tisdag, september 21, 2010

Socialdemokratin nu passé?

Det katastrofala valresultatet för Socialdemokraterna beror bara till en del på dålig taktik och en svag partiledare. Grundorsaken är socialismens död och att reformpolitikens era är över. Väljarunderlaget smälter därtill bort genom utbildningspolitiken.

Socialdemokraterna har gjort det sämsta valet sedan den moderna demokratin infördes i Sverige. Ett resultat på 30,9 procent som bara är obetydligt större än Moderaternas 30,0 procent kan tolkas på två sätt: 1) Det är en följd av olyckliga omständigheter. 2) Det är en följd av långsiktiga, strukturella förändringar i samhällets modernisering. Eftervalsdebatten har handlat om tolkning 1) och gett sken av att det går att komma igen om man hittar det rätta greppet.

1) Den första tolkningen innehåller t ex förklaringen att uppgången på slutet kom för sent. De svåra konsekvenserna av nya sjukförsäkringsregler för enskilda skulle ha tagits upp tidigare.

En annan förklaring är Socialdemokraternas motstånd mot RUT-avdraget. Enligt en undersökning som redovisas av Carl Melin (United Minds) på DN Debatt idag 21/9 var anledningen till blockbyte bland socialdemokrater till 37 procent orsakat av förslaget att avskaffa RUT.

Ytterligare orsaker från Melins undersökning är samarbetet med Lars Ohly (32 procent) och Socialdemokraternas negativa inställning till kärnkraften (26 procent).

Andra förklaringar är att partiledaren Mona Sahlin är olämplig - t ex pga tidigare skandaler eller bristande ledaregenskaper.

Ytterligare tänkbara felgrepp är inriktningen av oppositionspolitiken på det "ekonomiska vanstyret" av Sveriges ekonomi, som till slut visade sig vara en total felsatsning. Den ekonomiske talesmannen Thomas Östros hade dessutom en okarismatisk framtoning som ytterligare förvärrade situationen. Han försvann därför (?) från rampljuset i slutskedet av valrörelsen.

En variant av den ekonomisk-politiska förklaringen är förslagen om skattehöjningar som fanns i de rödgrönas budgetmotion från maj i år, varefter opinionssiffrorna började dala. Dessutom måste väl även Socialdemokraternas kraftlösa förslag till nya jobb räknas hit, även om detta också sammanhänger med de strukturella problemen under p 2). Redan under förra hösten när "jobbkongressen" hade avslutats kunde man ana denna svaghet (bloggart nov-09).

En mera generell förklaring är Sahlins "vänstersväng" (ex hennes tal i Almedalen). Hon började använda det marxistiska slagordet "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Första gången var 28 okt förra året och då i en mera inlindad version (bloggart okt-09).

Alla dessa förklaringar går ut på att det skulle gå att komma igen om man bara ändrade retoriken, betonade "rätt" sakpolitik och/eller bytte ut ledargarnityret. Det som talar emot denna inriktning är att det var precis vad man satsade på efter valnederlaget 2006. Ett kontraargument är dock att "förnyelsen" snart kom av sig efter förra valet när opinionssiffrorna blev så gynnsamma. Det skulle alltså fortfarande finnas kvar en potential av "förnyelse".

2) Den andra tolkningen säger att socialdemokratin spelat ut sin roll i dagens och morgondagens samhälle. En väsentlig orsak till detta är att socialdemokratins underliggande politiska teori - om socialismen - har visat sig vara inadekvat. Socialismen som sakpolitisk idé har betonat att det finns ett sätt att producera som är effektivare och stabilare än det kapitalistiska produktionssättet. Detta har nu under finanskrisen ännu en gång visat sig vara felaktigt. Socialismen borde dödförklaras.

Det som återstår av socialismen är det som på 1800-talet kallades etisk socialism eller "utopisk socialism" som Karl Marx föraktfullt kallade de läror som konkurrerade med hans egen "vetenskapliga socialism". Den innehåller en rad yviga moralistiska anspråk på hur samhället borde organiseras utan någon bakomliggande analys. Sahlins "vänstersväng" är ett utflöde från denna strömning.

Sett i långt perspektiv är också socialdemokratins socialetatistiska roll överspelad. Urbaniseringen och industrialiseringen de senaste århundradena medförde ett behov av att snabbt organisera sociala skyddsnät. I många länder skedde detta på socialkonservativ eller socialliberal grund. Men i Sverige var socialdemokratin inriktad på att detta var en uppgift enbart för staten. Socialliberalerna här i Sverige kom snart att acceptera denna mer socialetatistiska syn. Detta fick två följder:

När den sociala sektorn och reformarbetet hade utvecklats färdigt fanns ingen roll kvar för ett parti som haft sociala reformer som ett betydande inslag i sin "raison d'être".

