Dammråttan Hegel?

Det förnuftiga är verkligt och det verkliga är förnuftigt. Panik är oförnuftigt och finns inte. Men om panik faktiskt finns är den förnuftig. Det är svårt att bli klok på Hegels tänkande. Han kanske inte skrev filosofi utan poesi?

En ny bok om den tyske filosofen Friedrich Hegel (1770-1831) anmäldes "under strecket" i SvD den 28/7-12. Artikelförfattaren Victoria Fareld, idéhistoriker vid SU, erinrar sig ett seminarium för några år sedan då en ung kvinna ställde frågan om det inte var dags att "göra oss av med dammråttan Hegel en gång för alla". Seminarieledaren, den slovenske debattören Slavoj Žižek, svarade att han hellre gjorde sig av med verkligheten än med Hegel.

Det kunde tyckas vara ett rakt besked om Hegels betydelse. Men för de flesta är Hegels teorier förknippade med marxismens och kommunismens ideologi och historiesyn (BB:s lexikon) och därför borde ett relevant uttalande om Hegels betydelse idag inte repliera på en av kommunismens få kvarlevande ideologer. Slavoj Žižek (f 1949) betecknas som en "militant kommunist och leninist, en övertygad försvarare av den röda terrorn i Lenins och Trotskijs anda" (Svante Nordin). Att en rabiat kommunist inte vill göra sig av med Hegel är därför inte ägnat att förvåna.

Så varför förtjänar Hegels tankar att ges ut i tio tolkningar i antologin Att läsa Hegel (Tankekraft, 422 s)? Som politisk filosof var Hegel djupt konservativ och såg dåtidens Preussen som något av en idealstat. Grunden för hans organicistiska statslära är metafysisk. Staten är en manifestation av det absoluta och inte ett medel för individernas intressen. Som ett ändamål i sig av högre dignitet än delarna kan staten begära att dessa offras för statsnyttan. Individens frihet består i att tjäna och lyda staten. Det måste tilltala både konservativa och kommunister.

Enligt Fareld är hjärtat i Hegels filosofi dialektiken. Hon beskriver det som

"ett utvecklingstänkande i vilket det som är statt i utveckling återvänder till sig självt i ett förmedlat tillstånd. Utvecklingen drivs framåt av ett oavbrutet negerande av det givna genom inre motsättning, där det som negeras och överskrids samtidigt bevaras i en mer komplex form."

Vanligtvis sammanfattas dialektiken som ett enkelt schema där en "tes" övergår till sin "antites" som sedan genom en konflikt bildar en "syntes" osv. Detta schema appliceras på Hegels historieteori som inte är någon teori om historievetenskapen utan om  mänsklighetens utveckling. Med Hegels språkbruk är det världshistoriens uppgift att förverkliga "andens begrepp". Genom tankemässig spekulation skulle alltså en väg till kunskap finnas, Ett exempel på detta är Hegels bevis för att antalet planeter i vårt solsystem måste uppgå till sju, vilket han offentliggjorde någon vecka innan den åttonde planeten upptäcktes. Han lyckades dock snabbt revidera sin framställning...

Trots att Fareld har en helsida på sig att exemplifiera Hegels storhet saknas alla konkreta referenser. Hon anser att de tio bidragen till antologin är väl valda men går inte in på vad de handlar om. Det som kunde intressera en idéhistoriskt orienterad publik - t ex Hegels inflytande på Karl Marx - får vi inte veta något om. Hur kan det komma sig att en konservativ tänkare fick stor betydelse för  kommunister som Marx och Žižek?

En förklaring är att Marx inte var kommunist när han studerade Hegel. När han sedan med "vetenskapens" hjälp skulle detronisera andra varianter av kommunistiska läror använde han sig av Hegels dialektiska schema för den ekonomiska samhällsutvecklingen. Det räckte vid mitten av 1800-talet för att ge ett sken av vetenskaplighet åt teorin att kapitalismen led av sådana inneboende motsättningar att den måste gå under i en stor konflikt mellan arbetare och bourgeoisie. Efter Kommunistiska manifestet  1848 arbetade Marx i 19 år med att konkret bevisa den inneboende motsättningen. Teorin lade han fram i Kapitalet 1867. Den innehåller ett logiskt fel och har oavsett detta inte heller på något annat sätt visat sig slå in i verkligheten.

