torsdag, maj 19, 2011

Klimatplan B: Global cooling

Om ingen utsläppsbegränsning av växthusgaser kan åstadkommas kan klimatet kylas med t ex svavelutsläpp. Skulle klimatingenjörerna få göra ett sådant experiment skulle växthusteorin kunna testas. Kanske skulle klimathotet helt förlora intresse.

I SvD idag 19/5-11 finns "Under strecket" en översikt som handlar om klimatpolitikens reservplan med rubriken "Ingenjörerna som försöker rädda jorden". Den har författats av statsvetaren Victor Galaz vid Stockholm Resilience Centre (SU). Tanken bakom plan B är att om den globala uppvärmningen fortsätter pga fortsatta utsläpp av växthusgaser kan man på olika sätt direkt sänka jordens temperatur. De metoder som brukar nämnas är främst inriktade på att öka reflexionen av solens instrålning.

Mera konkret rör det sig om att skjuta upp reflekterande svavelpartiklar i stratosfären, eller placera ut små speglar i de sk Lagrange-punkterna i yttre rymden, eller öka havens reflexion med hjälp av artificiella luftbubblor, eller med hjälp av soldrivna fartyg skuta upp havssalter som skapar reflekterande moln. Andra metoder är att göda haven med järn för att öka tillväxten av plankton som tar upp koldioxid, eller skapa konstgjorda träd som tar upp koldioxid ur luften.

Dessa storskaliga program kallas geoingenjörskonst eller geoengineering. Galaz skriver att IPCC nu börjat uppmärksamma dessa kontroversiella metoder. En bok som handlar om dessa är Hack the planet författad av Eli Klintish. Ekonomen Scott Barett menar i artikeln "The incredible economics of geoengineering" att det inte finns något som hindrar enskilda stater att lansera klimatregleringsexperiment. Galaz skriver:
"Även om klimatforskare vet mycket lite om möjliga sidoeffekter på exempelvis nederbördsmönster och ekosystem, så är förslaget att med hjälp av specialtillverkade flygplan eller luftballonger släppa ut svavelpartiklar i stratosfären effektivt och billigt ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Uppskattningar av kostnaden varierar mellan en och åtta miljarder dollar per år. Nedkylningseffekten är omedelbar, med en kostnad som i sammanhanget är försumbar. Och framför allt: initiativet kräver inte en allomfattande internationell överenskommelse. "
Att detta kan leda till spänningar mellan världens länder avskräcker inte. Detta beskrivs av Jeff Godell i boken How to cool the planet. Geoengineering and the audacious quest to fix the climate. Den traditionella försiktighetsprincipen försvagas av frågans tyngd. Men de etiska frågorna uppmärksammas av Dale Jamieson i artikeln "The ethics of geoengeneering" i tidskriften People & Place. Att skjuta upp svavelpartiklar kräver demokratisk förankring för att inte "bryta mot grundläggande etiska principer" menar han. Det finns inga internationella organisationer med ett sådant mandat.

Jamieson menar dessutom att en moralisk princip är att undvika handlingar som får oåterkalleliga konsekvenser. Hur han skulle ställa sig till svavelutsläpp framgår inte av Galaz' artikel. Enligt gängse klimatpolitisk teori har den förhöjda växthuseffekten under andra hälften av 1900-talet motverkats av svavelutsläpp som varit övergående. Hur starka dessa utsläpps effekter varit är dock osäkert men viktigt för teorin. Likaså råder det delade meningar om hur mycket svavelutsläppen från vulkanutbrott sänker temperaturen. Douglass & Knox (2005) fann sålunda att den kylande effekten från Pinatubos utbrott i juni 1991 var oväntat liten, vilket tolkades som att återkopplingen via vattenånga inte var så stor som gängse teorier förutsatte. Denna tolkning ifrågasattes emellertid.

Organiserad kylning med hjälp av svavelutsläpp har kanske inte så stora kylningseffekter som ingenjörerna tror. Därför skulle ett experiment som under kontrollerade former visar hur stor effekten är vara intressant. Det skulle kunna visa huruvida den klimatpolitiska teorin om återkoppling via vattenånga är tillförlitlig eller ej. Om ett sådant experiment skulle visa att uppvärmningen till större delen beror på andra orsaker än växthusgaser kommer naturligtvis kraven på "global cooling" att få större styrka.

Min bedömning är dock att hela frågan om global uppvärmning då skulle förlora i angelägenhetsgrad. Om uppvärmningen inte kan motverkas med hjälp av ett mera spartanskt och reglerat liv i de industrialiserade länderna blir frågan ointressant eftersom den inte ytterst handlar om temperaturutvecklingen i konkret mening. Denna fungerar istället ett abstrakt hot som rättfärdigar regleringsåtgärder av olika slag. Dagens klimatingenjörer kan bara bli intressanta som ett ytterst hypotetiskt alternativ till kraven på utsläppsbegränsningar.

Global cooling är naturligtvis enbart intressant om det finns en fortgående temperaturökning. Sedan ett år har temperaturutvecklingen varit vikande igen. Och på 12-13 års sikt har inte heller någon tydlig uppvärmning pågått (diagam). Hela frågan kanske är irrelevant precis som även opinionsunderökningar i olika länder utvisar.

SR Klotet 18/5. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

1 Comments:

At 20 maj, 2011 13:08, Anonymous Anonym said...

Värden står inför andra stora problem som hänger samman med befolkningstillväxt och försörjning samt ökat välstånd.
Därför undrar jag varför vi envisas med att jämföra olika miljöutsläpp per capita. Detta sätter USA på skambänken medan länder som Indien och Kina kommer i bättre dager.
De senare är relativt tättbefolkade med växande befolkning och ökande behov av råvaror.
Genom att jämföra belastningen med en yta så kunde man premiera länder som håller kontroll på sin befolkningsutveckling också!

 

Skicka en kommentar

<< Home