måndag, oktober 07, 2013

Den långa opinionsbildningen mot "löntagarfonderna"


För 30 år sedan inträffade en politisk vändpunkt för socialdemokratin. Då etablerades en principiellt antisocialistisk opinion genom den stora demonstrationen mot löntagarfonderna den 4 oktober 1983. Själva den tekniska delen av socialiseringsförsöket hade däremot oskadliggjorts flera år tidigare.

Det skulle vara intressant om historieskrivningen också kunde redogöra för bakgrunden till att näringslivskritiken mot fonderna, i de tidiga riktigt farliga versionerna, var relativt återhållsam medan den blev alltmera skarp i takt med att förslagen urvattnades. Kan det ha berott på att viktiga företrädare för näringslivet i början var beredda att kompromissa om den fria företagsamhetens grundvalar? Så småningom vände den interna opinionen alltmer och personer som Erland Waldenström och Tore Browaldh fick mindre inflytande. Till slut måste den statliga fondutredningen läggas ned (juni 1981).

Redan från början var jag starkt kritisk mot förslaget från Rudolf Meidner 1975. Men min inställning togs illa upp av de kompromissvilliga. Jag minns att en representant för Industriförbundet när debatten var relativt ny vid en lunch förklarade för mig att LO var så mäktigt att vi nu istället borde eftersträva en "nästbästa lösning". Den skulle innebära att vi skulle "slipa av" de värsta kantigheterna i LO:s förslag och erbjuda en kompromiss.

Min linje var istället den motsatta: vi borde framställa LO:s förslag så negativt som möjligt just för att förhindra en kompromiss. Inom SAF verkade jag för detta på olika sätt med en viss framgång. Och samme representant för Industriförbundet beskriver i en memoarbok hur han bearbetade den ledande kompromissrepresentanten i fondutredningen så att han skulle ge upp tanken att utforma ett motförslag som skulle kunna bli utgångspunkten i en kompromissförhandling.Han kunde dock inte låta bli att beskriva vår aktivitet på SAF som att vår "lobbyverksamhet tidvis hade en 'brutalitet'  som var främmande för tjänstemännen på Industriförbundet".


Det är för mig en gåta att kompromissivrarna  kunde hålla ut så länge. LO-tidningen visade redan tidigt vad man syftade till med löntagarfonderna. Se bilden nedan från hösten 1976:
 
LO är segervisst 1976


Ett år senare aviserade LO att man skulle gå ut i en påkostad kampanj för att stärka opinionen för löntagarfonderna. Detta ledde till  att vi på SAF bestämde oss för att sätta igång en ganska omfattande motkampanj. Centralt för denna kampanj var en liten skrift med titeln Fritt näringsliv eller fondsocialism. Den utgavs av SAF i 130 000 exemplar hösten 1977.


SAF slår tillbaka 1977

I skriften varnade vi för både planerad hushållning av öststatsmodell och för omfattande förluster för 740 000 aktieägare. En styrka i argumentationen var att vi kunde citera långa stycken från professor Assar Lindbecks ampra kritik av löntagarfonderna. En stor del av upplagan distribuerades ut till mindre företag som nu verkligen borde ha fått upp ögonen för hotet från löntagarfonderna. Ganska snart uppstod också en kritisk strömning  bland småföretagen som enligt min bedömning definitivt beseglade alla kompromissmöjligheter med LO.

Min tanke med en stor motkampanj var emellertid också att inleda en tillbakarullning av de opinionsmässiga landvinningar som de socialistiska idéerna fått sedan 1968. Detta innebar en kanske något känslig skärpning av den antivänsterbetonade information som SAF dittills hade bedrivit sedan 1970. Nu riktades udden direkt mot LO och indirekt mot socialdemokratin. Jag fick personligen stå som författare till motskriften.

Även om S vann valet 1982 trots vår påkostade opinionsbildning från Näringslivets ekonomifakta mot fonderna kan man ändå konstatera att de socialistiska idéernas makt över sinnena höll på att brytas. Den stora demonstrationen 1983 och några års fortsatt opinionsbildning från 4-oktoberkommittén, där jag också var engagerad, satte definitivt stopp för tankarna på socialism i Sverige. Tänk om Meidner och Anna Hedborg hade insett detta 1974 när de förde in maktövertagandet som en ny motivering för fonderna...



Se även bloggen: Palme och lötagarfonderna, jan 2007
Det blev inte socialism med löntagarfonder, Viktorovs disputation jan 2007

Utdrag ur "Sockerbagare i doktorshatt", 1997
  Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

2 Comments:

At 08 oktober, 2013 16:57, Anonymous Anonym said...

Glöm inte Curt Nicolin!

 
At 11 oktober, 2013 21:23, Blogger Danne Nordling said...

Curt Nicolin var snabb med att presentera ett saneringsprogram för lönekostnaderna och helgdagarna 1976 när han var ny som ordförande. Men jag har inget minne av att han sade något om löntagarfonderna.

I januari 1980(!) bildades en referensgrupp för näringslivets representanter i fondutredningen, Waldenström och Werthén, under ledning av Nicolin. Då började maktkampen mellan Handelsbankssfären och Wallenbergssfären om fonderna på allvar. Den slutade med Waldenströms nederlag efter sju månader, Allan Larssons avgång efter ett år och hela utredningens nedläggning i juni 1981.

Det hade dock fordrats att det blev tendenser till ett småföretagsuppror inom SAF och på sätt och vis inom Industriförbundet (som inte hade just några småförtag som medlemmar). Småföretagarna ville inte ha några fonder alls - varken Meidners eller Waldenströms. Men det satt långt inne innan storföretagsledarna förstod detta och faran i att inte ha en mängd småföretagare med sig.

Opinionsbildningen bland småföretagen var den enskilda faktor som mest bidrog till att fonderna torpederades.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home