Konfiskation eller konkurser i Cyperns banker?

Det onormala sättet för EU att hjälpa Cypern var sannolikt motiverat av att sabotera Cyperns fortsatta finansverksamhet samt att utså lidande hos cypriotiska banksparare som högljutt skulle vidareförmedlas till de tyska väljarna.

Cypern skiljer sig från tidigare kriser i eurozonen genom att banksektorn står i förgrunden för krisåtgärderna. Tidigare har staterna Grekland fått två nödlån på 240 mdr €, Irland har fått ett på 85 mdr € och Portugal ett på 78 mdr €. Spanien har dock fått ett stöd på nästan 40 mdr € som gått direkt till bankerna.

Bland dessa länder är det Grekland som avviker genom att staten gjorde partiell bankrutt. Greklands statspapper skrevs ned med närmare 70 procent. Detta ledde till att alla finansiella institutioner som innehade grekiska statspapper gjorde förluster i proportion till hur dominerande dessa papper var i värdeportföljen ("exponeringen"). Banker, försäkringsbolag, penningmarknadsfonder och pensionsfonder drabbades av förluster som mestadels var hanterliga. Ett undantag var institutionerna i Grekland. Av allt att döma har dessa rekonstruerats av den grekiska staten så att de åtminstone inte gått omkull.

Tricket i räddningspolitiken har tidigare varit att se till att förlusterna sprids och späds ut så att effekten i huvudsak blir en något lägre framtida avkastning för investerarna (t ex pensionärer). Men detta fungerar inte för Cypern. Där är förlusterna på de grekiska nedskrivningarna koncentrerade till några få banker (DN). Det normala förfarandet hade varit att staten hade räddat dessa banker genom att emittera statspapper till allt högre räntor, vilket till slut blivit omöjligt och krävt räddningslån från EU istället. För Cypern blev det omöjligt redan från början.  Och räddningslånen skulle ha blivit så omfattande att man ansåg att statsskulden  skulle ha blivit för stor (17 mdr € eller 97 % av BNP ovanpå dagens 87 %).

Prejudikatet från räddningen av Grekland hade för Cypern talat för att den cypriotiska statens nuvarande lån skulle ha skrivits ned så att staten kunde få ett räddningslån som inte hade blivit helt oöverstigligt. Med de siffror som nämnts, främst de sista 5,8 miljarderna utöver de första 10, skulle alltså statsskulden ha skrivits ned med 37 procent (=5,8 mdr €) - eller med 32 procentenheter av BNP. Denna modell valdes dock inte av ej redovisade skäl (DN). Inte heller gavs någon motivering för varför inte EU kunnat rikta stödet direkt till bankerna för att undvika en "missvisande" ökning av statsskulden.

Utgångspunkten för nödhjälpen till Cypern tycks ha varit att det inte skulle vara innehavarna av Cyperns statspapper som skulle lida förluster utan istället insättarna i Cyperns banker. Orsaken till detta kan misstänkas vara valpolitiska skäl i Tyskland där Angela Merkel ville undvika att beskyllas för att "rädda ryska skattesmitare och kriminella med tyska skattebetalares pengar". Den första tanken var att påtvinga Cypern en engångsskatt som skulle innefatta även småspararna i Cyperns banker, trots regler om att först ägarna sedan stora placerare och sist insättarna med konton över 100 000 € ska drabbas.

Av de totala insättningarna i cypriotiska banker, som nu beräknas till ca 105 mdr € (enl Steve Hanke, Johns Hopkins U), kommer ca 30 mdr € från icke-euroländer (främst Ryssland). Från andra euroländer utom Cypern kommer ca 17 mdr €. Nästa modell blev därför att konfiskera 20-25 procent av insättningar över 100 000 €. Den har dock övergetts i den slutliga uppgörelsen.

Nu får bankerna delvis gå överstyr och i konkurs. Fortfarande är det dock inte enbart ägarna som ska förlora sina pengar. De två stora bankerna, Laiki och Bank of Cyprus (BoC), rekonstrueras på så sätt att spararna (>100'€=4,2 mdr €) och ägarna (staten) i Laiki förlorar allt genom nedläggning. Goda fordringar och insättningar under 100 000 € förs över till BoC. Den kvarvarande BoC rekapitaliseras med hjälp av förluster på 30-40 procent för de större kontona. Ägarna förlorar sitt kapital. Dessutom införs en kapitalinkomstskatt på avkastningen. Vad de 10 miljarderna € i nödlån ska användas till redovisas inte.

För Cyperns finansverksamhet ser vi nu sannolikt slutet. Den slutliga lösningen verkar vara mycket sämre än den första. Om den inte hade beskrivits som en konfiskation genom engångsbeskattning utan som en partiell konkurs,  nedskrivning av fordringarna eller liknande i enlighet med vad som hände i Grekland borde lösningen ha kunnat accepteras med större jämnmod. Det betraktas ju som självklart att en så stor smäll som Cypern råkat ut för måste leda till sämre avkastning i framtiden. Men syftet med nödhjälpen var inte att minimera lidandet. Cyprioterna skulle förmås att skrika desperat för att tillfredsställa Angela Merkels väljare.

Läs även andra bloggares åsikter om Cypern, räddningslån, konkurs, konfiskation, nedskrivning, Grekland, bankstöd, bankrutt, ekonomi, euron, Merkel, nationalekonomi, politik på intressant.se