lördag, oktober 16, 2010

Så kan det bli ny världsdepression

Utan organiserad utjämning av handelsunderskott och växelkurser måste det till en "real depreciering" genom deflation och åtstramning, enligt Dr Doom. Vi kommer att få se en ny världsdepression som följd av valutakriget. Men dollarn stärks.

USA:s centralbankschef Ben Bernanke menade igår att inflationen i USA är för låg. Han antydde att Fed vid sitt möte 2-3 november kommer att fatta beslut om ytterligare kvantitativa lättnader - dvs uppköp av stats- och bostadsobligationer (QE). Japans och Storbritanniens centralbanker är inne på samma linje. Detta är ett sätt att sänka valutakursen och få upp exporten. En del kommentatorer beskriver detta i termer av ett "valutakrig".

Konventionell ekonomisk visdom säger att det är ohållbart att i längden ha så stora obalanser i världshandeln som vi haft sedan början av 2000-talet. Länder med underskott i utrikeshandeln måste ta sig samman och och sluta att leva på utlandslån (USA, Storbritannien och PIIGS-länderna). Överskottsländer som Kina, Japan, Tyskland, Sverige och Danmark måste på något sätt minska sina exportöverskott. Sker inte detta kan valutakriget övergå till handelskrig.

Här är euro-området en svag punkt. Den europeiska centralbanken ECB har en mycket rigid inställning till QE. En bedömare som professor Nouriel Roubini menar att ECB är beredd att offra PIIGS-länderna för att slippa vidta QE med hänvisning till inflationsfaran. Men Roubini, som tidigare gick under beteckningen Dr Doom, pekade i förrgår på att risken för PIIGS-länderna istället är deflation. Nu utmålar han allvarliga risker för att en ny världsdepression är under uppsegling.

Jag är personligen något skeptisk till Roubinis förutsägelser. Han hade naturligtvis rätt i att peka på det fallande bostadsbyggandet som en allvarlig risk för en kraftig konjunkturnedgång. Men när han gjorde detta i september 2006 hade de snabbt uppdrivna bostadsinvesteringarna redan fallit under mer än ett års tid (diagr). Att han då sågs som en Kassandra säger nog mera om det socialpsykologiska klimatet bland politiker och ekonomer i USA än om Roubinis yrkesskicklighet.

Det som verkligen gör mig frågande till Roubinis prognosförmåga är hans förutsägelse för snart ett år sedan att vi då inom 9-12 månader skulle få en ny världskris pga att dollarn skulle förstärkas. Han hänvisade till spekulativ och billig låntagning i dollar som växlades till andra valutor och placerades i råvaror - s k carry-trade. När dollarn slutade sjunka skulle det bli rusning för att betala tillbaka dollarlånen med kollaps för råvarupriserna som följd. Detta har vi inte hört talas om idag.

Faran idag är enligt Roubini att överskottsländerna hindrar en utjämning av obalanserna så effektivt att det enda som återstår för underskottsländerna enbart är en real depreciering. Det är en term som han borde förklara. Vad han avser är en utjämning av underskotten den reala vägen genom kontraktion och medlet för detta är deflation.

Om man inte lyckas att genom en nominell depreciering åstadkomma en real depreciering (minskat underskott) kommer underskottsländernas fallande efterfrågan och överskottsländernas oförmåga att öka konsumtionen att leda till för liten efterfrågan och ett världsomfattande kapacitetsöverskott. Detta kommer i sin tur att föda mer global deflation och härigenom privata och statliga fallisemang i skuldländerna. I slutändan undermineras också kreditorerna i överskottsländerna och dessa länders tillväxt och välstånd.

Roubini vänder sig tydligen mot synen att skuldkrisen ska lösas genom att alla länder med underskott i den offentliga sektorn ska bedriva åtstramningspolitik. Det leder till deflation och att allt blir ont värre. Vad som saknas i analysen är huruvida kvantitativa lättnader och eventuella finanspolitiska stimulanser (osannolika om republikanerna vinner valet 2/11) ändå kan hjälpa upp tillväxten. Men dessvärre är Roubinis sätt att måla fan på väggen något som inte kan negligeras. Den mera nyanserade analys som Barry Eichengreen framförde i juli ser vi inte mycket av längre. Det bådar inte gott.

Vad blir då resultatet för dollarn? Det aktar sig Roubini för att uttala sig om. Men med åtstramningspolitik borde dollarn stärkas och fordra ännu mer åtstramning för att få ned handelsunderskottet. Det är därför en amerikansk tioårig statsobligation bara ger 2,36 procents ränta (Englund). Vem tror på dollarkollaps?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

3 Comments:

At 16 oktober, 2010 22:03, Blogger Per-Olof said...

Peter Schiff tror på en sjunkande dollar. Schiff analyserar enbart centralbankens åtgärder i nedanstående artikel:

"The Federal Reserve Mandates Inflation"

http://www.capitalismmagazine.com/markets/6106-The-Federal-Reserve-Mandates-Inflation.html

A) Det ska dock sägas att centralbanken ändå kan skapa fler dollar även om staten stramar åt sin budget. En sjunkande penningmängd kommer aldrig att uppstå.

