söndag, september 11, 2011

SvD ser Obamas stimulanspolitik som farlig

Felet med Obamas stimulanspolitik är att det tar många år för pengarna att sippra ut i det ekonomiska systemet enl SvD. Den centraliserade politiken kan leda till en smäll. Jag tror dock att smällen blir följden av att budgetunderskottet blir ohanterligt.

Igår 10/9 kommenterade SvD genom ledarskribenten Johan Ingerö det stimulanspaket som president Barack Obama lade fram 8/9 (9/9 svensk tid). Rubriken för ledaren var "Politiskt smart men ekonomiskt riskabelt". Skribenten är kritisk mot Obamas politik men argumenten är inte de vanliga. En liberal person som Ingerö kunde ha förväntats ha gått samma väg som många andra liberaler i dessa dagar och anslutit sig till bröderna Kochs variant av den "österrikiska skolan". Den förordar en kategorisk och snabb återgång till budgetbalans även i ett läge med djup lågkonjunktur.

Argumenten på det ekonomiska planet brukar falla inom tre kategorier: 1) låntagning gör våra barn fattigare, 2) låntagning ökar penningmängden och ger därmed inflation och 3) någon effekt på jobb och tillväxt blir det inte (kanske för att stimulans i sig är felaktig). Nu betonar Ingerö att stimulanserna är centraliserade och därför ineffektiva. Men han beskriver ingående mekanismerna inom kategori 3) på sitt eget sätt:
"Teorin bakom stimulanspolitiken säger att den ger Joe mer pengar att handla för i sin närbutik. Butiken får då råd att anställa Bill, som därmed börjar generera skattepengar snarare än kosta a-kassa. Men verkligheten är inte fullt så enkel. Ett av skälen till att Obamas förra stimulanspaket inte blev mer framgångsrikt är att det bokstavligt talat tar år för pengarna att sippra genom systemen och ut i det ekonomiska kretsloppet."
Det ligger naturligtvis en hel del i att det tar lång tid för att få kraftiga effekter. Obamas första paket ARRA fick inte de effekter som väntades i absoluta tal eftersom störningen visade sig vara kraftigare än vad man kalkylerade med när paketet utformades i januari 2009:

Men den väsentligaste orsaken till att effekten hittills blivit så begränsad är enligt min teori att de sekundära effekterna uteblivit eller rentav fortsatt att motverkas genom ökningen av hushållens sparande (bart 9/9) . Med Ingerös ord är det föga verkningsfullt att ge pengar till Joe om han bara sätter in dem på banken istället för att konsumera så att Bill får ett jobb. I huvudsak har ARRA därför endast skapat sådana jobb som är en direkt följd av federala utgifter för investeringar (infrastruktur, skolor, IT och annat byggande).

Ingerö vill se den federala centralstyrningen som en del av ineffektivitetsproblemet:
"Pengarnas vindlande resa genom internationella banker och institut, myndigheter på statlig, delstatlig och lokal nivå, till folks plånböcker och företags balansräkningar, är hopplös att överblicka. Teorins Joe och Bill lever inte upp till verklighetens finanslabyrinter. Hanteringen av dessa fantasibelopp blir ineffektiv och mängder av pengar förstörs på vägen. Och förr eller senare måste de betalas tillbaka – med ränta. "
Det är inte lätt att förstå hur Ingerö tänker på denna punkt. Är det inte så att det nästan enbart är de centralstyrda projekten som genererar någon form av jobb medan det är den decentraliserade processen där pengarna ska komma till användning ute i ekonomin som har misslyckats? Den fria marknadsekonomin klarar inte att ge fler jobb därför att det finns centraliserade direktiv eller åtminstone centralt genererade incitament för hushållen att spara mera. Med ena handen spenderar Obama pengar för ny konsumtion, men med den andra utsår han bristande förtroende som i sin tur både ökar sparandet och gör företagen missmodiga. Sparandet idag jämfört med 2006 har sänkt BNP med ca 5 procent.

