände och nu är mogen för avveckling. Eller finns det något annat argument som kan motivera ett tjänstesamhälle som bygger på höga skatter?

Läs också bloggartikel om finansieringen av framtidens välfärd 9/2-09 och om problemet med socialgrupp fyra 23/2-10

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

6 Comments:

At 15 maj, 2010 00:13, Blogger Nils Lindholm said...

75% betyder idag en 'offantlig' sektor på över 2 000-miljarder !!!
I dag kan det väl inte kosta mer än vad det just kostar idag, med 500-tusen helt oproduktiva.
Jag förmodar då att 'offantliga' sektorn tar över samtliga arbetslösa för precis vad a-kassan kostar.
= Låglönenjobb.
Då skulle 1-miljon iaf. sk. sysselsatta kuna 'klippa löv' för runt 250 miljarder i kostnad.
FAS3.
500-tusen till plockas bort, jämfört idag =500-tusen*600-tusen= -300-miljarder +lönen för 1-miljon i minskad BNP.
BNP kan väl inte minska så mycket att skatten måste öka 50%?

 
At 15 maj, 2010 03:47, Blogger Danne Nordling said...

Nils Lindholm, jag drog till med 75 procent som ett grovt värde för den socialdemokratiska modellen. Den kan kalkyleras fram ungefär så här:

Av BNP idag går drygt 50 procent till offentlig sektor och investeringar. Av resten går närmare hälften till varukonsumtion och resten är tjänstekonsumtion. En god del av tjänstekonsumtionen kan tänkas tas över i S-modellen. Tillsammans med att SKL förutser kraftiga skattehöjningar på grund av demografin och standardökning inom den offentliga sektorn är det rimligt att befara att ytterligare 25 procent av BNP tas om hand av den offentliga sektorn.

Detta betyder att vi skulle kunna räkna med ett skattetryck på 75 procent om vi fortsätter i den ideologiska riktning som Socialdemokraterna tycks företräda.
/DNg

 
At 15 maj, 2010 10:02, Blogger Per-Olof Persson said...

Välfärdsproduktionen minskar/avvecklas redan idag

Det måste vara så att välfärdsproduktionen inom den offentliga sektorn minskar/avvecklas redan idag. Det märks på de årliga besparingarna inom den offentliga sektorn, framförallt inom sjukvården. Idag skickas sjuka/döende patienter hem och personal kommer några gånger om dagen.

Den offentliga sektorn håller idag på att avvecklas. Det bästa hade varit att avveckla den under ordnade former, dvs att endast ge de fattiga bidrag och gratistjänster. Samtidigt som skatterna sänks borde de rika själva betala skola, sjukvård etc. I annat fall kan kravaller och terrorism så småningom uppkomma.

 
At 15 maj, 2010 17:31, Blogger Danne Nordling said...

Även om välfärdsproduktionen minskar kan den kräva mer resurser.

Offentliga sektorn har nästan alltid några problem med nedskärningar eller dåligt fungerande produktion. Det beror delvis på den administrativa formen för verksamheten. Sannolikt har vi på betydande områden en minskande produktivitet.

Det kanske är sådana förhållanden som ligger bakom SKL:s förordande av en "kvalitetsförbättring" utöver vad demografin kräver.

En övergång till att endast ge de fattiga gratis välfärd är en oklar omfördelningsåtgärd. Ska de fattiga både slippa betala skatt och ändå få all välfärd gratis? Varför ska det då finnas anledning att arbeta om man är "nästan fattig"?
/DNg

 
At 15 maj, 2010 22:26, Anonymous PKo said...

Produktivitetsökningen i varuproduktion överstiger konsumtionstillväxten varför sektorn långsiktigt minskar i andel sysselsatta även globalt. Mängden enkla industrijobb minskar med globalisering och automatisering.

Det finns förvisso även kvalificerat tjänstearbete, men dels det är knappast det vi talar om, de jobben är en del av problemet, de jobben kommer inte att sysselsätta de lågkvalificerade. Dels rör sig kunskapsfronten så fort i de jobben att de kräver att man jobbar mycket för att hänga med, dels tror jag inte det rör sig om så många jobb andelsmässigt sett, och frågan är om inte andelen är krympande med allt högre utväxling på allt färre företag och individer efterhand som hjälpmedlen, datorer/datorprogram blir allt mer avancerade/kraftigare.

Hushållsnära tjänsteproduktionen har ofta lågt produktivitetsövertag över gör-det-självare, för korta återkommande jobb nästan inget. Men jag har svårt att se att detta i grunden och långsiktigt är en fråga om sossar eller borgare. Den som betalar vita hantverkare vitt betalar väldigt mycket skatt i relation till hantverkarköpkraft oavsett vilken allians som än sätter reglerna. Man kan subventionera men det blir till slut bara sysselsättning och inga skattintäkter kvar.

Jag tror att arbetstiden/mängden fritid har lika stor påverkan på viljan att köpa tjänster som skattesystemet. Vi verkar jobba mer och mer trots att vi fått det bättre och bättre materiellt, och ändå visar undersökningar att folk hellre tar arbetstidsförkortningar än mer lön. Och vi påstås leva i en demokrati – ändå är vallöften om arbetstidsförkortningar i det närmaste tabu om man vill komma nära makten.

Jag tror att det amerikanska systemet med privata sjukförsäkringar och hutlösa skolavgifter är stora förklaringar till den större tjänstesektorn i USA. Både sjukförsäkring och skolavgfter måste betalas vilket driver folk att jobba mycket, samtidigt är semesterlängden inte reglerad i lag i USA utan många tyck ha kort om alls någon semester där (en bekant i USA nyligen blev hotad om avsked om hon tog ut en enda dag semester) – då ligger det mer nära till hands att köpa service än att göra-det-själv!

Men vill vi ha ett samhälle med långa och många arbetsdagar per år och avgifter på allt mera?

 
At 16 maj, 2010 11:57, Blogger Per-Olof Persson said...

- Även om välfärdsproduktionen minskar kan den kräva mer resurser.

Det kommer sannolikt att krävas mer resurser i framtiden. Problemet med resursen arbetskraft är att om priset sätts för högt så kan den inte efterfrågas. I annat fall skulle kostnaderna överstiga intäkterna.

 

Skicka en kommentar

<< Home