B) Den låga räntan på statsobligationer måste dock bero på att ett antal centralbanker i världen köper amerikanska statsobligationer (främst den amerikanska). Centralbankerna bryr sig inte om den framtida avkastningen utan om att hålla värdet nere på sina egna valutor i förhållande till dollarn.

C) Intressant att notera är att Milton Friedmans teori om att "flytande valutor får rätt marknadsvärde" inte är sann. Om detta var sant skulle stora överskott/underskott i handeln mellan länderna inte kunna uppkomma.

D) Det är ett faktum att "Lagen om de komparativa fördelarna" endast gäller om länderna har guldmyntfot. (Länderna kan utnyttja arbetsdelningen/specialiseringen).

Ett överskottsland får helt enkelt en ökning av penningmängden (guld) och detta leder till prishöjningar inom landet, högre import och lägre export. För underskottslandet är det tvärtom och därmed utjämnas överskotten/underskotten i handeln.

E) Exportledd tillväxt är egentligen en myt eftersom sparandet först måste öka för att investeringarna i en större produktion kan bli högre. Gynnas exportindustrin genom devalvering sker endast en överföring av resurser ifrån de inhemska branscherna till exportindustrin.

 
At 17 oktober, 2010 01:29, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof, jag är ännu mer skeptisk till Peter Schiffs prognosförmåga än Roubinis. Schiff menade för drygt ett år sedan att dollarn skulle kollapsa och att man borde investera i guld eller tom cigaretter för att undvika förluster. Nu framkommer det dessutom att Schiff sysslar med att sälja guld till investerare.

En grundläggande skillnad i Schiffs analys jämfört med andra ekonomers är hans definition av inflation som ökning av penningmängden. På detta sätt vill han inkludera tillgångsmarknadernas prisstegringar i inflationen. Kan det stämma?

Vi vet att bytesekvationen grovt sett gäller:

M⋆V = P⋆T

Om nu M tex fördubblas utan att P stiger måste T också fördubblas. Det låter sig sägas men när M verkligen har höjts i lågkonjunkturer har transaktionsvolymen på tillgångsmarknaderna oftast sjunkit. Så det kan inte vara förklaringen.

Låga räntan: Schiff menar att det är spekulation på kort sikt som ligger bakom. Man köper på sig obligationer för att Fed ska köpa dem till högre pris. Men om räntan är 2-3 procent idag kan inte priset stiga så värst mycket mera eftersom återbetalning sker till pari.

Det är möjligt att utländska banker köper amerikanska obligationer för att hålla nere den egna växelkursen. Men alla överskottsländer har ett problem med vad de ska göra med överskottet där den egna växelkursen är sekundär. Om man trodde att dollarn ska kollapsa skulle man välja yen eller rentav euro istället.

Den låga räntan borde alltså till betydande del bero på en tro att dollarn ska behålla eller öka värdet.

Friedmans teori: flytande valutor kan utsättas för spekulation. Men idag är inte alla valutor flytande. Kinas valuta styrs av interventioner. Euron är reglerad så att den är ett mellanting mellan ex Tyskland och PIIGS. Eftersom Friedmans teori inte stämmer måste vi också lära oss leva med olika regioner med överskott och underskott, ungefär som inom enskilda länder. Det är kanske denna insikt som saknas.

D) Jag kan inte se att avsaknaden av guldmyntfot skulle omöjliggöra att dra nytta av komparativa fördelar mellan länder som bedriver handel. Guldmyntfoten är ett av olika tänkbara stabiliseringsinstrument (på gott och ont).

Exportledd tillväxt: vi har två fall i) vid balans och ii) vid obalans i utrikeshandeln.

i) Lån från utlandet eller genom kapital från utländska investerare kan användas för att öka investeringarna i exportindustrin utan att det inhemska sparandet ökar. Ytterst kan en devalvering vara förutsättningen för en sådan process.

ii) Om utgångsläget är underskott pga en nyligen inträffad kostnadsstegring skapar en devalvering möjligheter att öka produktionen och exporten igen genom att ta i anspråk lediga resurser. Efter långvarigt underskott där kapacitet slagits ut skapar en devalvering incitament för investeringar som konkurrerar med utländsk produktion. Läget i detta fall är ofta att det finns arbetslösa som kan användas för större produktion (inte nödvv dir i expind).

Den resursöverföring i fall ii) som blir följden är att investeringarna i inhemska näringsgrenar måste sjunka (om lån utomlands inte är möjliga). Det kan bli fråga om att minska byggandet av bostäder, kontor och varuhus samt minskade offentliga investeringar (skolor, sjukhus osv). På så vis kan en exportledd tillväxt och vägen tillbaka till balans i utrikeshandeln klaras utan att det inhemska sparandet ökar.
/DNg

 
At 27 oktober, 2010 09:43, Anonymous Ante said...

Tack Danne! Jag har läst flera av dina senaste artiklar. Väldigt bra!

 

Skicka en kommentar

<< Home