Det hade varit intressant att få veta om det finns andra test av Hegels historieteori än den socialistiska falsifieringen. Kanske Hegels historieteori är en amsaga från början till slut? Sannolikheten är betydande eftersom Hegel inte kunde något om nationalekonomi, sociologi, ekonomisk historia, sociobiologi eller socialpsykologi. Eller är det så att Hegels läror inte kan falsifieras eftersom de utgör ett slutet system som självt förklarar varje skenbar falsifiering som en del av teorin? Har Hegel med verkligheten att göra?

Ett av de mest kända citaten från Hegels verk gäller ironiskt nog verkligheten. I boken Rättsfilosofins grundlinjer från 1820 skriver han:

"Was vernünftig ist, das ist Wirklich; und was wirklich ist, das ist vernünftig." (Det som är förnuftigt är verkligt; och det verkliga är förnuftigt.)

I söndagens Godmorgon Världen i P1 citerades detta av "Surdegskompaniet" när man raljerade över Göran Hägglund och hans tal om "verklighetens folk". Kunde det vara så att Hägglund hade läst Hegel?

Detta närmast aforism-liknande citat borde istället utsättas för en kritisk granskning. Är det verkligen särskilt genialiskt? Vad har det att säga om verkligheten egentligen? Jag kan inte låta bli att testa det med ett konkret exempel. Ta företeelsen panik. Här har vi något som uppenbarligen inte är förnuftigt. Panik finns därför tydligen inte i verkligheten. Är det inte bra gjort av Hegel? Men, men . . . om nu panik finns i verkligheten (mycket talar för det) så är panik en förnuftig företeelse. Aj då, det verkar inte bra...

Vad ska man ha Hegel till egentligen? Det kanske är så att denna typ av filosofi inte är något annat än en sorts skönlitteratur? Texterna har enbart en skenbar likhet med förnuft och verklighet. I själva verket kan vad som helst hända. Verkligheten kan avskaffas som den franske filosofen Jean Baudrillard (1929-2007) hävdade. Genom en "implosion" har verkligheten förvandlats till en uppsättning tecken. En annan fransk filosof, Jacques Derrida (1930-2004) har "dekonstruerat" Hegels metafysik. Men vad innebär det? Han verkar ha ersatt metafysik med ny metafysik. Det är inte filosofi utan poesi. Derrida är en av antologiförfattarna men vi får inte veta något annat än han menar att vi ständigt måste återvända till att läsa Hegel.

Vi vet att denna typ av filosofi är behäftad med ett svårartat reliabilitetsproblem. Detta demonstrerades handgripligt 1996 när Alan Sokal, en fysiker vid NYU, fick en bluffartikel publicerad i den ansedda poststrukturalistiska tidskriften Social Text. Om man inte kan skilja mellan filosofi och fejk blir denna typ av filosofi egentligen en sorts litteratur. Det är också vad professor Susan Haak, U of Miami, hävdat i en bok 1998. Där pekar hon på slagord, metaforer och språklig innovation som tecken på att denna filosofi istället är en form av litteratur.

Victoria Fareld har i sin apologetiska artikel "Hegel vill inte lämna oss i fred" i SvD inte lyckats visa att det inte är dags att städa ut "dammråttan Hegel". Möjligen kan de redan frälsta (är det övervintrade kommunister?) ha en annan uppfattning. Men är det tillräckligt? Finns det inga andra argument för Hegels relevans?

Läs även andra bloggares åsikter om Hegel, verklighet, förnuft.dialektik, Marx, Derrida, poesi, Sokal, Sokals bluff, poststrukturalism, filosofi på intressant.se