När till slut den borgerliga oppositionen tog makten genom att bejaka socialstatens alla manifestationer kunde socialdemokratin inte ens framställa sig som välfärdens enda rätta förvaltare.

Det som gör socialdemokratin helt passé är utbildningspolitikens slutliga konsekvens. Det beskrivs i ett reportage av Josef el Mahdi i SvD idag. Genom utbildning och bättre jobb blir industriarbetarnas barn tjänstemän som inte tilltalas av socialdemokratins kollektivism och nivelleringsanspråk. Röstunderlaget för socialdemokratin smälter ihop genom samhällets sociologiska strukturförändringar. Medelklassens framväxt krossar socialdemokratins framtid.

Fortsättning: om kriskommissionen 22/9.

Se även Motpol. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

2 Comments:

At 22 september, 2010 12:51, Blogger Per-Olof said...

Något helt annat: Sjunkande priser under en depression

Under depressionen 1929-33 sjönk konsumentprisindex i USA med cirka 25 %. Detta är ett problem eftersom företagens försäljningsintäkter sjunker. Men detta är dock inte samma sak som att en evig kris behöver uppstå.

Under depressionen 1920-21 sjönk konsumentprisindex i USA med 38 % (Whole sale index). Krisen fick en snabb lösning och arbetslösheten uppgick till högst 11 %.

Vad hände egentligen 1920-21? Priserna var helt flexibla under åren 1920-21.

1) Företagen producerar endast om en viss framtida vinst beräknas uppkomma. Vinst är intäkter minus kostnader.

2) Vissa företag och branscher drabbas hårdare än andra företag och branscher. Det existerar företag och branscher som inte drabbas av krisen. Därför är den allmänna prisnivån helt ointressant. Det är enbart relativpriserna som är intressanta.

3) Är priserna rörliga nedåt kommer priserna på produktionsfaktorer att sjunka. Men priserna sjunker mer inom vissa branscher än i andra branscher. Detta innebär att kostnaderna kommer att anpassas till intäkterna och företagen blir åter lönsamma.

4) Den genomsnittliga löntagaren drabbas inte eftersom sjunkande konsumentpriser höjer reallönerna. Den genomsnittliga timlönen sjönk med 11 % 1920-21, dock betydligt mer inom krisbranscherna.

Vad hände egentligen 1929-33? Priserna var inte längre flexibla eftersom president Hoover i november 1929 tvingade storföretagen att inte sänka priserna och att inte sänka lönerna.

1933-35 infördes en fascistisk planekonomi där staten satte alla priser i ekonomin. Högsta Domstolen förbjöd denna åtgärd 1935 och en högkonjunktur uppstod fram till 1937. Denna konjunktur uppkom pga en ökad konsumtion.

Men pga en företagarfientlig politik sjönk investeringarna under denna period. Det investerade kapitalet minskade trots högkonjunkturen. Till slut skapade penning- och finanspolitiken endast inflation.

 
At 23 september, 2010 12:58, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof, du har en optimistisk uppfattning om fullständig prisrörlighet (även nedåt). Du hänvisar till ett empiriskt fall i USA i början av 20-talet. Med detta som grund antyder du att ett uppammande av prisrörlighet idag skulle vara en stabiliseringspolitisk framgångsväg.

Som jag skrivit tidigare verkar det som om 20-talets nedgång var speciell och delvis orsakad av den ekonomiska politiken. Dess empiriska evidens är därför begränsad.

Den logiska analysen kan revideras enligt följande:

1) Företagen producerar om det finns lönsam efterfrågan - det ger vinst.

2) I en överslagsanalys på en abstrakt nivå kan genomsnittsutvecklingen av priserna ge ungefär rätt resultat.

3) Rörliga priser leder inte nödvändigtvis till att en obalans bättre kan rättas till. Om lönerna sjunker minskar efterfrågan och svårigheterna återkommer.

Om en överinvestering i bostäder har inträffat kommer inte lägre löner för byggnadsarbetare att hjälpa. Överskottet måste avvecklas genom lägre byggande. Byggnadsarbetarna kanske kan jobba med annat om ekonomin är flexibel. Men det troliga är att de måste gå arbetslösa i åratal.

Om det dessutom inträffat en finanskris som medfört "credit crunch" kommer en rad företag att ha tvingats i konkurs eller till stora neddragningar. Detta kan inte heller kompenseras med lägre priser och/eller löner.

Det är därför Sveriges nedgång i början av 90-talet blev så allvarlig. Och samma gäller USA i början av 30-talet.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home