Hur mycket ger vi bort till Grekland?

Så länge Grekland inte går i formell konkurs kan andra länder använda de grekiska statsobligationerna som grund för pensionsutbetalningar och liknande. Frågan är varför det anses att skattebetalarna skulle tjäna mer på en konkurs än på ett stöd som inte kostar särskilt mycket.

Det nya krispaketet till Grekland på 156,8 mdr euro ses som ytterligare en belastning för övriga euroländer och eventuellt också för andra EU-länder genom att privata finansaktörer ska betala 37 mdr euro samt genom andra länders bidrag till IMF (cornucopia). Detta kan ses som en successiv förtäckt konkurs. Borde det inte ha varit bättre med en direkt nedskrivning av fordringarna på grekiska staten istället?

Man får lätt intrycket att en konkurs är bättre än konstgjord andning för grekerna eftersom detta fleråriga stöd till grekerna är så kostsamt för skattebetalarna i andra länder. I andra sammanhang betraktas istället konkurs som särskilt föraktlig eftersom den belastar hederliga fordringsägare som inte får betalt för sina lån. Förstår inte de tyska väljarna, som företräds av Angela Merkel, att de ger bort en del av sina framtida pensioner om de driver Grekland i konkurs?

Så länge Grekland inte formellt går i konkurs finns fordringarna kvar. Men dessa är inlåsta i kanske upp till 30 år och ger en lägre ränta, kan någon invända i tro att detta skulle försämra möjligheterna att betala framtida pensioner mera än en konkurs. Detta är en felsyn. Normalt skulle ett pensionsinstitut som placerar löntagarnas pengar i statsobligationer köpa nya sådana när löptiden går ut. Räntan för ett välskött land är inte så hög men risken att obligationerna ska tappa värde är praktiskt taget ingen. Det är ungefär denna ränta som Grekland nu ska betala tack vare andra länders stöd.

Så var finns gåvorna till Grekland? Skulle grekernas inlösen av sina förfallande statsobligationer ha använts till pensioner? Det är principiellt omöjligt. Sparade pengar är för alltid undandragna konsumtion. Pensioner betalas inte med gammalt sparande utan genom att nysparandet delvis löser ut gammalt sparande och alltså i praktiken går till konsumtion.

Inte heller de nu lägre räntorna kan i ett makroperspektiv betraktas som en gåva till grekerna. Vad vi ger till grekerna är den extra höga ränta som vi skulle ha tjänat på dem genom deras svårigheter och om de trots allt klarat att betala dessa överräntor (vilket de inte gjort). Jag tycker inte att skattebetalarna och bankspararna i andra länder behöver gripas av raseri över att inte kunna tjäna dessa extra höga räntor på grekernas bekostnad. Som jag skrev 10/1-11 är det väl inte meningen att PIIGS-länderna ska ge oss vinst.

Var finns de skattehöjningar som skulle gå till Greklandsstödet?

Denna simulering av Greklands lånesituation som om det vore ett välskött land har dock en svaghet. Grekland har länge levt över sina tillgångar med ett underskott i utrikeshandeln i 10-procentklassen. Detta har rimligtvis till stor del orsakats av att den grekiska staten inte kunnat få in de skatter som parlamentet har bestämt samtidigt som olika offentliga förmåner varit otroligt frikostiga och den offentliga sektorn ineffektiv. Om ingenting görs är det fara värt att grekerna fortsätter som vanligt och konsumerar på kredit.

Hade EU varit en riktig stat skulle detta varit den naturliga situationen. Vissa delområden går med överskott och andra med underskott. Skattebetalarna i hela staten får finansiera de lågproduktiva områdena år efter år. Centralregeringen kan försöka öka produktiviteten i de lågproduktiva områdena med hjälp av centralt finansierade investeringsprojekt. Dessutom kan en sådan regering ställa krav på effektiv skatteuppbörd och en effektivt bedriven offentlig sektor - i sista hand genom att sparka mindre dugliga chefer i den lokala förvaltningen.

Grekland illustrerar med all önskvärd tydlighet att en valutaunion inte kan fungera om inte alla deltagarna ser någorlunda lika ut ekonomiskt och kulturellt. Finns det betydande skillnader (och det gör det) måste man antingen avstå från att ta med olikartade deltagare eller också måste man ganska snabbt införa mera centralstatligt tvång.

Nu försöker sig EU på mera tvång. Eftersom grekerna inte tagit chansen att göra något åt sina stora underskott i utrikeshandeln fordrar EU att man istället för svångremspolitik. Genom att höja skatterna och minska den offentliga sektorn kan Greklands konsumtion successivt anpassas till vad den risiga export- och turistsektorn kan sälja till utlandet. Det leder till hög arbetslöshet, upplopp och strejker. Levnadsstandarden sjunker. Eländet ökar. Det tycks vara priset man får betala om man inte i tid tar itu med sina underskott i utrikeshandeln.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, PIIGS, stödpaket, EU, Greklandskrisen, valutaunion, euro, skatt, skatter, ekonomi, underskott, statsskuld, utlandsskuld, nationalekonomi, politik på intressant.se