Det är naturligtvis en föga publikfriande uppgift att kritisera hushållen för att de nu blivit mer dygdiga och ökat sitt sparande. Men det är här den väsentliga orsaken finns till att "det bokstavligt talat tar år för pengarna att sippra genom systemen och ut i det ekonomiska kretsloppet". Dessutom skulle jag tro att krisen inom det finansiella systemet inte är övervunnen helt. Den återhållsamma kreditgivningen (bart 20/8) beror inte bara på att företagen inte ser tillräcklig efterfrågan framöver utan också på att det är svårare att få krediter. Det indikeras t ex av penningmängdsmultiplikatorn som inte ökat som förväntat (bart 9/9 o 30/8).

En ineffektiv och kraftlös finanspolitik riskerar att sluta med en smäll, som Ingerö varnar för. Men det är inte för att den i sig är centraliserad, som Obamas konservativa opponenter betonar i sin kritik (enl JI). Istället är det det alltmer ohanterliga budgetunderskottet som till slut kan utlösa en psykologiskt genererad förtroendekris som i sin tur bryter ner det finansiella systemet, som kan beskrivas som "en smäll".

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intrssant.se

Etiketter:

9 Comments:

At 11 september, 2011 20:58, Anonymous Per said...

Men real privat konsumtion har varit tillbaka på för-recessionsnivå sen 4:e kvartalet 2010?

One More Time: Consumption Spending HAS Already Recovered

 
At 11 september, 2011 22:11, Anonymous Anonym said...

Vi har ingen inflation då kan vi trycka lite nya pengar och dela ut till folket (inte till bankerna) det sätter fart på ekonomin.

Frys alla löner nu så länge krisen finns, då kan vi öka penningmängden utan att det leder till inflation.

 
At 11 september, 2011 22:57, Anonymous Paul W H said...

Jag gillar Ingerö, men har han verkligen någon ekonomiutbildning i ryggen?

 
At 12 september, 2011 02:16, Blogger Danne Nordling said...

Per, hushållens konsumtion har förvisso ökat tillbaka till nivån 2007. Samtidigt har rellönerna ökat 3,2 procent per capita 2007-10. Så med befolkningsökning inräknad och även skattesänkningar mm kan inte diagrammet från SEB över sparkvoten sägas vara felaktigt. För att fler ska anställas i näringslivet måste konsumtionen öka mer än produktiviteten (som nu inte tycks öka särskilt mycket).

I din hänvisning anser Robert Higgs att orsaken är nedgången i näringslivets investeringar. Men en av hans läsare påpekar att detta till stor del beror på bostadsbyggandet. Det behöver alltid byggas bostäder någonstans även om det finns mängder av tomma. Det gäller då att krediterna fungerar och att inte fler i onödan måste överge sina bostäder.

I själva verket består 1,8 procentenheter av BNP-ökningens minskning 2010-11 enl KI på att lagerinvesteringarna svänger om så att de minskar i år. Det tolkar jag som att företagen misströstar om en fortsatt hygglig konsumtionsökning - ev kombinerad med pessimism inför det politiska käbblet i USA och kraftlösheten i Europa.

Dessutom är finanspolitiken totalt sett något åtstramande både 2009 och 2010 enligt SEB.

Paul W H, SvD har lidit av att ingen ekonomiskt kunnig skribent ersatt Per Ericson som avled för flera år sedan. Ingerö får själv förklara om han är en tänkbar efterträdare.
/DNg

 
At 12 september, 2011 09:17, Anonymous Per said...

@Danne:
Säger inte att diagrammet från SEB är felaktigt. Blir bara förundrad över att allt fokus är på konsumtionen, som inte tagit särskilt mycket stryk (-3,5% från Q4 2007 till Q2 2009 och nu över Q4 2007).

 
At 12 september, 2011 14:28, Blogger Danne Nordling said...

Per, det var inte meningen att ge bilden att konsumtionen var det enda som är relevant att diskutera när det gäller möjligheterna till återhämtning. Jag har tidigare drivit tesen om bostadsbyggandet som en viktig orsak och hinder.

När det gäller konsumtionen gäller att 70 procent av USA:s BNP består av priv kons. En mycket stor del är producerad inom USA eftersom importen motsvarar ca 15 procent av BNP. Men om vi ska bedöma möjligheterna för konsumtionen att skapa nya jobb måste vi också räkna med ett visst "läckage" till utlandet.

Säg att konsumtionsproduktionen normalt ökar produktiviteten med 2 procent årligen. Då kommer stillastående konsumtion att generera en sysselsättningsminskning inom sektorn med 2 procent om året. Om 80 procent av 70 procent produceras inom landet kommer runt 1,7 miljoner personer att bli arbetslösa varje år. Det blir 5 miljoner 2007-10.

Sannolikt har den formellt uppmätta produktivitetsökningen sjunkit under krisåren och effekten på jobben blivit mindre. Men det betyder också att en ökning av konsumtionen först kan mötas med större produktivitet utan sysselsättningsökning.

Det behövs kanske bortåt 3 procents konsumtionsökning 2012 för att det ska bli fler jobb. Prognosen var 2 procent i maj. Antag att alla skattesänkningar ($235 mdr) i Obamas paket riktas mot konsumtion. Det blir drygt 2 procent extra. Blir det fler jobb?

Först går en bit av de 235 till utlandet. Därtill kommer att 2/3 av sänkningen för de anställda inte är ny 2012 utan en förlängning av en tidigare sänkning. Sänkta arbetsgivaravgifter leder på lång sikt till att lönerna blir högre. Men en tillfällig sänkning har ingen sådan effekt. Nu gäller sänkningen dock enbart små företag och då blir det ingen löneeffekt. Erfarenheterna av sådana sänkningar i Sverige visar att jobbeffekten av sänkta löneskatter är liten.

Om sparkvoten fortsätter att vara hög istället för att minska kommer det inte att bli några nya jobb av de 235 inom överskådlig tid. Om den ökar kommer jobben att bli färre.

En motverkande effekt kan komma från ökande investeringar inom den stationära industrin (ej bygg). Frågan är hur stor den kan bli i teorin och praktiken.
/DNg

 
At 12 september, 2011 19:56, Anonymous Per said...

@Danne,
Mitt inlägg var mer ett uttryck för en allmän frustration över ekonomijournalister och ekonomer i allmänhet än en kritik av ditt inlägg. Ber om ursäkt för det.

Frustrationen gäller just standardresonemanget att 70% av USA:s BNP är konsumtion, allstå är det lösningen på i princip alla problem. Problemet är ju att BNP utelämnar den största delen av ekonomin (se t.ex. Consumer Spending Drives the Economy?)

Ökad konsumtion i sig ger väldigt få arbeten. Exempelvis måste pengar till löner som ska betala (ny)anställda med nödvändighet komma från inkomster som inte har konsumerats, alltså sparats. Att enbart fokusera på det slutgiltiga resultatet av produktionen och hoppa över allt innan kan väl knappast utgöra en bra grund för förståelse av en modern ekonomi?

 
At 12 september, 2011 20:07, Anonymous Anonym said...

Det stora felet med Ingerös analys är ju ändå att den bortser från att för att kunna ge Joe pengar måste den ta det från någon annan. Denne "någon annan" hade säkert god användning för pengarna. Jag skrev om saken på mises.se-bloggen: Ingerö leder oss fel

 
At 14 september, 2011 00:22, Blogger Danne Nordling said...

Peter Strömberg (I Frihet), jag tror inte Ingerö eller andra ser uppbådandet av pengar som som något allvarligt problem för USA. När Kina, Tyskland och andra överskottsländer m fl kastar sina pengar över den amerikanska kapitalmarknaden så att räntorna blir rekordlåga finns det pengar i överflöd. Uppenbarligen tycker placerarna inte att de har någon bättre användning för pengarna.

Du nämner också Bastiats gamla exempel på att ett trasigt fönster, som repareras, ses som en välståndsökning. Det bör man vara försiktig med. LO-ekonomerna angrep under sin socialistiska period på 1970-talet de "borgerliga" nationalekonomerna och BNP-begreppet med ett liknande exempel. Det rörde sig då om en bilolycka.

Man måste veta vad man jämför med. Olyckor händer och fönster går sönder. Skulle vi ha högre välstånd om vi inte hade glasmästare, bilverkstäder och sjukhus? Jag tycker det är utmärkt att de kan ge oss en viktig välståndsökning när det gäller.

Felet är att olyckor händer, inte att vi måste avsätta resurser till att hantera dem.

Per, jag skrev ett svar på ditt inlägg som dessvärre försvann i ett datorhaveri. En del av dessa tankar finns dock i artikeln 13/9.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home